Dag 23

Av inspirerande citat, vilket är din favorit?

Jaa, jag har ingen solklar favorit precis. Är inte så mycket för ordspråk eller citat.

Men jag har några som jag känner till, som jag gillar. Vet dock inte om jag tycker dem är så inspirerande.

"Ur lidandet har de starkaste själar fötts.
De stadigaste personligheterna är täckta av ärr."
Filosofen Kahlil Gibran

 "Så som fåglar sjunger efter en storm, varför kan inte människor känna sig så fria att njuta av det solljus som återstår till dem?" 

Rose Kennedy

"Vad vi gör för oss själva dör med oss. Vad vi gör för andra och för världen kvarstår och är odödligt. "

Albert Pine 

"Den mest autentiska sak om oss är vår förmåga att skapa, att övervinna, att uthärda, att transformera, att älska och att vara större än vårt lidande."

Ben Okri.

 “Better to write for yourself and have no public than to write for the public and have no self.”

Writer Cyril Connolly 

"Det finns en helighet i tårar. De är inte märket på svaghet utan av kraft. De är budbärare överväldigande sorg och outsäglig kärlek. "

Washington Irving

"Om jag är vad jag har, och om jag förlorar vad jag har, vem, då är jag?"

Tyske psykologen Erich Fromm.

 "Det som hände i det förflutna som var smärtsamt har en hel del att göra med vad vi är idag."

 William Glasser 

Något som jag inte vet om jag pratat om någon gång tidigare är "skuggfolket".

Det är ett fenomen som jag i princip ALDRIG pratar om. Kanske för att det skrämmer mig så extremt mycket. 

I perioder av mitt liv har jag kunnat se det som jag kallar skuggfolket. 

Skuggfolket är skuggor av människor som bara jag kan se. Jag har många gånger vaknat av att skuggan av en man i hatt står böjd över sängen och tittar intensivt på mig. Men i samma stund skuggan inser att jag sett honom försvinner han i tomma intet. 

Jag har även sett en liten pojke titta in på mig genom fönstret på min balkong.

Mannen med hatten har följt mig sedan jag var tretton år. Då såg jag honom nästan dagligen, nu är det inte ofta längre. Bara under perioder av mycket stress, dålig sömn, depressiva episoder och vid mycket ångest. 

Trots att skuggfolket varit en del av mitt liv i snart tio år så vänjer jag mig aldrig av känslan av att bli iakttagen och att se en svart skugga som lurar.

Jag vet att skuggfolket inte kommer att skada mig. MEN jag är livrädd för att bli skrämd av dem. 

För skrämd det blir jag. 

Tänk dig själv att du bor ensam, och helt plötsligt står det en främmande människa i ditt hem. Man blir rädd. 

Varje gång det händer mig känns det som jag ska få en hjärtattack. Jag är så rädd och på helspänn att jag inte vågar titta ut på balkongen när det börjar bli mörkt ute. Ett tag var de så illa att jag inte vågade gå ut på balkongen själv. 

När jag ser dessa skuggfolk så vet jag inte vad jag ska tro. För mig är de en verklighet precis som om jag har ett oönskat husdjur.  Jag kan känna deras närvaro , jag kan se dem i ögonvrån. Jag kan inte ta på dem, men jag kan känna känslan av att det är någon där. 

De försvinner så fort så har bara en vag uppfattning av vilka de är.  En ledsen orolig man, ibland är han arg. Jag vet inte om han vill skada mig eller skydda mig. Men han har förföljt mig i många år. Det började när jag var tretton med att jag kunde känna en närvaro utanför mitt fönster. Jag mins också känslan av att vara förföljd. Jag var rädd när jag var ute i mörkret. Första gången? (en av de gånger som jag minns) jag såg skuggan med hatten var en mörk kväll när jag var ute. Jag kände mig för följd och jag sneglade mig över axeln. Jag såg en svart skugga bland mörka träd, och när jag skulle titta noga var skugga borta. 

Jag har också minnen av mannen i hatten stå bakom min dörr när jag bodde hemma hos mamma. 

Det är också han som brukar stå böjd över mig när jag sover.

Den andra skuggfiguren som jag sett flera gånger är en ung pojke, Han känns som en pojke som har mycket hyss för sig. Han har ett elakt grin i sitt ansikte och utstrålar en känsla av illvilja. Det känns som han vill skada mig, skrämma mig och få mig att må dåligt. Jag kan känna hans skadeglädje då han skrämt mig.  Det är han som brukar vara på balkongen. 

Jag har bara tagit upp detta med psykiatrin två gånger, för när jag inte känner dem i min närhet så vägrar jag tro på att det överhuvudtaget hänt. Jag försöker förtränga dem. Känns lite som att om jag berättar om detta kommer de låsa in mig för evigt. 

Men jag berättade på BUP när det först började. Då kallades det för Paranoia eller förföljelsemani. Men man förklarade inte vad man menade med det, eller vad det innebar. Jag har fortfarande ingen aning vad de menade och ingenting om detta står nämnt i de journaler som jag fått läsa.

Andra gången jag pratade om detta och mina andra "syner" som jag haft, var med min förra psykolog, hon ansåg att det kunde röra sig om "gränspsykoser" som hon kallade. Det vet jag inte så mycket om vad det är heller. Men fick förklarat hur hon menade i alla fall. Hon sa att jag har så kraftig ångest att jag förlorar verklighetsuppfattningen och glider in i en slags psykos. Känner mig inte särskilt bekväm med att prata om just denna delen av mitt liv.

Men det känns ändå befriande att ha skrivit ut en så stor hemlighet här. Det känns för mig lite som ett friskhetstecken att jag kan börja inse att dessa tankar eller vad det nu är, är en del av min psykiska ohälsa och inte faktiskt ett folk som förföljer mig. Fast de skrämmer mig fortfarande. Hur gör man för att inte låta sig skrämmas av skuggfolk?

Dag 22

Var känner du dig lugnast?

Jag känner mig lugnast i min trygghetsbubbla. Det vill säga i mitt hem.  I min säng tillsammans med Jakob och Fluffis, gärna tittandes på en rolig film känner jag mig lugnast. 

Även om jag har mycket ångest när jag är hemma också , så är mitt hem min trygghet. Här har jag alla mina djur, min pojkvän och mina saker. Här vet jag allt sm ska hända och jag har kontroll över det. 

Det gör mig lugn. 

Det är människor som dessa som får mig att vilja ge upp totalt. Man blir dömd och blir sedd som lat samtidigt som man har ett heltidsjobb dygnet runt med att hantera sin psykiska ohälsa. Jag får inte en sekunds vila från min problematik. Jag kämpar jämt och sedan får man slängt kommentarer som "ta dig i kragen"  eller "du är bara lat"

Det är så kränkande!

Jag skulle ge vad som helst för att få kunna "lata mig framför tv:n"

Men att sitta och titta på tv är inte att lata mig. För varje vaken minut måste jag handskas med min konstanta ångest. 

Jag måste tvinga mig själv att fortsätta existera.

2011

2012

2013

För ett år sedan skulle jag inte kunnat föreställa mig hur saker skulle sett ut idag. 

Jag skulle inte i min vildaste fantasi tänkt att om ett år sitter jag hemma i min soffa och skriver om att man mamma har varit död i snart elva månader. 

Den 15 juni 2012 tog två av mina syskon studenten. 

Knappt en och en halv månad efter att denna bilden togs var hon borta.

Hade någon sagt till mig den dagen "om lite mer än ett år kommer du sörja din mammas ett års dödsdag" så hade jag aldrig trott dem. 

Det känns så fruktansvärt att tänka på att min mamma inte lever. Jag vill inte tro att det är sant. 

Ju längre tiden går desto verkligare blir hennes död, och ju verkligare den blir desto sämre mår jag. 

Jag känner en ren skräck när jag tänker på att jag aldrig någonsin kommer kunna träffa min mamma igen. 

Jag tänker särskilt mycket på att hon aldrig kommer få se mig "frisk". 

Vår relation var inte den bästa, Jag älskade min mamma väldigt mycket. Men relationen var ansträngd ibland efter alla år av bråk då verken hon, jag eller BUP förstod min problematik. 

Jag vet inte om hon någonsin förstod hur mycket jag kämpade. Det har många gånger känt som om hon trodde att jag bara var en lat, dominerande skitunge som förväntade mig att allt och alla ska trippa på tå runt mig och ge mig saker på ett silverfat. 

Det är så svårt att veta att vi aldrig kan prata om detta. Jag hatar att det känns som min egen mamma aldrig förstod mig. 

Jag har Asperger, mycket i min problematik ligger i att jag vill att saker ska ske på mitt sätt som jag tänkt ut , för annars får jag extrem ångest. Så hade jag tänkt att jag ska äta en ostmacka till kvällsmat och det inte fanns ost så slukades hela mitt inre av en svart, arg ångestfylld demon. Jag blev helt utom mig av sorg, vrede och frustration. Jag övervägde att ta livet av mig över sådana saker för känslan som kommer över mig när saker blir fel är så extremt obehaglig att man bara vill få ett slut på det. Det enda som hjälpte mig var att skrika och gapa, vilket på senare år övergick till att jag började skära mig själv. 

Jag ha kämpat och kämpat med att försöka hålla mig vid liv och samtidigt känt att jag inte levt upp till vad min mamma tyckte jag skulle leva upp till. Jag vet att hon snackat skit om mig bakom min rygg och jag vet vilka åsikter hon haft om vissa saker i mitt liv, och det gör så fruktansvärt ont. Det är först nu när hon är borta och jag vet att jag aldrig någonsin kan prata med henne igen som jag inser att jag bara vill skrika "jag gör fan mitt bästa"

Jag önskar så att hon kunde vara här och förstå hur mycket jag kämpar. 

Men nu finns inte den chansen kvar. 

Jag kan aldrig prata med min mamma om hur mycket jag kämpat och hur dåligt jag har mått. 

Dag 21

Har du försökt sluta självskada i det förflutna? Vad gör du annorlunda denna gången?

Jag började försöka sluta när jag var runt 18 år. Det är cirka fem år sedan. 

Under de fem åren har jag valt att gå ett steg i staget.

Jag började med att skjuta upp självskadorna så länge jag kunde. Jag slutade skära mig på rutin. Jag pratade mer med min pojkvän istället för att självskada. Lärde mig olika sätt att hantera mig ångest och lärde mig själv att sluta fly.

Jag blev inte fri. Men jag minskade mina självskador väldigt mycket. 

När jag var 19-20 år skar jag mig kanske 2-3 gånger på ett år och när jag var 21 var det mindre och jag känner mig idag väldigt fri eftersom jag vet att jag kan klara min ångest utan att självskada. 

Jag har under hela tiden jag försökt sluta letat fakta och tips på nätet för att hjälpa mig när allt blir svårt. 

Jag blir så arg när företag helt plötsligt får för sig att börja skicka sina fakturor via E-post. 

Flera fakturor verkar ha försvunnit i skräpposten så vi har fått hem påminelseavgifter för fakturor som vi inte ens mottagit. Sådant gör mig så arg!

Är det så svårt att sicka pappersfakturår så man kan ha ordentlig koll på vad man ska betala!