En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under augusti 2013

Av Sara Modigh - 27 augusti 2013 23:20

Nu kan man enkelt lägga in spotify låtar på bloggen. Så här är en av mina favoritlåtar.

Lyssnar dock inte så mycket på musik längre. Jag är för trött i huvudet för att orka med musik. 


Vad brukar ni lyssna på?

Jag är svag för lugna, lite sorgliga låtar framförda av en mörkröstad man. 



     

 Tarzan wasn't a ladies man,
He'd just come along and scoop em 
Up under his arm like that,
Quick as a cat, in the jungle.
Clark Kent, now there was a real gent,
He would not be caught sittin' around in no jungle scape, dumb as an ape, doin' nothing. 

[Chorus]
Superman never made any money,
Savin' the world from Solomon Grundy.
And sometimes I despair
The world will never see another man like him.

Hey Bob, Supe had a straight job!
Even though he coulda smashed through
Any bank in the United States.
He had the strength but he would not.
Folks said his family were all dead.
Planet crumbled, but Superman he forced himself
To carry on, forget Krypton, and keep goin'

[Chorus]

Tarzan was king of the jungle,
And lord over all the apes.
But he could hardly string together
Four words, I Tarzan you Jane.

Sometimes when Supe was stoppin' crimes,
I'll bet that he was tempted to just quit
And turn his back on man,
Join Tarzan in the forest.
But he stayed in the city,
Kept on changin' clothes
In dirty old phone booths 'til his work was through.
Had northin' to do but go on home.

[Chorus: x2]

 




#spotify


Av Sara Modigh - 27 augusti 2013 14:00

Ångest, det tar väldigt mycket av min energi.

En dag med gnagande ångest i låg till medel nivå gör mig helt slut. Framåt kvällen orkar jag knappt röra mig. 

En dag med mer måttlig till svår ångest så stupar jag på kvällen. Då orkar jag ingenting, ofta har jag behövt sova på dagen för att jag är så trött mellan episoderna av den lite svårare ångesten.

Behöver oftast sova upp till tolv timmar efter en sådan dag. 

Sen kommer de dagarna med panikattacker, ju större panikattack desto mer energi dras från mig. 

Ibland kan jag vara helt slut i flera veckor efter en allvarlig panikattack. Jag brukar veckan efter en panikattack alltid må uruselt, jag är trött, har ont överallt och har ingen energi alls. 

Ibland känns det som att man lånar energi för att klara sig igenom dagen och sedan måste man betala tillbaks den med ränta.

  


 

Av Sara Modigh - 26 augusti 2013 23:59

Ibland står det bara helt still i huvudet. Det är svårt att skriva. Man stirrar på det vita fältet som bara blir mer och mer intensivt vitt ju mer man tittar.... Vad ska jag skriva?


Inte en enda idé poppar upp i mitt huvud. Kanske är det all stress jag känt den senaste tiden?


Har jag drabbats av writer's block? 


Från och till händer det att man blir helt blank. 

Jag har ingenting att skriva. Jag vet inte ens vad mina läsare är intresserade av att läsa. 


Jag försöker att skriva åtminstone ett inlägg om dagen och jag planerar dem gärna ett tag i förväg så jag inte sitter där en dag helt utan någonting att skriva. 

Nu börjar nog den dagen att närma sig om inte min skrivkramp ger med sig.


Kanske får se om det finns några roliga blogg lekar eller skrivutmaningar som jag kan göra för att få igång skrivandet igen. 


Ni får gärna komma med förslag över vad ni vill läsa om.

Av Sara Modigh - 26 augusti 2013 14:00

Jahopp, trevlig kommentar jag fick helt plötsligt då,.

Ta och fundera några sekunder på den där kommentaren och titta igenom min blogg ett tag, vad ser du. Var tror du jag fick pengar till att köpa en bil ifrån.. dig? Nej det lovar jag, det var INTE du som köpte en bil åt mig!


Ja, vi köpte en bil rätt så fort efter att den gamla gick sönder. Min sambo som jobbar ett par mil härifrån är beroende av en bil för att snabbt och enkelt kunna ta sig till och från jobbet. 

Att ha en bil är det enda sm kan hjälpa mig att ta mig ur mitt hem överhuvudtaget och är därför en viktig del i min kamp för att bli friskare. 

Du kämpar på ditt jobb, jag kämpar mot psykisk ohälsa. Skillnaden är att du är ledig kvällar och helger, du kan ta semester och vila upp dig. Det kan inte jag. Jag kämpar dygnet runt, dag in och dag ut. Jag har inte en lugn stund där jag kan vila och sluta kämpa mot mitt dåliga mående. 

Mitt liv är en lång kamp, så varför inte unna mig den lilla friheten att ha en bil?

För pengarnas skull? Vad har du egentligen med det att göra?


Jag lovar att jag inte kan "leva loppan" på de pengar jag får från försäkringskassan. De räcker knappt till hyran.

Utan min sambo hade jag inte haft en chans att betala allt som kommer när man bor i en hyresrätt. 

Jag skulle inte ha råd med el, vatten eller mat. Jag skulle inte kunna ha tv eller internet. Jag skulle inte kunna köpa möbler eller några andra bekvämligheter. Hur kan det vara "att leva loppan" Att ständigt oroa sig för utförsäkring, för man vet att man inte klarar av att jobba och man skulle få det jättefattigt om man blev av med de få tusenlapparna man får i månaden. Det är de pengarna som håller oss flytande just nu. 


De pengarna som hjälpt mig att ha råd med psykolog och läkartider, att ha råd med medicin och de sista slantarna som blir över går till räkningar eller mat. 


Jag är inte rik av bidrag som jag får från försäkringskassan varje månad. Men ja, jag hade råd att köpa en gammal begagnad bil. Gissa varför!


Jo, min mamma dog förra året och lämnade lite pengar efter sig som jag använde för att se till att ha en bil så att jag kan fortsätta kämpa för att en dag kunna ha ett jobb jag med! Så låt mig vara. Kom inte med ditt jävla skitsnack om att "jag är en parasit och lever loppan på dina pengar"


DU har inte gett mig ett ruttet korvöre! 


Av Sara Modigh - 25 augusti 2013 14:00

Många unga tjejers värsta mardröm är att vara tjock och ful, det märks för det är den bild de beskriver sig själva med.

Det är deras självhat. Att kalla sig själv för tjock och ful är det mest självhatande och mest fruktansvärda ord man kan ge sig själv i världen av tonårstjejer. 

Oron att vara "tjock och ful" märks tydligt av på olika tonårsforum.




Det är inte din kropp det är fel på, utan din självkänsla!
Du ser dig själv som den bild du föreställer dig i ditt huvud. Det värsta du kan komma på, att vara ful och tjock. Men vad spelar det egentligen för roll? Skulle du hata dina vänner om de var fula eller skulle du inte umgås med dem om de var tjocka? Är man mindre värd om man är överviktig? Är inte personligheten det viktigaste?


Om det var en vän som kallade dig tjock eller ful så skulle du tycka att den kompisen var riktigt elak, och du skulle förmodligen sluta umgås med den personen. Men nu är det du själv som säger de sakerna. 

Du behandlar dig själv illa, du är elak mot dig själv. 

Man måste lära sig att inte vara så självkritisk, att bli vän med sig själv.

Ge dig själv positiva kommentarer! Ifrågasätt alla negativa tankar du har!


Fundera ett tag på vad det är som gör dina vänner till en bra vän?

Är det deras hårfärg, deras vikt? deras kroppsform eller något annat i deras utseende? 

Eller, är det att de är snälla, omtänksamma, har bra humor och är roliga att umgås med?


Fundera sedan på vad som gör dig till en bra vän. 

Är det din hårfärg, din vikt? din kroppsform eller något annat i ditt utseende? 

Eller, är det att du är snäll, omtänksam, har bra humor och är rolig att umgås med?


Att lära sig tycka om sig själv precis som man är, är inte lätt. 

Men att bygga upp sin självkänsla kommer hjälpa dig att må bättre. 

Jag själv kämpar för att tycka om mig själv. Jag har bra dagar och jag har dåliga dagar. 

För några år sedan kunde jag inte ens se mig själv i spegeln, jag klarade inte av att gå och handla kläder, jag blundade när jag klädde av mig, badade/duschade med taklampan släckt för att jag avskydde min kropp så otroligt mycket. 

Mitt självhat har varit otroligt stort, i början kunde jag inte se en enda bra sak i mitt utseende eller min personlighet. 


Men tillslut kom jag till den punkten då jag insåg att "detta är inte ett liv som är värt att leva, jag måste börja gilla mig själv eller åtminstone acceptera hur jag ser ut"


Så jag kämpade, jag trälade med "fem bra saker med mig själv" övningen dag ut och dag in, i flera månader stod jag framför spegeln och sa "jag gillar mitt hår", Jag gillar mina ögon"

I början trodde jag inte ens på det. Men allt efter som månaderna gick, desto mer började jag faktiskt se att," ja, jag har ju faktiskt ganska långt hår och de tycker jag ju är fint på andra, så det är nog fint på mig med". Jag började tänka "i detta ljuset har jag jättegröna ögon, det tycker jag är jättefint"

Jag började att tycka om mig själv. Jag började se att "jag är faktiskt fin och jag duger som jag är"


Även om jag fortfarande skulle kunna räkna upp tre gånger så många saker som jag ogillar med mig själv så väljer jag att se de saker som jag gillar framför dem jag helst skulle ändra. 


Jag vet att jag är fin på mitt sätt, och du är fin på ditt sätt!




Så...Är jag tjock?


 

Ja, Det är jag!  Men det är inget fel med det. 



Av Sara Modigh - 24 augusti 2013 13:15

I förrgår ringde min läkare för att berätta att provsvaren från magnetkameraundersökningen kommit.

Han ville att jag skulle komma dit nästföljande dag så vi kunde prata öga mot öga. 

Redan då förstod jag att inte allt stod rätt till. 

Ingen överarbetad läkare bokar väl en tid för ett besök för att berätta goda nyheter. 


Nivån på ångesten efter att jag fick veta att läkaren ville prata med oss så fort som möjligt var extrem. 

Tankarna flög som ett kaos genom huvudet, Är det en tumör? Är det ms? Är det en inflammation? är det TBE? Kommer jag dö? Hur lång tid har jag kvar att leva?


Igår , träffade vi läkaren och allt hopp om att han kanske inte hittat något och bara kallat dit mig för att diskutera hur vi skulle gå vidare försvann direkt när jag såg hans sorgsna min. 

Det var något i hans ögon som med en gång sa att det han skulle säga nu var inte bra. 


Vi fick sätta oss, och han frågade rätt glatt hur vi mådde. Då, för en sekund tänkte jag "phu det är inget fel ändå".

Men så var inte fallet.

Han berättade att undersökningen som gjorts har visat att jag har förändringar i hjärnan. 

Han kunde inte säga någonting mer utan vidare utredning. Så jag har fortfarande inga svar. 

Vad är en förändring? Vad innebär det? Hur kommer det att påverka mig?


Jag har fått en tid för en lumbalpunktion för att de ska kunna undersöka min ryggmärgsvätska.

Jag skulle få en kallelse till det inom en månad tyckte han.


Så nu är det bara att ta en dag i taget och hoppas på det bästa.


Jag försöker att vara stark, men det är svårt när det känns som om hela livet vänder sig emot mig. 

Är det inte en sak så är det en annan. Igår var det ett år sedan mammas begravning. Ett år!

Nu sitter jag har med en möjlig hjärnsjukdom.

Jag har verkligen kämpat i hela mitt liv mot psykisk ohälsa, och nu detta? 

Just nu tycker jag livet är fruktansvärt orättvist. 


Men som sagt, jag får försöka tänka på annat, hoppas på det bästa och ta en dag i taget.

Det finns ju en möjlighet att detta inte är något farligt.


Jag kommer nog behöva hjälp att hålla tankarna borta , Har ni några tips på hur jag kan göra för att tänka på annat och ta en dag i taget tills dess att jag får min dom?

Av Sara Modigh - 23 augusti 2013 13:00

Mammas begravningsceremoni ägde rum i Sandseryds kyrka för ett år sedan. 

Jag minns nästan ingenting från begravningen. Jag mins mest att jag var så djupt inne i sorg att jag inte längre kunde gråta ordentligt, Kanske hade jag redan gråtit så mycket. Jag var så chockad och min sorg var för djup. Jag var som en zombie. Jag minns inte vad prästen sa, jag mins bara nån låt vi sjöng lite vagt.

Men det jag mins är alla gråtande människor som var överallt. Människor som med ledsna ögon och röster beklagade vår sorg. 

     

Ibland känner jag lite att uttrycket "ingen älskar dig så mycket som när du dör" stämmer. Mamma var så ledsen över att hon kände sig ensam. I många många år kände hon att alla hennes vänner försvunnit och att de tappat kontakten. 

Hon önskade sig så mycket vänner som hon kunde prata med i timmar, vänner som hon kunde fika med och umgås med. När vi växte upp hade hon många sådana vänner. Men med tiden försvann de från henne, men de var där på begravningen. Vissa beklagade sig över att de inte tagit sig tid att umgås med min fina underbara mamma medans de fortfarande hade chansen. 

Så ta vara på era vänner, man vet aldrig när man förlorar dem för alltid!


 


Av Sara Modigh - 22 augusti 2013 14:00

Fy vad gammal man känner sig när man inser att det är tio år sedan jag började högstadiet. 

Högstadiet var den värsta tiden i mitt liv. Jag visste inte hur jag skulle hantera mitt mående, Ingen förstod mig och mobbningen på skolan var väldigt stor. Anledningen till att jag valde just "sanda grundskola" var för att det var en rätt nystartad grundskola som bara skulle finnas ett par år när eftersom alla inte fick plats på AD. Sanda var egentligen en gymnasieskola där vi fick en liten bit att hålla till på.

Så jag valde skolan som låg en liten bit längre bort för "de hade ju ingen mobbning på den skolan", Något de höll fast vid i alla åren jag gick där trots att jag aldrig gått i en skola med så mycket mobbning som det ar där. Både lärare och elever bytte skolor för det var så mycket mobbning där. 


Utöver mobbning så var det även väldigt stökigt i klassen, det var näst intill aldrig tyst, det kunde vara extrema ljudvolymer i klassrummen. Folk sprang omkring, skrek eller slogs på alla lektioner. 

De var som galna gorillor!

Det stöket sög verkligen ur all min kraft. Jag blev tröttare och tröttare, mådde sämre och sämre , Jag orkade tillslut inte med skolan mer. 


Jag gjorde faktiskt mitt bästa, trotts att ingen trodde mig när jag sa det. Jag kämpade så otroligt mycket för att inte bara ta mitt liv och slippa all skit. 

Jag kämpade, jag fortsatte leva och jag gick till skolan så mycket jag förmådde. 

Ibland kom jag till skolan, men klarade inte av tanken på att sitta instängd i ett klassrum fullt av alla dessa "galna gorillor" till klasskompisar jag hade. 

Så jag satt bara utanför skolan, eller gömde mig någonstans i byggnaden, oftast på gymnasiedelen. 

Jag blev ganska snart kompis med andra tjejer som inte heller gick på lektionerna, som tjuvrökte bakom skolan och skippade lektioner varje dag. 


Det blev naturligt att vi "outsiders" höll ihop. 

Jag har förträngt mycket av min högstadietid, Mådde så dåligt under den perioden att jag mins inte mycket.

Har bara vaga minnen från olika händelser. Som att jag fick saxar och annat kastade på mig på bildlektioner,

Jag fick mina böcker förstörda, folk snodde mina saker och Jag fick elaka kommentarer om hur jag klädde mig och hur jag såg ut.


I sjunde klass svalde jag allt, sa inte ett pip. Tog åt mig av allt. Jag var LIVRÄDD för killarna i min klass. 

Mådde illa av skräck varje sekund de var i min närhet. 


Men jag förändrades, jag gick ner i vikt, slutade bry mig om skolan, jag blev aggressiv, fick mediciner, började skära mig mer och mer  , och jag började klä mig annorlunda.

Mobbningen avtog , och de gånger folk gjorde något fick jag vansinnes utbrott och stormade från lektioner. 

Vilket folk tyckte var rätt roligt och ville få mig arg igen. 

Men jag ignorerade allt de sa, skrattade åt dem istället, Jag slutade lägga vikt på det de sa. 

Vad spelar det för roll om en patetisk kille i klassen tycker att jag är ful? 

Det är ju inte som att jag hade velat ha honom om jag så fick en miljon, så varför bry sig om hans åsikter?

När jag kom till den insikten så tog jag inte längre åt mig av deras kommentarer på samma sätt. 

Det tog mig nästan tre år att inse det. Hela högstadiet.



Det är nu tio år sedan hela den mardrömmen började, Jag skulle vilja åka tillbaka till trettonåriga jag och berätta vad som står framför mig, berätta att det blir bättre om du bara står ut dessa tre år. Berätta att deras ord betyder inget, deras åsikter betyder inget. Den enda åsikt som betyder något är sin egen. Det är bara dina tankar och åsikter om dig själv som betyder något, Det är bara vad jag tänker om min själv som är viktigt. 

Jag duger som jag är, Jag gör mitt bästa och Jag kan!




Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards