En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under juli 2013

Av Sara Modigh - 28 juli 2013 17:45

Något man inte inser för ens efteråt är hur mycket ångest självskademissbruket faktiskt ger! 

Jag började självskada när jag var sex år och är i dag så gott som fri från självskador. Jag har min ångest kvar, men genom att ta bort mitt flyktbeteende tvingades jag att hantera min ångest och lära mig att hantera den på ett bra sätt. Jag mår mycket bättre idag än jag någonsin gjorde under tiden då jag självskadade som mest. 

Man måste nästan alltid hitta egna vägar då det som funkar för mig kanske inte fungerar för dig. Men jag lovar att det finns bättre sätt än att självskada.

Jag började tex blogga för att få ut mig överflödiga känslor och instängd ångest, jag valde att titta på en rolig film eller tv serie istället för att skära och när ångesten är som värst lägger jag mig bara ner och andas. För den kraftiga ångesten försvinner alltid efter ett tag. Det gäller bara att lära sig att vänta ut den. 


Menade inte att detta skulle bli ännu ett långt inlägg så istället för att skriva tips här så hänvisar jag istället till mina gammla självhjälps inlägg Förhindra självskador och Självhjälp vid ångest


Det jag kan säga är att jag aldrig träffat någon som ångrar att de slutat självskada, De flesta jag pratat med om detta anser att det är det bästa de gjort för sitt mående. Men det krävs mod för att våga släppa sin "livboj" och jag hoppas för din skull att du kan samla det modet. För du förtjänar att må bättre och leva ett liv utan självskador och det helvetet som självskademissbruk medför.

Av Sara Modigh - 27 juli 2013 22:25

 Har haft en fin dag idag, familjen samlades och lade blommor på mammas grav och sedan åkte vi alla hem till mormor för att tända ljus, prata och äta middag tillsammans. Även om det är en sorglig dag i dag har vi haft trevligt och har kunnat skratta. 


         

Av Sara Modigh - 27 juli 2013 12:25

 

 

Mamma, Kan inte förstå att det gått ett helt år sedan en av de hemskaste dagarna i mitt liv. Dagen då du för alltid lämnade oss.

 


Tre dagar innan min tjugoandra födelsedag, dagen då mamma dog. Minns det så väl, Minns vad jag hade för kläder på mig, jag minns vilka skor jag hade på mig, jag minns känslan då vi åkte till dig, minns att jag såg en granne ute med sin hund medans jag hoppade ur den fortfarande rullande bilen för att springa in. Såg ambulansen parkerad utan för din dörr. Minns tankarna "detta får inte vara sant".

Jag kunde inte tro på det, jag ville inte acceptera det.

Smärtan av att förlora sin mamma är obeskrivlig. Jag får sådan panik varje gång när jag tänker på att jag aldrig någonsin kommer få träffa henne igen.

 

De första veckorna efter mammas död kunde jag knappt sova eller äta. Jag drömde mardrömmar och fick synvillor i mörker. Jag var så rädd. All trygghet sögs ut ur min kropp dagen då min mamma dog. Jag minns också ovissheten man kände innan vi visste vad som hänt. Alla frågade "hur dog hon?, Vad hände?" Men jag hade inget svar. Den ena konstiga teorin efter den andra dök upp i mitt huvud. Att mamma dog var ju så oväntat så mina tankar drogs åt mord , luftburna virus och att det skulle vara något dödligt med huset. Mammas granne dog ju helt oväntat bara ett par månader innan mamma så teorierna flög hej vilt. För det kunde ju inte vara en sjukdom? Då skulle vi väl ha vetat? Då skulle ju vårdcentralen sett det när hon var där!

Men , ja. Varför tänkte jag så. Borde ju förstått att vårdcentralen inte bryr sig om att undersöka sina patienter. Det vet jag ju av egen erfarenhet. Var det så att de avvisade min mamma på samma sätt som de jämt avvisar mig? Hade min mamma levt idag om grundligare undersökningar gjorts? om bara vårdcentralen gjort sitt jobb? Det är inget jag någonsin kan få veta.

 


När jag tänker tillbaka på de första månaderna efter mammas död är det som om jag inte kan förstå att de hemska månaderna och den svåra smärtan är min. Det är som att tänka tillbaka på en annan livstid. Någon annans liv.

Men den smärtan börjar komma tillbaka nu.

 

Varför var du tvungen att dö? Jag behöver ju dig!!

 

Jag önskar att jag kunde få träffa dig bara en gång till. Fast ändå inte. För då skulle jag behöva uppleva den hemska känslan av att förlora dig igen.

 

 

 

Sorgeprocessen har inte varit lätt. Man säger ju ofta att sorgen har fem faser

" Förnekande, ilska, köpslående, depression och acceptans "

 

Jag antar att jag är i fas ilska just nu. Det hoppar fram och tillbaka, vissa dagar är jag arg på allt. Arg på mamma för att hon inte tog sin trötthet på allvar, Arg på vården som missade ett så stort och allvarligt hjärtfel. Speciellt när allt som hade krävts för att hitta ledtråd till felet var ett simpelt EKG test. Jag är arg på världen och arg på mig själv, Varför fattade jag inte hur sjuk hon var?

Andra dagar önskar jag bara att jag och mamma hade kunnat byta plats. Kunde det inte vara jag och mitt värdelösa liv som dog istället för min mamma.

Men det allra flesta dagar känns det som jag lever i en deprimerad och förnekande verklighet. Jag vill inte tänka på mamma för jag vill inte erkänna att hon är borta.



För att hjälpa vår sorgeprocess skickade jag ut ett mail på Facebook till alla mammas vänner där jag bad dem hjälpa oss barn att sätta ihop en minnesbok. Det var lite frågor om hur de träffade mamma och vad de hade för roliga minnen tillsammans. Men bara en enda person mailade sina svar till mig. Det var underbart att få läsa.

Men samtidigt är jag väldigt besviken att ingen av mammas vänner, inte ens de som stod henne närmast vill hjälpa hennes fyra barn med denna minnesbok. Jag antar att det var för mycket begärt att be någon skriva ner sina bästa minnen av någon som gått bort och skicka till personens familj.

Men jag hade verkligen önskat att vi haft denna minnesboken nu. För minnen är allt vi har kvar. Det är bara genom att minnas mamma som vi kan hålla henne i livet.

 

 

Av Sara Modigh - 27 juli 2013 02:58


Jag ligger och tänker på allt som var.
Tankar, kärlek och minnen är det enda som finns kvar.
Jag funderar, är detta stunden?
Jag undrar är detta sekunden?
Jag frågar men jag hittar inte svaret.
Är detta tiden för det sista andetaget?

Av Sara Modigh - 26 juli 2013 15:57

Lite filmer på mina sötnosar :)

Fluffis och Ghost inte så jättesugna på att bada:


 


Ghost vill kela:



 


Myskatter


 
 
  Beauty stal godis ur lådan jag glömde stänga.
 
 

Av Sara Modigh - 26 juli 2013 14:00

Sju år har gått sedan dagen då jag fick SMSet  som slutade med: Ps Vill du bli ihop med mig?

Jakob skulle åka iväg på läger med sin familj och skickade sms:et till mig innan de åkte. Jag svarade ja direkt, även om jag tyckte det var lite töntigt att fråga i ett sms ;)


Nu var jag bara tvungen att vänta en hel vecka innan jag fick se min fina pojkvän. Mins att jag tyckte tiden gick så långsamt den där veckan. Men det är nog för att tiden går så fort när vi är tillsammans.

Sju år har gått. Det är ju inte klokt. Är jag gammal nog att ha haft samma kille i sju år? 


   


Jag älskar dig mer och mer för varje dag som går och vi har verkligen fått gå igenom många svåra tider. 

Men allt det svåra har gjort oss starkare. Vi har klarat så mycket och vi kommer fortsätta klara allt.






Jag älskar dig

       








Av Sara Modigh - 25 juli 2013 14:45

  

Modern family är en av de roligaste tv serierna som jag sett. Varje avsnitt får mig att skratta. 

Jag och Jakob har just tittat klart på tredje säsongen och jag längtar verkligen tills nästa kommer ut. 


Modern Family är en tv-serie som gör parodi på den moderna familjen. Manus författarna och producenterna har vid flera tillfällen hittat inspiration i sina egna familjer för att skapa otroligt roliga avsnitt till serien. 


Trailern ger inte serien rättvisa, den är mycket roligare än den verkar.


Jag ger denna serien 5 av 5 Fluffisar

 

Av Sara Modigh - 24 juli 2013 21:11

Idag har jag varit och handlat. Jag har känt att jag har en brist på klänningar, så kom hem med tre nya efter besök på Ohlsons och Lindex. Min syster hade en jättefin klänning vid midsommar, och skurk som jag är så åkte jag nu och köpte en likadan :P

Så nu kan vi leka tvillingar , eller nått. 

       


Förutom nått besök hos pappa och Matildas teater så är detta första gången jag är ute på en månad på grund av mina myrkrypningar. Det har blivit något bättre i fötterna. Men har fortfarande myrkrypningar i knäna, magen och händerna.

Det var jobbigt ute, jag trodde flera gånger att benen skulle ge vika. Men det gick bra som tur var.


Måste bara säga det att, jag har aldrig vart så mycket för Ohlsons. Men vad mycket snyggt de hade fått in. Speciellt inredningsmässigt. Såg några jättefina "äppellådor", men tyvärr var de vita slut just nu. Så vi får åka tillbaka om ett tag och köpa. 

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards