Allt började 2001 när jag började
mitt första år på gymnasiet. Jag hamnade i en relativt bra klass med många olikheter och individer. Uppdelat på både tjejer och killar - esteter med teater och konstnärsådror.
Det var bara en tjej som lyste upp allt, det var en tjej som jag såg. Denna tjej kom att bli min allra bästa vän - då! På gymnasiet. Första året. Aldrig mer.
Hon satte igång tanker inom mig som jag trodde aldrig jag skulle tänka, känslor jag aldrig skulle uppleva. Hon gjorde att jag vill utforska mig och mina funderingar. Jag blev kär.
I en tjej! Det kändes annorlunda, mer äkta. Jag ville vara med henne jämt och dem gångerna hon var sjuk kändes som hemskaste på jorden. Då fick jag inte vara nära henne.
Jag berättade inte först hur jag kände för henne, jag visste inte hur hon tänkte eller kände och jag ville inte förstöra våran vänskap. Det var någonting vackert över vår vänskap.
Men snart började jag ana att någonting inte stod helt rätt till med henne. Hon ville aldrig vara med på gymnastiken och hade papper på att hon slapp. Hon dolde nånting för oss alla. Vi andra spekulerade kring anledningar till att hon inte ville vara med och varför hon slapp. Det var prat om att någon i hennes närhet gjorde henne illa och hon pratade ganska illa om sin far så vi förmodade att nånting stod fel till med far och dotter-relationen. Men mer fick vi inte reda på, spekulationerna håller kvar än idag och ingen ärlig fakta har framskridits så jag vet inte vad som hände.
Men, det gjorde iallafall henne ledsen, henne deprimerad. Hon blev
konstigare och konstigare men samtidigt mer intressant. Jag valde nog att inte se vad som höll på att hända, men till slut förstod hon att jag var mer intresserad av henne än som vän och hon började tycka om mig också - trodde jag! Hon lekte bara med mina känslor och jag ville hata henne för det men än idag kan jag inte det.
Var det för allt som hade hänt?
Hon visade mig rakblad hon hade i sin väska, hon berättade vad hon gjorde med dem och hon visade mig sår hon hade på sina armar. Kuratorn och skolsköterskan kom och hämtade henne på lektionerna ibland och hon vägrade först att gå med dem. Hon skrek och betedde sig hotfullt.
Jag var ledsen för hennes skull, ville hjälpa. Jag försökte prata med henne, försökte få henne att öppna sig men hon sa bara att jag inte hade med det att göra men ändå ville hon visa allt - var det ett rop på hjälp? Men varför tog hon inte emot hjälpen då?!
Hon hamnade på ett ungdomshem tillsammans med tre andra ungdomar, där fick jag träffa henne ofta. Där hände mycket. Där
mådde jag bra trots att jag visste hur hon mådde, egentligen. Var jag ego?
Hon började bete sig ännu mer märkligt och en dag när vi var i skolan drog hon in mig på toaletten och tog fram en liten ask med bomull i. Däri låg en vit tablett med något mönster på, har för mig det var ett E eller något. Hon gav den till mig!
Hon förväntade sig att jag skulle dela den med henne, den dagen förstod jag att hon gick på droger och jag ville ta avstånd. Jag öppnade dörren och gick ut. Pratade aldrig mer om det. Men jag visste, hon rökte på, hon tog tabletter och hon söp. Varför?
Det hemskaste jag vart med om i denna vevan var en dag när jag var hos henne på det här ungdomshemmet. Vi tog en promenad för att få vara ensamma och hon fann en glasflaska som hon slog sönder. Hon drog en skärva mot huden och jag skrek till. Jag slängde bort flaskan och bad henne lägga av. Men hon var stark och manipulativ och gjorde om det en gång och en gång till - jag stod där bredvid och var maktlös, jag visste inte hur jag skulle göra, vad jag skulle göra, jag ville inte se på men jag ville finnas för henne. Sista gången blev det så djupt att blodet rann från armen på henne och man såg rätt in i huden. Det var fruktansvärt. Hela vägen där hon gick färgades av röda droppar, man såg precis vart hon hade gått. Hon fick sy! Många stygn.
Hon hamnade på något annat hem, i en annan stad. Hon flyttade ifrån oss, ifrån mig! Och jag vet än idag inte hur hon mår, vad hon gör eller hur allt har gått. Jag vet bara att det finns ärr på hennes armar som
bevittnar något hemskt hon har vart med om."
Det var min berättelse, om att stå bredvid någon som råkat illa ut och som man för allt i världen vill hjälpa men inte kan. När ens bästa vän inte vill ta emot den utsträckta handen. Man står och se på hur någons liv går i spillror och man kan ingenting göra.
Om du publicerar min historia som nära "anhörig" skulle jag bli glad, men du väljer självklart vad du vill ha med. Du kanske vill ha enbart tjejer och killar som själv upplevt ohälsa och deras berättelser, men jag gör en chansning.
Många kramar, Marica!
www.mizca.se