En av mina värsta / sämsta egenskaper är att jag alltid vill "vinna" alla diskussioner. Det gör att när jag hamnar i ett bråk eller en diskussion har jag svårt att lämna det i tid. Jag blir väldigt frustrerad när folk inte vill förstå vad jag säger eller menar. När människor inte vill se saker från min sida.

Exempelvis just nu, En diskussion som pågår mellan mig och en person på internet. 
Personen som vi kan döpa till Karl-Berit , skrev till en ung (minderårig) tjej på internet att hon borde börja röka för att få en bättre psykisk hälsa. Ett tips som jag tyckte var så urbota korkat att jag,( kanske dumt) la mig i och sa att rökning absolut inte är ett bra sätt att hantera sin ångest eller sina depressioner på.

Sant att det kan ge en ångestlindrande effekt i och med att man går ut och därmed kanske går ifrån en ångestladdad situation, man fokuserar på något annat en stund och de hjälper ofta mycket, man andas på ett speciellt sätt när man röker så att andningstekningen i sig kan ge ångest lindring, nikotin påverkar belöningscentra i hjärnan samt att man aldrig ska underskatta placebons effekt. Tror man verkligen att det kommer hjälpa så hjälper det. Men helt vetenskapligt kan man uppnå samma sak genom att gå ut , andas som om man röker samtidigt som man äter en frukt eftersom mat också påverkar belöningscentrum i hjärnan. Så helt logiskt bör dessa två saker ge exakt samma effekt på psyket men extremt olika effekt på den fysiska hälsan.

När jag sa detta till Karl-Berit blev hen upprörd eller något och kallade mig efterbliven, manipulerad av psykologer och sa att jag inte verkade veta något om svårbotad ångest. 
Istället för att bara gå ifrån diskussionen med Karl-Berit så låter jag mig frustreras och provoceras av människan. Varför gör jag såhär mot mig själv? Karl-Berit har ju inte ens några vidare argument att komma med.

Skäms över att jag låter människan påverka mig och göra mig arg, speciellt när det i slutändan gör att jag blir lika omogen själv och skriver onödiga och elaka saker.

Det jag i alla fall försökte för medla till Karl-Berit var att bara för att man hittat ett sätt att dämpa sin ångest betyder inte att sättet är bra. Jag skulle aldrig gå runt och säga till människor att skära sig till exempel. Skulle inte säga åt dem att röka, dricka eller ta några andra droger för att försöka fly från sina problem heller. För det är just det det är, En flykt! 

Självskadebeteende och rökning (drogmissbruk) som ångestdämpning är flyktbeteenden. Man undviker att ta itu med de riktiga problemen. Man lär sig inte att hantera sin ångest och där med blir man inte bättre. Bara sämre!

Får väl försöka jobba med mig själv för att försöka bli bättre på att låta bli att argumentera. Jag vet ju vad jag tycker och jag vet att alla inte behöver tycka likadant.  Jag har i alla fall självinsikt nog att förstå att jag gör fel. Det är ett steg i rätt riktning. 

Jag har tänkt att jag skulle börja med en form av "veckans blogg" där jag länkar till bloggar / videobloggar eller liknande som jag gillar. Första bloggen blir en videoblogg från youtube. Det är en Amerikansk tjej från Texas som jag tycker gör väldigt underhållande videobloggar. 

http://www.youtube.com/user/grav3yardgirl

Vill du bli länkad i ett eget inlägg hör av dig och skriv en beskrivning av dig, din blogg och varför just du borde bli länkad.

En ny videoblogg om den senaste veckan och om ångest i sociala situationer. 

Ibland är livet nästan för jobbigt för att leva. Är väldigt nedstämd idag, är helt orkeslös och orkar inte kämpa mer.
Så jävla less på allting just nu.
Kan man inte få må bra nån gång i sitt liv? Fast skulle jag må bra nån gång så skulle kanske mitt dåliga mående kännas ännu värre i jämförelse.
Just nu längtar jag efter en lättare sinnesstämning, att kunna andas lättare, att ha mer energi och vara gladare.
Jag vet att jag kommer ha problem resten av mitt liv , men jag hoppas på att ångesten och depressionerna i alla fall kan bli bättre.

Det har vart mycket i helgen och idag. Jakob har haft ledig helg plus ledig måndag så vi har gjort vart ute en hel del. 

Är helt slut i huvudet. Känns som om det kommer explodera av alla intryck som åkt i där och fastnat. 

Vi har vart på elgiganten och köpt en personvåg och en köksvåg. Det var svinjobbigt. Fick extremt med ångest där inne och fick typ springa ut till bilen. Vi åkte runt en sväng så min ångest fick lägga sig och sen fick jag sitta utanför i bilen och vänta. Vi var på Olssons och letade efter en vit tröja till mig.   Vi har även vart ute och tagit lite kort.

Vi har hälsat på pappa två gånger och varit hos mormor och fikat en gång.

Idag har vi vart runt på tre olika djuraffärer och köpt öronrengöring och nya leksaker till katterna. 

När vi kom hem bestämde vi oss för att rensa i våran otroligt överfulla garderob med lakan , handdukar , ikeakassar, presentpapper och all värdens olika pysselsaker.

Har sorterat alla grejer och släng allt som ska slängas, så nu blev det äntligen ordning där inne. 

Men fy vad trött jag är i kroppen. Kan knappt röra på mig. Har så ont i ryggen nu. Får trösta mig med att kolla på alla roliga kort och filmer jag spelat in. Kanske laddar upp något här sedan :) 

Saknar mamma jättemycket just nu. Det blir tyngre och tyngre för varje dag som går. Jag börjar inse att jag aldrig någonsin kommer se henne, höra henne eller ens få ett sms från henne igen.  Så har suttit och läst allt hon skrivit till mig på Facebook och SMS. Jag har också suttit och kollat igenom gamla filmer på oss som barn bara för att få höra hennes röst. 

Önskar att tiden kunde spolas tillbaka. önskar att jag var ett litet barn i min mammas trygga famn. 

Allt jag har kvar är det här:

Facebook 

SMS

Den sista bilden är det sista hon skrev till mig. Hon frågade om jag ville umgås med henne "i morgon". Den "i morgon " som hon pratade om var den sista dagen hon levde. Varför ,Varför åkte jag inte dit? Hennes sista dag i livet. Jag hade kunnat träffa henne en sista gång.
Varför tar man inte tillvara på varandra medans man kan?
Jag kommer alltid ha minnena kvar. Men jag vill ha mer,
Vi har inte fått tillräckligt med minnen än!
Så snälla ge tillbaka min mamma.

Sista gången jag träffade mamma hade hon varit i Linköping och handlat på Cloetta nån dag innan. Så fick två plopp chokladkakor av henne. De ligger fortfarande på mitt vardagsrumsbord sju (nästa åtta) månader senare. Jag kunde bara inte äta upp det sista som min mamma gav mig och nu kan jag inte med att slänga dom. Mamma dog tre dagar innan jag skulle fylla 22 så hon hade ju också köpt födelsedagspresenter till mig. Jag har inte kunnat ta i böckerna hon köpte för det ger sådan ångest att veta att hon inte fick leva och ge mig dem själv. Det ger ångest att hon aldrig mer kommer finnas hos oss när vi fyller år eller firar jul och så vidare.

Jag saknar mamma så mycket att det gör ont. Mitt hjärta är verkligen brustet. Man kan inte föreställa sig hur det är att förlora en av de få personer i värden som man verkligen älskar och litar på för ens det värsta händer.