En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 30 september 2013

Psykiska VS Fysiska sjukdomar

Av Sara Modigh - 30 september 2013 14:00

"Jag förstår verkligen att det är ett helvete att leva med någon som är svårt sjuk i sin psykiska ohälsa. Självklart är det så, det ska man inte sticka under bordet. Men det är inte lätt att leva med en fru som har cancer heller, men där lovordas man för att man är så stark och underbar för att man står vid sin frus sida. Medans en man som är gift med en kvinna med psykisk sjukdom jämt får höra att han ska lämna sin fru så fort det blir minsta motgång. "

 

Detta skrev jag i mitt förra inlägg och tänkte förtydliga det lite.

Jag läste ett inlägg som hette "Jag hatar min flickvän" på ett forum.   

 

Detta är ett inlägg som beskriver en psykiskt sjuk kvinna som mår väldigt dåligt.  Mannen beskriver i detalj kvinnans svårigheter och problematik. Jag förstår verkligen att det är jobbigt och att man kan bli frustrerad på sin livssituation. Men det är så otroligt viktigt att komma ihåg att denna kvinnan har en sjukdom. Hon väljer inte att bli arg eller ledsen, hon har inte valt att känna de hopplöshetskänslorna som hon känner och hon har definitivt inte valt sin sjukdom.

Hon vill inte må dåligt!


När man läser svaren på denna tråden så blir man verkligen rädd.  

               


Varför har människor den attityden?

"Lämna henne, Förstår inte ens varför du tvekar" , "hon kväver dig", "Du är värd bättre"

"du slösar bort ditt liv" , "hon borde söka hjälp"

Vem har sagt att hon inte redan kämpar allt hon kan och redan får hjälp ifrån psykiatrin? Men det är inte så enkelt. Men blir inte frisk efter ett möte på psykiatrin! Man kan inte rå för att man drabbas av en sjukdom. 


När jag läste dessa kommentarer så slog tanken mig. Vad skulle hända om man bytte ut den psykiskt sjuka kvinnan mot en fysiskt sjuk kvinna.

Inte skulle mannen få sådana kommentarer om han skrev att han hatade sin cancersjuka fru?


Så jag skrev ett sådant inlägg för att se vad som skulle hända.

  


Detta är några av svaren jag fick och man märker fort hur stor skillnad det är på svaren och attityden gentemot den man som hatar sin partner på grund av en fysisk sjukdom, mot den mannen som hatar sin flickvän på grund av en psykisk sjukdom.

 

             



Visst är det skrämmande? Det enda som skiljer dessa två inlägg åt är sjukdomen kvinnan har!

I ena tråden håller alla med trådstataren, självklart ska han lämna sin krävande och jobbiga flickvän. Klart han inte kan leva i ett sådant förhållande med en tjej med psykiska problem. Medans i andra tråden blir det ett ramaskri med människor som önskar trådskaparen död, att mannen ska få cancer och det är så fruktansvärt att skriva så om sin sjuka fru.

Åter igen det enda som skiljer är sjukdomen kvinnan har!


Detta visar starkt på hur förtryckta personer med psykisk ohälsa fortfarande är och hur lite respekt man får som psykiskt sjuk.

Ni kanske tänker att det bara är en slump att de ena inlägget dragit fler skitstövlar till sig. Men om ni tittar noga så ser ni att det är en person som kommenterat båda trådarna och hennes svar är väldigt skilda. 

 



Hur kommer det sig att det är så här? 

Hur kan man tycka att man slösar bort sin tid  och är värd bättre om man är ihop med någon med en slags sjukdom och samtidigt tycka att om sjukdomen hade varit en annan att man då ska "passa upp som aldrig förr" och är egoistisk och empatilös om man vill lämna sin fru på grund av den sjukdomen? 

Jag tycker att detta är en dubbelmoral utan dess like.



Vad tror ni detta beror på?

 

 
 
Ingen bild

Dreven

30 september 2013 18:09

En väldigt intressant jämförelse! Och det är väl helt enkelt nåt präktighetskomplex som lever kvar, en föreställning om att man ska vara ordentlig och skötsam och välja själv att må bra, man ska vara perfekt helt enkelt. Det är inget folk tänker på, utan det sitter djupt inpräntat. Och talar man aldrig om att psykisk ohälsa är något verkligt så får man väl aldrig förståelse för den heller? Talas det ens om det i skolorna, idag när problemen med psykisk ohälsa verkar vara större än någonsin, och särskilt i så låga åldrar? Jag tror inte det. Utan det sitter kvar, att de som mår psykiskt dåligt bara är bortskämda och inte vill behöva göra något själva, det som de inte klarar av. Och det är så jävla fel.

Sara Modigh

30 september 2013 20:12

Jag vet inte hur det ser ut i skolorna idag. Men vi fick i alla fall aldrig lära oss något om psykisk ohälsa. Jag tycker absolut att man ska prata mer om det både i skolor och på jobben.

 
Ingen bild

A

30 september 2013 19:39

Den stora skillnaden är att man som partner automatiskt får "behandla" sin respektive om denne har någon form av psykiskt problem.

Men när någon har cancer så är det sjukvård med vettiga instruktioner och tillvägagångssätt där man har fått svart på vitt hur saker och ting fungerar.

Sara Modigh

30 september 2013 20:10

Du tror inte att den som har en partner med en fysisk sjukdom också får en massa mer jobb? Jag vet inte vad du har för erfarenheter av att leva med någon med cancer. Men det blir ett jobb. (om man inte dumpar dem på närmsta sjukhus för förvaring vill säga)

 
Ingen bild

Johanna

30 september 2013 22:07

Fysiska sjukdomar kan vi lättare se och sätta ord på och där med förstå. Psykiska sjukdomar där emot vet vi inte riktigt vad det är på samma sätt och gör det svårt att förstå dem. Det skrämmer oss och gör att vi lätt vänder ryggen till för att slippa besväret och den läskiga okunskapen.

Väldigt intressant text och verkligen en tankeställare!

Sara Modigh

30 september 2013 22:39

Ja, det är rätt naturligt att vara rädd för saker man inte förstår. Men det är tråkigt när sjuka människor får skit på grund av andras rädsla och oförståelse.

 
Ingen bild

A

1 oktober 2013 04:40

Bra inlägg och observation. Väldigt få kan lägga ihop 1 och 1 när det kommer till psykisk ohälsa. För man ser och verkar så normal, och ofta spelar man för att uppfattas som normal.. Vilket blir en jävla massa fasader att bära runt på efter ett tag. (Ursäkta språket, men det underströk kvantiteten av väggar som skall bäras)

Kan snabbt droppa lite anklagelser jag fått höra genom åren, för att vidare exemplifiera hur omvärlden fullständigt misstolkar en psykiskt sjuk:
- "Du har någon annan" Detta under en period med konstant ångest och panikattacker från 2 till hela 10 gånger om dagen. Jag var oförmögen att åka bil i ens 20 meter utan att trigga en panikattack.
Allt känns rätt hopplöst när en sådan anklagelse landar på en när man är fullständigt förstörd över vad som händer med en.

- Jag lever stundtals i isolering. Som introvert, relativt högt kognitivt begåvad och med depressioner som kommer och går är det mitt liv. Det är enda sättet jag kan leva på.
Trots det har t.ex min vän sedan 16-17 år fortfarande inte fattat att det inte handlar om honom när jag inte hör av mig på ett par månader. Varpå han beter sig kort och otrevligt när vi väl hörs igen. Han vet allt om min sjukdom, men tror inte han varken kan eller vill förstå.
(Att han besökte mig en gång på en låst avdelning säger väl allt)

- Denna punkt är om samma person som ovan, som pratar ner mig för att jag "bara sitter hemma och får pengar". Har en sjukskrivning som snart sträckt sig 10 år.
Om jag förstod mig på varför allt fluktuerar och om jag kunde kontrollera det så hade jag knappast suttit hemma så mycket som jag gör. Alla har vi en drift att få uträtta saker och göra det väl.
Har gett upp att försöka förklara även det, man tycker att det skulle förefalla sig naturligt att han listar ut varför jag "bara får pengar gratis"

- Har fått höra att "du lever bara i din mancave och gör ingenting, jag skiter i vilket, sitt där då", detta mitt under ett återfall av min kroniska depression efter en hemsk tid av dödsfall, incidenter etc. Som introvert ovanpå det berättar jag tidigt i kontakten med folk att jag inte är "normal" och att jag kommer dra mig undan när det väl slår på.
Vet inte om personen ifråga trodde att hon kunde trolla bort det, det verkar vara en vanlig vaneställning.

Att leva med en psykisk sjukdom och hela tiden behöva försöka hålla den dold är ett helvete. Det bästa man kan göra är att vara öppen med det - men inte på ett sätt som kan låta som att snyftigt söka uppmärksamhet (men ja, deprimerade personer behöver lite mer omtanke, men får det väldigt sällan)

Bra text, bra ämne. Folk borde prata om psykisk ohälsa mer - det borde inte vara så tabubelagt.
Det hade underlättat för personer som är uppgivna i sin kamp både socialt och mot sjukdomen om vederbörande insåg hur illa de kan förvärra situationen genom att komma med oinformerade påståenden som att man är lat, velig, inte vill må bättre etc.

Snubben i inlägget är uppenbarligen inte riktigt connectad varken på EQ eller IQ-nivå, därav hans själviska och rent av korkade uttalanden.

Det är synd att vi fortfarande har människor som drivs av flockmentalitet. Pracka på den som tycks vara svag när allt folk behöver göra är att förstå sig på just hur denna person kan hjälpas.
För på andra sidan är det just personer med "konstiga" hjärnor som briljerar, OM de kan hitta ett sätt att leva normalt.

Sara Modigh

1 oktober 2013 13:29

Tack så mycket och tack för att du skriver detta. Jag tycker det är väldigt intressant att läsa och det är också ledsamt att läsa om hur oförstådd man blir när man är psykiskt sjuk. Även jag har fått höra sådana där kommentarer ett flertal gånger i mitt liv.

 
Ingen bild

itse

1 oktober 2013 09:24

Väldigt glad att du skriver ett inlägg om det här faktiskt. Jag har själv ganska nyligen fått diagnosen depression och det är verkligen en kamp att komma ens dit. Fördomarna lever inte bara i okunskapen, den sprider sig till dem som ska kunna det här. Den första läkaren jag gick till sa "du är bara lite nere just nu, vila dig några dagar och så går du till jobbet igen. du behöver bara försöka". När jag gick tillbaka till vårdcentralen för att få journaler utskrivna och ta med till min nya läkare såg han mig i väntrummet, stannade till några sekunder och frågade sen "Vad gör DU här?". Har aldrig varit så nöjd med att byta vårdcentral som då!

I alla fall, jag är glad att du blåser lite liv i den här elden, vi behöver fler som dig. Bra jobbat!

Sara Modigh

1 oktober 2013 13:15

Tack så mycket.
Det är så hemskt att de kan vara såhär och det du nämner med din "läkare" där är ju bara hemskt. Jag skriver läkare under " för jag tycker inte hen förtjänar att kallas läkare.

 
Ida

Ida

1 oktober 2013 12:13

Alltså fy fan. Jag kan inte beskriva vad jag känner när jag läser sånt här.. Har fan inga ord. Blir så jävla ledsen över hur folk är och hur folk dömer andra, och så jävla förbannad. Jag är själv psykiskt sjuk och jag kan garanterat relatera till vissa saker som den här tjejen gör och känner. Man blir mörkrädd över hur folk beter sig.

http://mittlivsteater.devote.se

Sara Modigh

1 oktober 2013 13:12

Ja, det är så otäckt när människor inte kan förstå att det är en sjukdom och att man inte väljer att må som man gör.

 
Ingen bild

Robban

1 oktober 2013 12:59

Jäkligt intressant jämförelse! Jag erkänner, jag reagerar trots egen psykisk sjukdom tyvärr likadant. I exemplet med den psykiska sjukdomen är min instinktiva reaktion, "stackars jävel, fly därifrån, det där kommer att sabba ditt liv!" men i cancerexemplet är mannen en elak självisk jävel.

Sara Modigh

1 oktober 2013 13:12

Ja, jag hoppades på att detta inlägget skulle öppna ögonen för just det.

 
Ingen bild

Matilda

1 oktober 2013 16:34

ååh så smart skrivet!!

Tycker att det är tjejen som borde dumpa killen. Hon förtjänar väl ändå nån som respekterar henne och förstår att hon faktiskt är sjuk?!

 
Ingen bild

Lollo

1 oktober 2013 18:21

Tack för att du belyste detta problem.

Jag har haft depression, panikångest m.m i x antal år.
Vägrade att ta hjälp då jag misstänkte vilket ramaskri det skulle bli. Jag var alltid den duktiga flickan som vara alla till lags.
Isolerade mig själv från klassen för jag orkade helt enkelt inte.
Sen jag började 7:an så tvingade jag mig själv att ställa mig på benen och försöka få vänner. Under 3 år kämpade jag varje dag med att försöka vara social etc.
I gymnasiet fann jag kärleken och började äntligen må bättre.
Han stöttade mig, hjälpte mig och fanns där i vått och torrt. Jag fanns där för honom likväl.
Med varandra så började vi leva och jag upptäckte vem jag ville vara, vad jag vill sträva mot.
Med förståelse, mod, hopp, tro och kärlek så fick jag livet åter.
Men jag inser att så många kanske inte får det där stödet och hur många som har gått förlorade på det viset. Därför läser jag till undersköterska med inriktning psykiatri för att förstå min egna situation så väl som andras och kanske kunna hjälpa någon att se livets ljus igen.

 
Ingen bild

Mej

1 oktober 2013 21:07

Jag tror det kanske kan ha en fråga om inställning snarare än åkomma. Om båda vill kämpa mot åkomman, är det såklart lättare att klara situationen, men det vore otroligt mycket tuffare att vara i ett förhållande där partnern har "gett upp" i att försöka förbättra en ohållbar situation. Om ens partner inte vill kämpa i förhållandet, kan det väl inte vara konstigt att man själv blir uppgiven, oavsett orsak?

Kanske kan vara så att en fysisk åkomma till viss del helt enkelt är lättare att kämpa mot än en psykisk?

 
Ingen bild

swaggie99

2 oktober 2013 00:45

Tycker du på allvar att de där inläggen ens är jämförbara? Den första killen verkar ju extremt ledsen över sin situation och har försökt att göra vad han kan men vet inte vad han ska göra, och är less på det hela. Det andra inlägget ser ut att vara skrivet av en stereotypisk misogynistisk gammal gubbe. En självhatande, paranoid, arg och psykiskt sjuk människa är inte lätt att umgås med och självklart är det inte lätt att förstå när man inte vet att den är sjuk. Hur är det ens jämförbart att klaga på en flickvän som kväver en mentalt och att klaga på att man inte får tillräckligt med sex och hushållsarbete gjort, av sin cellgiftsbehandlade fru? Nu säger jag självklar inte att psykiska sjukdomar inte är allvarliga. De kan vara extremt farliga. Men försök att jämna ut inläggen lite om du vill göra en poäng.

Sara Modigh

2 oktober 2013 00:53

Självklart kan man tolka saker helt olika. Du till exempel tolkar inlägget om den psykisk sjuka kvinnan helt annorlunda just för att hon har en psykisk problematik. Det du inte förstår är att det är det som är hennes sjukdom det är på det sättet den visar sig.

 
Ingen bild

swaggie99

2 oktober 2013 04:37

"Självklart kan man tolka saker helt olika. Du till exempel tolkar inlägget om den psykisk sjuka kvinnan helt annorlunda just för att hon har en psykisk problematik. Det du inte förstår är att det är det som är hennes sjukdom det är på det sättet den visar sig."

Vad menar du med att jag tolkar inlägget annorlunda? Annorlunda jämfört med vad? Och läste du ens min kommentar? Klart jag förstår, det var ju precis det jag sa ("självhatande, paranoid, arg och psykiskt sjuk"). Inläggen är fortfarande helt ojämna, det första är en ledsen och arg man medan den andra är en orimlig arg och orealistisk man. De ligger inte i närheten av samma nivå.

Sara Modigh

2 oktober 2013 13:54

Så det är okej att klaga på symptomen som en psykiskt sjuk kvinna har men inte de symptomen som visar sig hos en fysisk sjuk kvinna?

För mig är dessa två inlägg i precis samma nivå, men du verkar inte inse att det är så.

 
Ingen bild

L

2 oktober 2013 17:35

Tycker att du drar det hela till sina ytterligheter. Hade varit mer intressant om du helt enkelt hade kopierat det första inlägget och byt ut 'psykiskt sjuk' till 'cancer' och symptomen till cancer relaterade symptom, förstås. Jag personligen hade inte gillar den 30 år gamla mannen i det första inlägget om han hade beskrivit sin flickvän så som du beskrev fantasiflickvännen med cancer. Han i det första inlägget hade empati vilket mannen i det andra inlägget saknar. Man förstår han som skrev det första inlägget.
Sen, cancer är en sjukdom som drabbar endast den som har fått cancer. Medan en psykisk sjukdom liknande denna drabbar hela hens omgivning. Flickvännen i det första inlägget värkar vara svår att komma nära och verkar ständigt skapa en dålig atmosfär. Det tär nog väldigt på tålamodet.
Men jag gillar din tanke!

Sara Modigh

2 oktober 2013 19:41

Jag förvånas faktiskt av att så många verkar se empati i tråden om den psykiskt sjuka kvinnan. Den empatin ser inte jag.
Jag erkänner att utförandet av tråden kanske inte var det bästa. Men jag bytte ut psykiska problem mot fysiska och skrev i samma anda som jag uppfattade original tråden. Men i och med att jag skriver om en fysisk sjukdom blir människor genast mer kritiska och ser tråden som mycket mer negativ än den var menad.

 
Ingen bild

Madde

2 oktober 2013 20:04

Håller faktiskt med "L". Jag ser empati i mannen som lever med en människa som har psykiska problem. Han har ju försökt i flera år att hjälpa denna människa, och han ber ju om hjälp från andra människor om hur han ska gå tillväga! Hur kan man påstå att det inte finns nån empati? Lever man i år efter år med en människa som inte mår psykiskt bra och inte visar några bättringar så kan ju inte det vara grund för att kalla denne empatilös. Man är inte mer än människa. Den här mannen saknar inte empati, han känner sig hjälplös och har nått ett klimax av hopplöshet.

Sara Modigh

2 oktober 2013 20:26

Jag anser inte att det han skriver är empatiskt eftersom han skuldbelägger kvinnan för att hon har en sjukdom.

 
Ingen bild

swaggie99

2 oktober 2013 22:30

"Så det är okej att klaga på symptomen som en psykiskt sjuk kvinna har men inte de symptomen som visar sig hos en fysisk sjuk kvinna?

För mig är dessa två inlägg i precis samma nivå, men du verkar inte inse att det är så."

Det har jag inte sagt. Du verkar helt blunda för vad jag skriver. Det första inlägget är skrivet av någon som inte gillar sin livssituation med sin flickvän och vet inte om hon är sjuk, utan bara ser symptomen. Den andra klagar på att en människa som han vet är sjuk och fysiskt svag inte arbetar ordentligt.

Precis som "L" säger, så är den andra helt empatilös. Jag kan verkligen inte förstå hur du inte ser att inläggen är helt olika.

Sara Modigh

2 oktober 2013 23:05

Jag tror mycket beror på ur man tolkar inläggen. Jag tolkade definitivt inte att inlägget från mannen med kvinnan med psykisk ohälsa var skrivet av en man som inte visste att hon hade en psykisk ohälsa. Speciellt inte eftersom han hade publicerat inlägget under forum kategorin "psykisk ohälsa".

och jag vill ännu en gång poängtera att dessa inlägg är jämna för mig, Jag skrev ett inlägg på det sättet som JAG uppfattade inlägget om den psykiskt sjuka kvinnan. Sedan att du (och säkert många andra också) ser något annorlunda beror ju på vad vi läser in i inlägget.

Det jag ser i inlägget om den psykiskt sjuka kvinnan är all skuldbeläggning. Allt prat om att hon väljer att vara sjuk, att hon väljer alla de symptom som han räknar upp.
Ni pratar om att hon kväver honom. Men tror ni inte att man kan bli precis lika kvävd av en fysiskt sjuk kvinna? Tror ni inte det är jobbigt att stå bredvid någon med en svår fysisk sjukdom?

Det jag ville poängtera var ju just vad som händer om någon klagar på någon med en fysisk sjukdom VS en psykisk och det tycker jag att jag har visat.

 
Ingen bild

swaggie99

2 oktober 2013 23:43

Visste inte att han hade postat det i "psykisk ohälsa". Jag kan absolut förstå att han vill lämna henne. Vet han att hon är sjuk så vet hon det också. Även om hon får behandling så verkar det inte som att det fungerar, och det är ju inte rättvist mot honom att han ska vara med en människa som försämrar hans liv, och även inte rättvist mot henne då det tar sig ut negativt på henne. Jag ser inget inlägg där de säger att hon "väljer att vara sjuk", men om hon inte söker behandling så "väljer" hon ju att förbli sjuk. Klart att det kan vara jobbigt att vara tillsammans med en svårt fysiskt sjuk människa med. Jag menar, jag hade inte velat leva med någon som fått en allvarlig kronisk sjukdom eller skada som mer eller mindre gjorde mig till vårdare.

Visst finns det många människor som är ignoranta när det kommer till psykisk ohälsa och t.ex säger till folk med depression att "rycka upp sig" eller liknande. Men det är samtidigt förståeligt att de åsikterna finns när det handlar om "osynliga" sjukdomar som psykiska sjukdomar som kan vara svåra att förstå när det inte finns fysiska bevis, så att säga.

Jag håller med om att du fått fram din poäng till viss del. Min poäng var helt enkelt att det kunde gjorts lite mer elegant genom att använda sig av två likvärdiga inlägg.

Sara Modigh

3 oktober 2013 00:03

Jaa, det kunde absolut ha gjorts på ett bättre sätt. Det förnekar jag inte. Jag skrev en tråd trött och irriterad . Vilket märks i det jag skrivit. Jag är "hård" och otrevlig på det sättet som jag uppfattade mannen med originaltråden.
Att behandla psykisk ohälsa kan många gånger vara en livslång kamp. Har hon till exempel en psykisk funktionsnedsättning eller personlighetsstörning så är det ju inget som försvinner efter "lite tips och råd"
Originaltråden ger ju inte en hel bild av hur mycket hon jobbat med sin sjukdom. Jag har till exempel kämpat dygnet runt i flera år och utifrån skulle förmodligen mina framsteg se små ut.
Genom att fortsätta vara tysta och inte säga ifrån när man ser det förtrycket som människor med psykisk ohälsa lever under bidrar man ju bara till att det kan fortsätta. För anledningen till att det är så "förståeligt att de åsikterna finns när det handlar om "osynliga" sjukdomar" är ju på grund av att människor inte får lära sig förstå vad psykiska sjukdomar är.

 
Ingen bild

swaggie99

3 oktober 2013 00:15

"är ju på grund av att människor inte får lära sig förstå vad psykiska sjukdomar är."

Precis! Utbildning är vad som krävs. Finns ju till och med de som själva lider av psykiska sjukdomar som ser sig själva som dåliga eller svaga på grund av det, när det kan hända vem som helst. Även om vissa psykiska sjukdomar som depression är så vanliga att de klassas som folksjukdomar.

Sara Modigh

3 oktober 2013 01:17

Jaa, Det är otroligt många som känner sig så dåliga för att de jämt får höra "ryck upp dig" eller "ta dig i kragen" och så vidare, samtidigt som de kämpar allt de kan bara för att orka existera.
Jag har haft många dåliga dagar då jag verkligen känt mig värdelös på grund av min funktionsnedsättning och min ångest.

Det finns ju statistik som säger att så många som 25% av Sveriges befolkning någon gång i sitt liv kommer drabbas av psykisk ohälsa. Det blir väldigt många människor som blir illa behandlade på grund av fördomar och okunskap.

 
Linn

Linn

5 mars 2014 06:28

Om du ursäktar språket men satan vad glad jag blev när jag läste det här inlägget! Spot on, verkligen! :)

http://somentorktumlare.blogg.se

Sara Modigh

5 mars 2014 12:21

Så roligt att höra :D

 
Ingen bild

Emma

19 oktober 2014 11:51

Hade du ändrat på lite saker som tex att den psykiskt sjuka kvinnan fick hjälp men att hon inte verkade ta det seriöst eftersom hon inte blivit bättre o fått mannen med cancer sjuk fru att vara mer sympatisk men riktigt bra initiativ! Tack!

Sara Modigh

19 oktober 2014 14:15

Inte jag som skrivit det första inlägget dock

 
Ingen bild

Alice

11 november 2014 12:30

Hej Sarah, jag kommenterar bara på dethär inlägget eftersom det var här jag var just nu. Så min kommentar har inget med det aktuella inlägget att göra. Kanske lite dumt men gittar som ingen inbox.
Så yes, anyway det jag ville skriva är att jag beundrar dig.
För måånga år sedan följde jag dig på bilddagboken, DisturbedAngel om jag minns rätt?
jag fann en trygghet i att känna igen mig. Du skrev bra, ibland depressiv, men jag kunde relatera. Jag blev imponerad av att du orkade, eftersom jag själv var på bristningsgränsen.
(Det har kanske inte med saken att göra, och jag är verkligen inte ute efter någon slags sympati, men du kanske förstår bättre hur jag menar om jag säger att jag själv är/har varit fast i ett självskade missbruk. Jag minns väl både ångest och panikattacker så långt bak som när jag var 4-5 år. Vilket jag så såg som "ont i magen och svårt att andas", jag pillade ständigt upp sår, slog mig, rev mig etc. Jag har verkligen alltid haft en underbar familj så jag har mest bara tyckt att jag är fjantig "jag har ingen giltig anledning att må dåligt".
jag började skära mig när jag var 10, mest bara som rispor. Jag reflekterade nof aldrig över vad jag gjorde. Det eskalerade och efter några år var att svimma utav blodbrist och chock en vardag. Nu, 17 år, kämpar jag för första gången för att ta mig ur det här. Jag har nog aldrig viljat sluta egentligen, aldrig velat må bra.
Och nu, när jag för några dagar sedan klickade på "slumpa blogg" som vanligt, hamnade jag här på din blogg. Kände direkt igen dig och läste sida efter sida.)
så det jag ville komma till; du har fått upp ögonen på mig, jag inser nu att jag inte behöver en "giltig orsak", du är så smart. Ditt sätt att skriva är fångande. Och framför allt, du är så otroligt stark. Du har visat mig att det går att ta sig ur detta helvete.
Tack, du gör skillnad.<3



Sara Modigh

11 november 2014 21:45

Tack så mycket för din kommentar.
Tråkigt att höra att du inte mått så bra, men det känns skönt att jag ändå kunnat bidra med lite stöd när det varit jobbigt.

Jag hoppas att du mår bättre nu.

Jag kämpar i alla fall på allt jag kan även om det är svårt just nu. Jag har lärt mig att dåligt mående kommer och går och ibland får det handla om att bara hålla sig flytande.
Jag tycker det är bra att du insett att man inte måste ha en "giltig" anledning till att må dåligt. Det dåliga måendet är ju trots allt oftast inte särskilt logiskt, och vem är det egentligen som skulle sitta och bestämma vad som är giltigt och inte. Allt dåligt mående grundar ju sig i något oavsett vad det är.




Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - 27 april 2021 20:34

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Av Sara Modigh - 21 april 2021 14:30



Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

Av Sara Modigh - 17 februari 2020 20:15

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Av Sara Modigh - 13 februari 2020 12:36

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Av Sara Modigh - 20 december 2019 04:47

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards