Hej, jag är en tjej på 15 snart 16 år och fick för ca ett halvår diagnosen Asperger. Jag har självskadat sen jag var 9 även om jag inte förstod vad jag gjorde då. Det började helt enkelt med att jag gjorde så att jag fick ont med flit så som stoppa blodet i fingrarna tills det gjorde ont , slog mig med flit osv när jag märkte att trycket i bröstet släppte av det. Skar mig första gången när jag var 12 i samband med att jag fick som flashbacks av ett övergrepp, efteråt vart jag rädd för mig själv och vad jag gjort men det slutade med att jag fortsatte senare iallafall. Skolan gjorde en orosanmälan i 8an när en lärare uppmärksammade mina armar och aggression utbrott, vart skickad till skolsyster som skickade mig till kuratorn på skolan som ansåg att jag skulle gå till bup och skickade en remiss. Skär mig inte idag men skadar mig själv på andra sätt , sex , slå mig själv, bita mig etc. Ska börja med medicin och terapi så fort som möjligt och samtidigt fixa skolan, hoppas på att jag är på bättringsvägen nu. 

Dag 27

Diskutera dina framgångar som du har haft

Mina framgångar är ganska stora om man kollar tillbaka några år och tittar på tiden då jag skar mig flera gånger om dagen. 

Jag har fortfarande återfall i bland, mitt senaste var för ett halvår sedan. Så det är en stor skillnad i mängden gånger jag självskadar. 

Jag tycker dock att den största framgången är mitt självförtroende som jag fått genom att kämpa mot självskadetankarna. Idag våga jag kämpa för jag vet att jag klarar det. Jag tror på mig själv. Jag kan hantera min ångest. Något som jag för några år sedan absolut inte kunde tro på. 

Jag trodde aldrig att jag skulle må bättre av att sluta "med det ända som hjälpte mot min ångest".

Men det visade ju sig att det aldrig hjälpte mig utan bara stjälpte mig. 

Idag har jag inga röda ärr på mina armar och det är ett jättestort framsteg, att det gått så lång tid att allt är bort blekt. 

Har i en veckas tid nu fått värre och värre känselstörningar i båda benen och även  myrkrypningar i mina händer.

Det började med att jag hade en konstig värmekänsla i min ena fot och ankel. Det kändes som det låg något varmt precis bredvid mitt ben. Denna känslan har sedan spridit sig upp för hela mina ben ända upp till min svank. Känslan har ersatts med en svidande, brännande känsla i huden. Känns som när man kommer in efter att ha varit ute i minusgrader och lekt i snön och är kall och blöt. 

Här om dagen började jag även få myrkrypningar i händerna.

Mina ben är jättesvaga och vingliga. Mina knän viker sig med jämna mellanrum och jag krockar med dörrkarmar och kan inte hålla balansen när jag blundar. 

Det har gått så långt att jag knappt orkar gå. Jag är helt utmattad och spyfärdig bara av att  gå en liten bit. Det känns som mina ben är gjorda av spagetti. 

Jakob ringde in till vårdcentralen i måndags och förklarade symptomen. Där ville de att jag skulle komma in med en gång för de sa att "Det låter allvarligt, vi vill att ni kommer så fort som möjligt". Men då jag inte klarar att gå själv och Jakob jobbade både måndag och tisdag så fick vi vänta tills onsdagen. 

Så idag var vi där. 

Läkaren kollade lite reflexer och om jag hade puls och känsel i mina fötter.  Det var i princip allt hon ville göra. För så fort jag nämnde ordet ordet psykisk ohälsa så var mina problem psykiska.  Samtidigt som hon också påstod att problemen förmodligen inte beror på folatbristen jag har, så när jag var inne förra gången (för inte allt för länge sedan) för liknande problem med mina ben och fick höra att det berodde på folsyrabrist så var väl inte det sant.

Läkaren förklarade för mig som om jag var dum i huvudet " Du förstår, Ångest kan yttra sig på detta viset. Jag såg i din journal att du har Sobril utskrivet. Ta dem"

Jag har haft min ångest problematik sedan sex års ålder. Jag vet hur min ångest yttrar sig! Jag vet vad ångest är och jag vet hur ångest känns. Jag vet att jag aldrig fått myrkrypningar av ångest och jag vet att jag aldrig fått fysiska problem som blir gradvis värre med tiden av min ångest. 

När jag sa till henne att jag vet hur min ångest känns och hur den fungerar blev hon jättesur och tvär. Det fanns en iskall kyla i hennes blick och man bara kände hur hennes förakt mot mig dröp ur varje ord hon yttrade. 

"då får vi väl ta lite prover då, Eller så får vi skicka in dig för inläggning så de kan ta prover där. Vi kan i alla fall inte göra något mer för dig"

Så fick ta samma prover som förra gången jag var inne och det konstaterades att mitt folat-värde var "4". 

Så nu undrar jag, Hur många har ångest som känns sådär?

Jag tycker det är så otäckt att de inte ens vill överväga att det kan vara nått fysiskt bara för att jag har psykisk ohälsa. 

Att man måste känna sig som en belastning och en idiot som bara tar deras tid med sin psykiska ohälsa istället för att gå till psykiatrin. 

Att de näst intill vägrar att ta ett blodprov för att åtminstone försöka se om det finns en fysisk orsak till mina symptom. Hur ska man få hjälp med somatiska sjukdomar om vårdcentralen vägrar leta, BARA för att man har en journal från psykiatrin. 

Om jag dör av en oupptäckt sjukdom så är det vårdcentralens fel!

Jag började förstå att jag var konstig när jag fick byta grupp på dagis. Jag var 3 och skulle flyttas upp till dom äldre barnen. Jag fick inte vara med och leka, varken för mina "kompisar" eller för dagisfröknarna. Jag förstod aldrig varför då, och det gör jag fortfarande inte. Allt som hände var mitt fel, alltid. Antagligen för att jag aldrig nånsin sa ifrån om någon var elak mot mig. Ja, jag var annorlunda, jag satt gärna ensam i ett hörn o gjorde mitt, jag hade svårt att komunicera med andra barn, och sa jag något missuppfattades det nästintill alltid. Hade jag kompisar hemma och mamma gav dom mer uppmärksamhet kunde jag bli jätteledsen och arg och tro att hon inte älskade mig och önskade att någon av dom var hennes barn. Och det var verkligen så, jag trodde verkligen det. Jag började redan som 3 - 4-åring att bita och riva mig själv. Skalade jag morötter eller potatis och liknande med mamma eller mormor så skalade jag mig i fingrarna med flit. Jag kunde dunka huvudet i väggen eller slå knytnäven i något hårt. Jag stoppade fingrarna i pennvässare o vred om. Varför förstod jag inte då, men det gjorde mig lugn. När jag började förskolan vid 6 års ålder började mobbningen på riktigt. Man fick sparka och slå på mig, jag fick skylla mig själv och lära mig att säga ifrån. Och det är klart att mamma hade svårt att tro på mig när jag sa att jag hade ont i magen och grät varje gång jag skulle till skolan, hon visste ju inte. Jag berättade ingenting, sa bara att allt var bra. Jag var så rädd att hon också skulle tycka att allt var mitt fel. Vi flyttade tills jag skulle börja ettan och jag bytte skola. Till en början var det helt okej, men jag mådde inte bra. Jag kunde inte förstå hur dom andra barnen kunde vara så glada hela tiden. Sen började mobbingen igen. Jag var konstig, barn är elaka, så är det bara. Det var nu jag började rispa mig själv med glasbitar, både som jag hittade ute och från glas jag kastade sönder. När jag var 9 fick jag reda på att min mammas 4 syskon var narkomaner och alkoholister, mamma var den enda "normala", förutom det att hon led av depressioner osv osv. Jag bytte skola igen till i 4an, här började jag må ännu sämre. Jag provade att både röka och dricka för första gången. Eftersom jag bodde i en stad där droger var vanligare än någonting annat så provade jag även detta när jag var 10 år gammal.. Det var inga tyngre droger, men ändå, det är något jag ALDRIG någonsin hade gjort om ifall jag tänkt som jag gör nu då. Jag hade en vän och jag är så glad för henne, hon har räddat så mycket! Vi flyttade tillbaka till samma stad som innan när jag skulle börja 5an och jag började på samma skola. Hela det året var helt okej, jag mådde ändå rätt okej mot vad jag hade gjort innan och skolan funkade bra, jag fick nya vänner och ja allt var helt okej. Till i 6an bytte jag skola igen, och av någon anledning kom ångesten som ett slag i ansiktet. En dag bara kom den tillbaka, 100 gånger värre än innan. Jag började skolka, jag rökte och snattade. Jag började skära mig på riktigt och tvingades till BUP dit jag bara gick ca 3 gånger. Jag fick frågan hur jag mådde och om jag fortfarande skar mig, mitt  svar blev självklart att jag mådde bra och att jag aldrig mer skulle kunna tänka tanken att skära mig. Dom gick på det, såklart. Under den här tiden fick jag min första hund - en liten blandrastjej som faktiskt hjälpt mig massvis genom allt det som varit. Efter en termin fick jag inte gå kvar på skolan och bytte därför tillbaka till samma som innan. På något sätt lyckades jag komma ikapp med skolarbetet trots att jag mådde kasst. Jag började bråka med både lärare och elever, jag slogs och kallade folk alla möjliga elaka saker. Jag var inte i skolan ofta och var jag väl där gick jag mest omkring för mig själv. Mitt självskadande blev allt värre desto sämre jag mådde, jag började sno av mammas antideprisiva och utsatte mig själv för alla sorters faror jag bara kunde komma på. Jag kände bara att jag inte ville leva längre. Perioden 7an - 9an var mitt destruktiva beteende bara ett faktum, dom flesta visste om det. Inte att jag skar mig, det dolde jag väl med långärmade tröjor och långbyxor, men alla andra dumma saker jag gjorde. Första året på gymnasiet hoppade jag av, jag mådde kasst. Jag skar mig under den här perioden varje dag och låg bara hemma i min säng, med lite tur kanske jag åkte till stallet. Efter ett tag fick jag praktikplats i stallet och jag var faktiskt där nästan varje dag. Jag började må lite bättre, både hästarna och människorna  där har hjälpt mig otroligt mycket. Jag började hjälpa till med en häst som än idag betyder nästintill allt för mig. Ett KWPN-sto född 2004. Jag började gymnasiet igen, denhär gången Naturbruk Hästhållning på Realgymnasiet - klassen på den här skolan var under dom första 2 åren inte rolig alls. Alla var elaka mot alla och det var väl mer katastrof än något annat. Jag har min hästlärare att tacka för att jag ens gick kvar, hon har stöttat mig otroligt mycket och det är jag väldigt tacksam för! Jag började må väldigt dåligt igen i mitten av 2an - att jag hade svårt för att koncentrera mig och få uppgifter klara i skolan gjorde ju inte saken  lättare direkt, men jag fick väldigt mycket hjälp av 2 av mina klasskompisar dom 3 sista veckorna och klarade godkänt i dom flesta ämnena. På skolavslutningsdagen i 2an åkte vi och hämtade min andra hund - en liten Chinese Crested tik som självklart även hon betyder otroligt mycket för mig och har hjälpt mig väldigt mycket. Hela sommarlovet mådde jag väldigt dåligt psykiskt trots att jag hade båda mina hundar och hästarna att sysselsätta mig med. Jag kom tillbaka till skolan efter lovet och fortsatte må som jag gjorde. Första tiden var jag inte mycket i skolan alls, men efter en tid fick vi en ny mentor som var väldigt bra på många sätt som jag tror var en stor hjälp till att få mig gå dit. Det har varit väääldigt mycket upp och ner i mitt mående under det sista året och perioderna jag har självskadat har det varit ganska illa. Nu har jag precis tagit studenten och jag mår faktiskt helt okej för det mesta och har gjort det iallafall dom senaste 2 månaderna. Jag tror det har hjälpt mig väldigt mycket att jag har börjat våga prata mer öppet om mitt mående, och att jag har berättat mycket för min mamma. Man måste våga vara öppen med sitt mående och själv vilja må bättre för att det ska kunna  bli en förändring. Ingenting kommer gratis. Sen kommer det troligtvis alltid komma perioder när man mår sämre,  det gör det för vilken människa som helst. Människor med psykisk ohälsa har också svårare för att själva bestämma över sitt mående - men alla kan må bättre. Jag är glad för det lilla, för dom perioderna jag får må bra ger mig ändå lite hopp under dom perioderna jag mår kasst. Nu vet jag att det finns någonting annat än bara svart.

Dag 26

Vad är det som gör dig gladast?

Jag blir gladast över en trevlig dag tillsammans med Jakob och min familj. Långa samtal , spela spel, skratta och ha det bra tillsammans gör mig glad. Mina katter gör mig också glad. 

Jag är glad över alla dagar då min ångest inte är så svår och jag tycker om när det är fint väder.

Att sitta ute på gräsmattan med katterna och Jakob , och lösa korsord är jättemysigt så här på sommaren. 

Ja, det är ju aldrig lätt att lyckas bryta ett destruktivt beteende.
Jag har kämpat länge med att försöka bli av med självskadorna. Det har tagit mig år att komma till det stadiet jag är i nu, där jag kan vara självskadefri i månader.
När jag för några år sedan började kampen att sluta var det ofta så att jag fick återfall. 
I början höll jag mig i några minuter. Jag sa till mig själv när jag var på väg att självskada, "Vänta 10 minuter till." Och när de tio minuterna gått sa jag till mig själv, "tio minuter till", och så fortsatte jag så så länge jag klarade.
Efter ett par månader när jag hade vant mig vid att "hålla mig" satte jag mål som "denna kvällen ska jag inte självskada". Sakta men säkert så blev jag bättre och bättre på att tränga bort viljan att skada mig. Jag lyckades ignorera det behovet av att skada som jag kände. Så jag sa nu jävlar ska jag aldrig mer skada mig själv. 
Och jag höll mig i 2 veckor, fick mitt första återfall och blev väldigt besviken på mig själv. Men jag fortsatte att kämpa trots snedsteg. Det första året fick jag återfall med jämna mellanrum. 
Men jag tänkte bara att nästa gång klarar jag det. 
Jag fortsatte att kämpa och ju mer jag kämpar desto längre perioder håller jag mej fri.

Jag hoppas verkligen att du inte ger upp. utan fortsätter att kämpa. Vi är bara människor och vi kommer att misslyckas eller göra fel då och då. Men de är av felen och misstagen som vi lär oss och växer som människor. 
Jag vet att det är svårt och riktigt jobbigt. Men kämpa på och de kommer lösa sig. Det blir bättre det lovar jag!

Imorgon ska jag till vårdcentralen igen. Har ytterligare en gång fått "känsel störningar" i mina ben. 

Har svårt att hålla balansen, orkar inte riktigt gå. Huden svider och känns ömsom varmt ömsom kallt på mina ben. 

Jag tycker att jag har ju tagit Folacin tabletter och lagt till mer mat med folater i , så borde ju inte skett en försämring i min folatbrist. Men men. Återstår att det. 

Vet du någon statistik över självskadebeteenden? 

Vet och vet, Jag tror att mörkertalen är stora och att de flesta raporter inte är så vetenskapligt utförda. Men jag har läst olika raporter (främst engelska) om självskadebeteenden ändå.

*Något som står ganska ofta är att 1 av 5 tjejer/kvinnor  och 1 av 7 Killar/män skadar sig själva varje år. 

*Har också läst att den största delen , upp mot 90% börjar sitt självskadebeteende under barndomen/tonårstiden.

*År 2010 , i USA besökte 713,000 personer akuten för att få hjälp med skador de orsakat sig själva.

*En studie utförd år 2002, publicerad i British Medical Journal uppskattar att 13 procent av brittiska 15 - och 16-åringar avsiktligt skadar sig själva.

*Frekvensen av självskador i Storbritannien är bland de högsta i Europa på 400 per 100.000 invånare per år. självskadande ökade dramatiskt från slutet av 1960 till början av 1970, minskade sedan i början av 1980 men ökade igen i slutet av decenniet.

Som sagt, hur stor sanning det finns i dessa raporter är svåra att avgöra. Jag hoppas att man kommer forska och undersöka självskadebeteenden mer i framtiden så att vi kan lära oss mer och förstå problematiken mera. Ju bättre vi förstår desto större är chansen att vi kan hjälpa andra bli av med sina självskadebeteenden i ett tidigt stadie.