Regler:

1. Berätta 11 saker om dig själv
2. Svara på utmanarens 11 frågor
3. Kom på 11 frågor till de som du utmanar
4. Utmana 11 bloggar med mindre än 200 läsare
5. Berätta vem du har utmanat
6. Du får inte utmana den som utmanat dig

 

 

Elva saker om mig: 

1. Jag är en "crazy cat lady" och har 16 foton på mina katter på en vägg i vardagsrummet.

2. Om jag blir kissnödig när jag håller på med något vill jag alltid göra klart innan jag går på toa, har nästan kissat ner mig väldigt många gånger. Min sambo brukar säga till mig "Sara, Gå på toa!". 

3. Jag älskar tv-serier

4. Jag är jättedålig på detta :P

5. Jag spelar alltid mobilspel och kollar instagram innan jag somnar.

6. Fluffis har har smeknamn, "Nuffe" "Fluffis tuffis" och "grisen" är några av de vanligare. Hans "stamtavlenamn" är Frank Costello

7. När någon är snäll mot mig undrar jag alltid vad den är ute efter. Kanske för att jag inte är van vid att folk är snälla "bara så där"

8. Jag får panik om jag bara kan andas genom näsan. Det känns som att jag inte får tillräckligt med luft, så jag kan till exempel inte har en halsduk eller scarfs över munnen. 

9. Om det är kallt och blåsigt ute så sprutar mina tårar.  

10. Tittar ALLTID på tv när jag äter, Kan helt enkelt inte äta annars. 

11. Jag har testat på tre olika kampsporter. Karate kendo och capoeira, men insåg efter varje testperiod att jag är för blyg för att skrika och slåss bland massa främlingar. 

 

 

Annas frågor till mig:

 

1. Om du kunde välja en superkraft, vilken skulle det då vara?

Jag skulle vilja vara en metamorfmagus, det kan väl räknas som superkraft? Annars skulle jag vilja kunna bli osynlig.

 

2. Om du fick göra om något med ditt liv, vad skulle det vara? 

Högstadiet skulle jag vilja åka tillbaka till med allt jag vet nu och göra om. 

 

3. Följer du några TV-serier? Vilka i så fall? 

Alla! haha nej, men många. Mina favoriter just nu är: The mentalist, Body of proof, Greys Anatomy, NCIS, CSI, House, Bones, Supernatural, Mike & Molly, How i met your mother, Big bang theory, Modern family, Simpsons och Smash. Sen finns ju alla gammla favoriter som vänner och förhäxad. Ja, det är ett par stycken så får väl räcka nu :)

 

4. Vilken är din favoritbok och varför?  

 

Harry Potter är min absoluta favoritbok genom tiderna. Harry Potter var min trygghet när jag växte upp och min tröst när livet var svårt.

Jag tycker att böckerna är otroligt välskrivna och spännande. Önskar att jag kunde uppleva Harry Potter tiden för förstagången en gång till.

 

5. Har du någon hemlig talang? 

 

Ja, men den är hemlig...Mohahaha

 

6. Vad skulle du göra om du vann en miljon kronor? 

 

Jag skulle köpa hus.

 

7. Vad gör du helst på fritiden? 

Umgås med min sambo och kolar på tv-serier.

 

8. Finns det något språk du skulle vilja kunna?

Jag skulle vilja kunna engelska bättre.

 

 

9. Om du fick vara någon annan person för en dag, vem skulle du välja?

Svår fråga, typ Helena Bonham Carter eller nån annan Hollywood cooling.  

 

10. Vad har du haft för olika hårfärger?

Ett par, började tona mitt hår i alla möjliga olika bruna färger när jag gick i mellanstadiet, sen dess har jag haft rött, brunt, svart, orange och rosa hår. Nu har jag rött för det trivs jag bäst i.

         

 

11. Simma med hajar eller hoppa fallskärm och inte veta vart du landar? 

 Hoppa fallskärm skulle jag tro, så länge jag inte landar i havet tillsammans med massa hajar.

 

Mina frågor: 

 

1. Beskriv en vanlig dag hos dig?

2. Vilken är din favoritmaträtt?

3. Vilket är ditt drömyrke?

4. Om du fick ett dygn då du kunde göra precis vad du ville, allt är tillåtet. Vad skulle du då göra?

5. Om du hade mycket pengar, vilken välgörenhet skulle du då vilja skänka pengar till?

6. Vilken är din bästa egenskap?

7. Vad är det pinsammaste du gjort/ varit med om?

8. Vad får dig alltid att skratta?

9.Hur skulle du helst vilja bo?

10. Vilket husdjur skulle du ALDRIG kunna tänka dig att ha?

11. Något du inte kan leva utan?

 

 

Jag utmanar: 
Den som vågar!

Skriv gärna en kommentar om ni svarar på utmaningen, vill gärna läsa vad ni skriver i så fall :) 

 

 

Stötte på en fin blogg när jag klickade runt på bloggplatsen. 

Har inte läst så mycket, men den ser väldigt bra ut. Jag har ju slarvat med veckans tips nu ett tag, men tänkte att såhär i börja skolan tider så kan jag tipsa om denna bloggen http://schooltips.bloggplatsen.se/

"Detta är en blogg som ger tips och peppar alla som går i skolan. På bloggen kommer ni helt enkelt kunna läsa om skolpepp, betyg, pluggtips & en massa annat som kan vara kul att veta. Följ bloggen för daglig uppdatering." 

"I denna blogg kommer en massa skoltips & skolpepp att skrivas. Hur pluggar man på ett skönt sätt inför prov? Hur undviker man bråk? Vad är bra att ha i skåpet? Hur ska man organisera det bra i skåpet? Hur sparar man tid på morgonen? Hur gör man om man känner sig utanför? Well, det och MYCKET mer kommer ni att få veta!"

Tycker att det är ett jättebra initiativ och bör läsas av alla som är lite skoltrötta och behöver tips och inspiration inför skolstarten eller annat som hör skolan till. Bloggen ser väldigt proffsig ut, och är lättläst. Det är snygga bilder till inläggen och man kan hitta många bra tips. 

Så jag ger bloggen 4 av 5 Fluffisar för ett bra initiativ och jag hoppas att bloggen kommer hållas levande med fler bra tips.

Det första steget i min resa för att förstå att min mamma var för evigt borta började för ett år sedan. 

Fram till denna dag kunde jag intala mig själv att hon fortfarande levde. 

Men nu skulle vi åka till sjukhuskapellet och säga farväl. Vi åkte mot sjukhuset och följde pilarna mot bårhuset. 

Jag var så nervös innan. Jag hade aldrig sett en död människa tidigare. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. 

Vid det här laget hade ju mamma varit död i tre veckor och genomgått en obduktion.  

Jag föreställde mig det som många beskriver, en blek, vaxartad människa som ser ut att sova. 

Det var en beskrivning långt ifrån den verklighet som jag möttes av. Det kanske var därför jag blev så chockad när jag såg min fina vackra mamma ligga där och se så...ja, Jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig.

Men hon såg gammal ut, hon hade blivit 40 år äldre under dessa tre veckor.

Vi samlades runt mamma och jag kunde, även om det var tre veckor försent äntligen hålla hennes hand så som jag lovade när jag var fyra och ett halvt år gammal.

Men jag var för sent ute, jag åkte inte med mamma upp i himlen.

Dagen då vi var på sjukhuskapellet var en jättevarm dag och kontrasten från att komma in ifrån detta varma soliga väder in i ett rum för att titta på sin mamma och känna kylan stråla ut från hennes kropp var otroligt obehaglig. 

Man kunde känna kylan från kroppen bara av att stå bredvid kistan. När jag höll hennes hand var den så kall. 

Samtidigt så var det varmt i rummet så det började formas kondens på mammas kropp. Små små vatten pärlor som påminde om svett. Jag var hela tiden livrädd att hon helt plötsligt skulle hoppa upp, Samtidigt önskade man lite att hon faktiskt skulle resa sig. Jag ville att hon skulle sätta sig upp och säga "jag mår bra". Men det hände inte.

Ju längre vi var där desto mer insåg man att hon är verkligen borta.

Detta är en människa utom all räddning, hon är död. 

Jag var en av de första att gå in till mamma, Jakob har berättat att jag skrek. Men det minns jag inte. Skrämde förmodligen alla andra ganska mycket. Det var en i familjen som var rädd och osäker på om hen ville se mamma. Så jag tog bilder på henne i kistan. Hen tittade först på en bild på mammas händer innan hen vågade gå in och titta på mamma. Jag hoppas verkligen att hen inte kände sig tvingad eller att vi pushade på för mycket genom att fråga flera gånger och ta bilderna som hen tittade på innan.

Själv ångrar jag inte för en sekund att jag gick in och sa hejdå, jag kunde få röra mamma en sista gång. Jag fick se henne en sista gång och jag fick även se henne på ett sätt som hon kanske hade sett ut när hon blev gammal. 

För två veckor sedan raderade jag äntligen bilderna jag tog från min mobil. Jag kunde inte med att ta bort dem innan. Det känns lite som en befrielse att jag klarade av att ta bort dem. Nästa steg får bli att slänga chokladen jag fick av mamma sista gången vi träffades. För det känns inte riktigt normalt att spara en choklad i flera år bara för att mamma höll i dem några dar innan hon dog. 

Mamma hade varit på Cloetta och handlat så hon praktiskt taget tvingade på oss de där chokladkakorna som jag egentligen inte ville ha och nu kan jag inte slänga dem. 

När man förlorar någon man älskar vill man hålla fast i allt man har kvar, så både bilderna från sjukhuskapellet och de där chokladbitarna kändes som bitar av mamma som jag raderar ur mitt liv när de försvinner. 

Jag är sjuk  :( buhuhuhu

När jag blir sjuk, så blir jag den ynkligaste och mest patetiska varelse på denna jord. 

Min hals gör ont, snoret rinner, forsar snarare och huvudet och käkarna värker.

Jag HATAR att vara förkyld. Jag mår tillräckligt dåligt som det är tack. Men men, en förkylning går i alla fall över, vilket jag hoppas att denna förkylningen gör fort. 

Sa ju de sist vi var hemma hos pappa "undra om jag kommer bli sjuk nu". 

Det blev jag. Dagisbaciller antagligen, det är inte att leka med!

Ett tag blev jag ju sjuk varje gång jag varit hos pappa. 

Får ta det lugnt ett par dagar framåt och hoppas att det ger sig snart. Det är frustrerande att vara sjuk. Jag får dessutom panik av att inte kunna andas genom näsan och av att ha känslan av att ha skräp i halsen.

Alltid är det nått, när jag ändå gnäller kan jag ju passa på att säga att jag fortfarande har myrkrypningar i händerna och ibland fortfarande får "elchocker" i ryggraden ner till fötterna när jag böjer ner huvudet. Har haft myrkrypningar i två månader nu.  Känns inte helt normalt. 

Jaja, "det går över tills du gifter dig" brukade mamma alltid säga. Så det är ju tur att bröllopsplanerna är i full gång. 

Nu ska jag ha myskväll med mig själv. Godnatt

Idag är det tre år sedan jag senast självskadade mig "på riktigt" (om jag minns rätt, men detta är i alla fall den jag mins som den senaste). Jag har haft ett eller två återfall mellan då och idag där jag har rispat mig. Men det känns himla bra att inte skurit mig så som jag gjorde under den tiden där för tre - fyra år sedan. 

2009-2010 var en tid i mitt liv då jag kämpade mycket med mina självskador. Jag skar mig inte längre dagligen, men de gånger då jag självskadade så blev det värre skador. 

För tre år sedan , den 20 augusti 2010 hade jag skurit mig så att det krävdes tjugofyra stygn och en stelkrampsspruta för att fixa min självskada. 

Jag är så otroligt glad och tacksam att jag tagit mig ur detta hemska missbruk. 

Det är så mycket som hade kunnat gå fel. 

Det går att bli fri!

http://www.sjalvskador.n.nu/sjalvhjalp

Hittade mina gamla kängor i förrådet, så lekte lite med dem i dag. 

Jag fick dessa Underground kängorna när jag var 15 år, Jag hade önskat mig ett par stålhättekängor i typ två år. Var så glad att jag nästan började gråta när jag fick dem den julen (även om jag visste redan innan att jag skulle få dem i julklapp.)

Det är något speciellt med stålhättekängor. När jag tog på mig mina så 

blev det som nostalgi för mig, tyngden på fötterna, de lite stela och hårda lädret som sitter runt benen och alla spännena som skramlar.

Det var som att vara tonåring igen.

Älskade dem verkligen. 

Nu är de så trasiga att jag inte vågar använda dem mer, vill ju inte att de ska gå sönder.

"Lev ditt liv som om det vore din sista dag på denna jord"

Är det bara jag som finner detta talesätt extremt obehagligt?

När jag tänker på att leva en sista dag, att veta att i morgon dör jag. Vilken panik man skulle känna. Hur stressad och ledsen man skulle vara. Hur ledsna alla runt omkring skulle vara. Vem vill leva så? 

Förstår att talesättet säger nått helt annat än så. Men det är ändå den känslan jag får av de ordspråket. 

Logiskt så vet jag att de innebär att man ska ta tillvara på livet, inte ta saker för givet och göra det bästa av varje dag, för man vet aldrig när livet tar slut. 

Men känslor och logik går oftast inte ihop för mig. Jag kan tänka och förstå men ändå säger känslor emot. 

Detta är ett sådant tillfälle. 

För hur skulle man egentligen reagera om man visste att "detta är min sista dag i livet"

Jag skulle nog dö av stressen.

Det är svårt när bilden vi förväntas vara inte motsvarar det vi känner och den plats i livet vi befinner oss på. Man måste släppa teaterföreställningen, sluta låssas att allt är bra, sluta dölja hur man verkligen mår och inse att man måste ta ansvar för sig själv och sitt mående, och många gånger är det väldigt svårt.

Vi uppfostras till att vara glada, snälla och trevliga människor, vi ska gå i skolan och sedan skaffa jobb. hus och bil när vi blir lite äldre.

Men ibland får man släppa den bilden för att istället fokusera på att nå ett liv där man mår bra. 

Att ta steget och be om hjälp, att visa sig "svag" (man är inte svag för att man har psykiska problem, snarare tvärtom efter som man måste kämpa dubbelt så hårt för allt) är svårt. 

Det är lättare att låssas att allt är bra och undvika problemen så länge man kan än att tvingas ställas inför sina problem och ta hand om dem. Man vill inte oroa sin familj, man vill inte dra mer sina vänner i dåligt mående och man vill inte lägga sina problem på andra.  

Men man måste göra det för sitt eget bästa.