Så fort någon berättar om något fint eller trevligt, något de är glada över. Så reagerar människor med att se det som skryt. Varför är ni så missunnsamma?

Låt tvåbarnsmamman som precis flyttat till hus och är otroligt glad över att kommit ifrån lägenhet i stan till ett fint hus på landet få vara glad, låt henne dela med sig av den glädjen och låt henne prata om sitt hus, lägga upp bilder på det på internet och gläds med henne istället för att vara avundsjuka och kalla det skryt.

Låt trettonåringen med en ny kamera vara glad över den,

låt personen som fått högt resultat på ett prov vara glad för det

och låt den som är duktig på något vara duktig utan att det ska kallas skryt. 

Blir så trött på människor som alltid försöker trycka ner varandra. Blir vi inte nöjda för ens alla är gråa och deppiga? Ingen får sticka ut. Ta bort alla personligheter, Robotar kanske vi ska bli?  Ingen glädje, inga idrottsmän, inga sångerskor, ingen som är mer duktig på något än någon annan? Alla får en uppsättning av samma saker, likadant hus, likadana kläder, samma mat och samma liv.

Låter inte det otroligt tråkigt? 

Så låt då människor glädjas över saker i sitt liv, en kommentar om eller bild på ett hus,  en kamera man köpt eller En film där man sjunger är inte skryt det är en bild av våra olika liv!

Idag har alla tre katterna varit hos veterinären.

Alla vaccinerades och fick tänder och ögon kollade. Sedan kollade vi också om Fluffis har en svampinfektion i öronen då han fått så mycket öronvax på senaste tiden. Allt såg som tur är bra ut. Men vi fick en tid för att spola Ghost tårkanaler för de sa att de kan vara därför han har så rinnande ögon. Så vi får hoppas att det hjälper. Det skulle ju vara jätteskönt för honom om de skulle rinna lite mindre i hans ögon. 

Alla som jobbade där var jätte imponerade över hur lugna våra katter är. Det är alltid kul. Både Fluffis och Ghost satt stilla på bänken under hela timmen som vi var där och Beauty låg lugnt i sin transportbur. De ryckte inte ens till när de fick sina sprutor. 

Det var bara Fluffis som inte gillade att få sina öron tvättade. 

Så det gick över förväntan bra. 

Kostade inte så hiskeligt mycket heller med tanke på att det var tre katter som blev undersökta och besöket tog en timme.  

Så det var väldigt tur :)

Väldigt ofta är det lätt att man glömmer bort fina stunder i livet. Stunder som man borde vara tacksam för. Detta gäller de flesta människor, men har man dessutom psykisk ohälsa hamnar man ännu lättare i ett svart tänkande där man inte kan se något bra alls. 

För några år sedan var jag i de svarta tänkandet. Men sanningen är att livet kommer i hela gråskalan från vitt till svart. Det gäller att försöka fånga upp alla ljusa stunder och spara dem i minnet. 

Som tur är så lever vi i ett teknikbaserat samhälle. De allra flesta av oss har en mobil, har man till exempel en Iphone så finns det appar att lada ner enbart för att skriva upp saker som man uppskattat eller varit tacksam för under dagen. Det hjälper dig att skriva så fort du känner , upplever, ser något positivt. 

Självklart behöver man ingen app för detta, det räcker med penna och papper. Men tror att de flesta av oss har lättare att skriva upp saker på mobilen än på en papperslapp. Det man kan göra om man har en smartphone är att skicka ett mail till sig själv varje gång man upplever något bra. 

Skriver man upp allt som man tycker är bra eller i alla fall grått så kommer man lättare kunna se att livet inte är helt mörkt, det finns ljusglimtar om man bara öppnar ögonen. 

  “Happiness can be found in the darkest of times,

if one only remembers to turn on the light.”

- Albus Dumbledore

Har precis kommit hem efter att ha varit ute med Jkob, Matilda och Ludvig och kollat på stjärnor och metioriterna som flyger förbi. 

Så väldigt många stjärnor det finns. Man inser inte riktigt hur många stärnor det är när man bor inne i stan. Men ute på landet långt från alla lampor kan man se hundratusentals "nya" stjärnor. 

Varje dag är jag rädd att någon i min familj, någon jag älskar ska dö. I morse är jag vaknade så såg Beauty så stilla ut.

Jag kunde inte se att hon andades. Jag rörde vid hennes svans. Ingen reaktion, Jag lade handen på hennes mage. Fortfarande röde hon sig inte. Jag får panik. Jag skakar henne med hjälp av handen på magen. Fortfarande inget. Shit hon är död. Vad fan är det som hänt?

Jag försöker lyfta upp henne.

Först då lyfter hon huvudet med ett trött litet jam och vill att jag ska klappa henne. 

Jag blev så rädd.

Beauty brukar ju reagera bara man nuddar henne. Hon måste ha sovit djupt.

Ibland kan man drömma sådana där drömmar som känns väldigt verklige och följer ens tankar under en lång tid efteråt.

Det kan dessutom vara något så löjligt som det jag drömde om här om dagen. 

När jag sov så drömde jag att jag hade fått jättemycket vårtor under fötterna. Det första jag gjorde när jag vaknade till var att kolla så jag inte hade några vårtor. 

Jag kan inte sluta tänka på det, så kollar fortfarande lite då och då för att se till att det inte finns några vårtor under mina fötter.  

Vet inte varför detta fastnade så i mitt huvud, kanske för att jag har en skräck att få vårtor?

Brukar ni uppleva liknande?

Ledsen, trött, har ont i kroppen och känner mig nere. 

Har mått rätt bra under sommaren , men nu börjar nedstämdheten göra sig påmind igen. 

Kroppen känns blytung och jag har knappt någon ork, Det är svårt att gå upp ur sängen. Somnar på sängkanten när jag ska klä på mig. Viket är väldigt ovanligt då jag oftast blir klarvaken på en sekund. 

Jag känner mig helt bedrövad. Men ändå inte deprimerad. Inte så som jag känt innan, kanske det är så att jag är på väg nedåt igen. Jag har ju haft depressiva episoder många gånger i mitt liv. 

Min kropp värker mer än vanligt, har haft så ont i ryggen nu i två dagar att jag nästan gråtit när jag kommit innanför dörren. Har knappt kunnat stå på benen vissa stunder. 

När jag var hemma hos pappa förut så satt jag på golvet och läste för Samuel och Elias , när vi läst en stund sa jag åt dem att lägga tillbaka böckerna (vilket de vägrade göra) Så jag började plocka upp alla hundra böcker som de dragit fram. Men efter att lyft böckerna tog de bara stopp, så fick ge dem till Jakob istället. 

Jag pillade lite på en leksaksflodhäst, då blev ju Samuel väldigt intresserad så han tog den, inget jag direkt tänkte på. Jag lutade mig fram och lade händerna för ansiktet, för att försöka få mindre ont i ryggen.  Då kom Samuel och sa, Sara lessen?  tittade oroligt på mig och hämtade plastflodhästen han tog och gav den till mig. Samuel och Elias är himla söta. Småbarn överhuvudtaget är söta. Man blir glad av små barn. Så får väl tänka på sötkorvarna och försöka muntra upp mig själv när jag känner mig sådär nedslagen.

  Här är en video från idag när Samuel och Elias "nattar" Ludvig :)

Anticoachen tipsar om hur du mår sämre

Något jag tänker på när jag ser detta klippet är hur många det egentligen är som "följer dessa råd".

90% av de som jag pratat med om att må dåligt säger att de inte vill berätta för någon vuxen som de litar på och att de inte vågar gå till en psykolog av olika anledningar.

Många gör allt för att dölja hur de mår och känner att alt är deras fel, vilket många gånger är en del av den psykiska ohälsan man har. Ju sämre man mår desto mer känner man att man är dålig och att allt som händer är sitt eget fel. 

Det är svårt att våga be om hjälp. Jag har förstått det. 

Men vill man må bättre är det viktigt att man tar ansvar för sitt mående. Man måste kämpa!

Du kanske inte vill berätta för dina föräldrar av den anledningen att du inte vill göra dem oroliga eller ledsna.

Men tror du inte att dina föräldrar blir mer lessna om du tar ditt liv utan att ens försökt göra något för att må bättre? Tror du inte att dina föräldrar, vänner och släktingar kommer känna sig jättedumma och dåliga för att de aldrig såg hur du mådde och du tar ditt liv?

Låt oss göra ett simpelt exempel, om du trillar och bryter båda benen, skulle då åla dig själv hem och gömma dig i ditt rum och hoppas att det går över istället för att ta dig till ett sjukhus för att få vård?

Skulle du gömma dig trots att du vet att risken att du aldrig någonsin kommer kunna gå igen är stor och att det till och med finns en chans att du dör?

De allra flesta skulle säga, "Nej, självklart skulle jag åka till akuten för att få mina ben lagade"

Byt sedan ut de brutna benen mot ett brutet psyke, vad förändras? Varför söker vi inte hjälp då? Varför tar vi inte ansvar för vårt eget mående och varför tänker vi mer på andra än oss själva? 

Vad tror ni? Har ni några tankar eller erfarenheter om detta?