Mitt namn är Sandra, 23 år och fått diagnosen Emotionell Personlighets störning.

Jag minns min barndom som om det var igår. Med både glädje och sorg.
Min mamma och pappa flyttade isär när jag var 4-5 år gammal, jag antar att det egentligen var för allas bästa att han flyttade ut och lämnade över allt ansvar på mamma. Men jag minns alla deras bråk, vi barn var alltid livrädda på kvällarna och gömde oss i ett av rummen och försökte att inte ta åt oss av deras gapande och skrikande och mammas raseriutbrott. Hon kastade ofta sönder saker och slog i dörrar, skåpsdörrar och slog till saker. 

Allt vände när hon började träffa nya killar, dock var det aldrig någon som stannade tillräckligt länge för att man skulle kunna njuta av att hon var lycklig och vi var lyckliga. Hon fann oftast fel slags män, män med en redig alkoholvana. Och där började hennes alkohol problem öka. 

När jag var 11 år så var min mamma lycklig med denna man, dom såg så lyckliga ut tillsammans. De hade bestämt sig för att bjuda ner hans son och dom drack en del, vi skrattade och hade en mysig kväll. Min syster var ute med kompisar på fest, min bror satt mestadels vid datorn i källaren och spelade CS. Den kvällen visste jag inte vad som väntade mig och som skulle förändra en del av mig. 

Hans son kom in i mitt rum runt midnatt och hade dragit ner mina trosor, han smekte mig och jag visste inte vad som väntade när jag vaknade till och förstod vad som höll på att ske. Jag låtsasgnylde lite som om att jag höll på och vakna, för jag hoppades på att det skulle skrämma iväg honom så att han inte skulle kunna göra någonting mer. Han reagerade och försökte snabbt dra upp mina trosor försiktigt och slängde på täcket för att sedan springa ut ur rummet. Jag hann se hans byxor, hans beiga byxor och hans bruna skärp. Jag kan fortfarande idag minnas exakt hur allt såg ut, i mitt rum, hans kläder, händelsen.

Sedan när jag väntat en stund sprang jag iväg till min systers rum för att se om hon var hemma, vilket hon inte var.. så jag väntade uppe, med gråten i halsen och paniken. Plötsligt ser jag hur en bil stannar och jag springer ut och gråter redan när jag kommer utanför ytterdörren, av lättnad och rädsla. Berättar allt för min syster och hennes kompis vilket leder till att hon berättar för mamma och hennes nya vad som skett. Dock trodde inte min mamma på mig först, men sedan tyckte hon att allt som behövdes var ett "förlåt" från hans son. Han var 21 år och "visste inte bättre" tydligen. 

Än idag kan jag känna ilska över min mammas beteende. Men egentligen inget som jag bryr mig om längre.
Då, efter det som skedde insåg jag hur det sexuella gav mig någonting. Jag insåg då hur man började ta på 
sig själv och kände hur skönt det var. Det blev nästan som ett slags beroende. 

När jag var 12 år skadade jag mig själv för första gången. Jag rispade på huden rejält tills det började blöda. Sedan visade jag för en tjejkompis och hon berättade för sin mamma vilket ledde till att min mamma fick reda på det. Dock verkade hon mest besviken på mig och sa att jag inte fick göra det igen. Vilket jag inte gjorde, förrän jag var ca. 13 år.

Efter det hade jag en bra period, tills mamma ville flytta från huset och vi flyttade till en stad som låg granne med där vi bodde förut. Alltså inte så långt att flytta. Men det innebar ny skola, nya anpassningar genom att bo i lägenhet, nya klasskamrater.
Jag var positiv från början. Tills jag började skolan och hamnade utanför. Självklart gjorde jag det, dom hade ju gått i samma klass sedan dom började skolan från första början i 1:an. Jag var inte förvådnad. Men jag trodde aldrig att det skulle leda till ren och skär mobbing. Psykisk misshandel från mina klasskamrater. Jag rökte mer och mer vid 13-14års ålder, började skippa lektioner, kom försent, tog omvägar för att inte träffa på vissa personer förrän lektionen börjat.

Mitt självskadande eskalerade rejält under den första perioden i skolan, och desto mer märkte klasskamraterna att jag hade långärmat och armband för att dölja alla sår och ärr. Men på idrotten lyckades dem se vad jag gjort och efter det hade dom ännumera att reta mig för. Jag blev mer och mer utanför och fick en del meddelande på msn om hur ful jag var och att jag var ett missfoster.

Skolkade oftare, ibland i två veckor. Min mamma märkte ingenting eftersom hon åkte till jobbet före jag åkte till skolan och min bror skolkade ibland också men vi höll för varandra, ingen avslöjade den andre. Tillslut fick min mamma veta att jag hade skolkat i två veckor och då tog hon upp det med rektorn ang. mina problem. Det hon inte visste var att jag var den flickan som tänkte på döden, varje kväll. Som skar sig så blodet forsa, varje kväll. 

När det var skolstart efter ett sommarlov, vilket var exakt på min födelsedag dessutom (17:e augusti) så kom en kille fram som gick i min klass. Vi hade varit vänner men blivit osams under sommarlovet för att jag dumpade hans kompis. Och han kommer fram till mig, utanför klassrummet, i en samlingssal och tar fram en kniv och hotar mig till livet med kniven mot halsen. Alla mina klasskamrater satt där, men alla tittade bort. Tillslut kom rektorn förbi och hindrade honom. 

Efter det bytte jag tillbaka till min gamla skola, men det innebar att jag fick pendla varje morgon.

Men trots skolbytet slutade inte smshot, mailhot att komma. Dom skulle komma och våldta mig sedan strypa mig och dumpa mig någonstans så jag inte skulle kunna hitta hem. Så många hot, vilket gjorde mig livrädd för att gå ut. Kunde vara i bostadsområdet vi bodde i, men gå någon annan stans vågade jag inte. 

Min mammas alkoholproblem hade eskalerat enormt och nu drack hon i princip varje dag, efter jobbet. 

Det är en del av min ungdom. Men nu på senaste åren har allt blivit enormt komplicerat.

Jag fann en kille för några år sedan, vi blev kära - på en fest! Klyscha, jag vet!
Men han kunde ge mig allt det ingen innan kunnat, trygghet. Det visade sig dock
att jag efter nån månad var gravid. Vi väntade barn. Och många gånger funderade
jag på om jag verkligen var en lämplig mamma till mitt barn. Min mamma ville att
jag skulle göra abort, även min systrar tyckte att jag inte var en lämplig mamma.
Men jag ville bevisa att den kärlek jag hade för detta lilla liv, är starkare än deras
tro om mig. Dom visste ju inte ett skit om mig! Vi valde att behålla, trots noll positiv 
respons från min familj. December 2009 föddes en söt liten flicka. Min ögonsten!

Ett tag hade jag glömt bort mitt förflutna. Ett tag mådde jag bra i den lilla föräldrabubblan.
Men när verkligheten gjorde sig påmind så föll allt hopp. 

4 December 2011 gjorde jag mitt första självmordsförsök, dock blev jag stoppad innan allt tog slut.
Jag ville bara dö. Och dagen efter pratade jag med dem på skolan om detta, och dem ringde psyk
och mobila teamet som kom till skolan hos kurratorn, och sedan fick jag åka in till psyket för att
få prata med läkare och bli inlagd. Det var det värsta jag varit med om, men samtidigt min räddning.
För tillfället.

Jag låg inne sammalagt 4 dagar, sedan gav jag upp. Blev utskriven för att jag bad om det.
Det må varit mitt första försök, men inte mitt sista. 

Alla inläggningar satte sitt spår, mer vågade försök att begå självmord.
Sommaren 2012 fick jag diagnosen Emotionell Personlighets Störning.
Egentligen inte så förvådnad, mest lättad över att nu kunna få rätt hjälp.

Jag har legat inne 5 gånger sedan december 2011, ibland längre och ibland kortare visiter.
Med alla mediciner jag testat har jag ännu ej funnit någon som gjort mig såpass bättre att
jag kunnat funktionera ute i verkligheten. Lider av svår ångest emellanåt, socialfobi (inte diagnos)
men jag själv märker hur ofta jag isolerar mig och hellre är ensam för att jag inte klarar

 

Jag har träffat på lite allt möjligt folk inom psykiatrin. Även jag har stött på de där människorna som man undrar "varför jobbar de överhuvudtaget med människor med psykiska problem?".

Jag har inte så mycket kontakt med psykiatrin längre. Jag träffat en arbetsterapeut varannan till var tredje vecka och honom trivs jag med. Sedan har jag min läkare som jag träffar en till två gånger per år. 

Den värsta tiden, då när jag träffade flest människor som inte borde jobbat inom psykiatrin var faktiskt under min tid på barnpsyk. Jag har berättat om det förut, men berättar igen.

Jag var inlagd på barnpsyk eftersom jag "skolvägrade" , det var ett sätt att försöka få mig till skolan på Solåsen istället. En skola för alla som var inlagda på BUP. 

Väl där var miljön väldigt hotfull. Männen som jobbade på avdelningen var extremt hotfulla och våldsamma i sitt språk. De skrämde slag på mig så mycket att jag fortfarande mår illa varje gång jag åker förbi huset där jag låg inlagd. 

De pratade om att jag borde få stryk, att min hund var äcklig och att de skulle kunna slå folk medvetslösa med ett slag. 

Jag minns att jag inte tvivlade en sekund på att dessa männen skulle slå ihjäl mig om jag gjorde några misstag.

Jag fruktade för mitt liv varje vaken sekund och drömde mardrömmar hela nätterna. Efter ett par dagar med dessa män var jag helt nedbruten. 

Jag minns att när dessa gubbarna jobbade kväll blev det barnens ansvar att göra kvällsmat och städa undan efter medans de satt och tittade på tv. 

Min andra kväll där, var det jag som skulle göra kvällsmaten och städa upp efteråt. Jag som knappt hittade till köket. Den rädslan jag kände då. Jag trodde att de skulle slå mig. Usch. Gråter än idag när jag tänker på hur jag kände i just den stunden. 

Jag trodde att mitt liv skulle ta slut. Jag trodde att jag skulle bli ihjälslagen. 

Jag vet faktiskt inte vad som hade hänt om inte en av de äldre tjejerna som bodde där hade kommit och hjälpt mig. 

Med tanke på utskällningen jag fick första dagen när jag inte visste vad alla i personalen hette, så gissar jag på att jag hade fått en utskällning till om de fick reda på att jag inte visste vart de förvarade allt som behövdes till kvällsmaten. 

Jag kan helt ärligt säga att min tid på 61an var en av de värsta tiderna i mitt liv. 

Något mer som egentligen inte var dåligt bemötande, men som även det skadat mig på långsikt var det faktum att min läkare jag hade på BUP ansåg att det var fel att sätta diagnoser på barn. Vilket gjorde att jag inte kunde få den hjälp jag behövde, verken genom behandlingar eller extra resurser i skolan. 

Något läkaren däremot tyckte var bra, var att skriva ut femtioelva olika mediciner mot psykiska problem till ett barn. Mediciner som förstörde mitt liv ännu mer. 

Jag har även ett minne från när jag var äldre och inlagd på avdelning F efter en överdos. Jag hade åkt in på kvällen/natten och fått dricka kol och legat på MAVA för övervakning då överdosen påverkat mitt hjärta. Jag var på medicin avdelningen till nästa kväll då jag blev inlagd på en psykiatrisk avdelning efter som jag bedömdes vara en fara för mig själv så fick jag förstås inte åka hem igen.

Jag skrek och grät, ville ju inte alls dit efter alla minnen från BUPs avdelning. Fick ett rum, de tog alla mina saker. mina skor, mina snören i mjukisbyxorna jag hade på mig, min tändare , mina nycklar. Ja allt. Det ända jag hade var de kläder jag hade på mig.

Sen sa de, Godnatt och gick.

Jag lade mig för att sova, Somnade rätt fort eftersom jag fortfarande var rätt medtagen från allt som hänt det senaste dygnet.

Nästa morgon blev jag väckt av en röst som sa. Nu måste du komma ut och äta frukost med alla andra. 

Snäll och lydig som jag är så gjorde jag som jag blev tillsagd.

Men så fort jag satte min fot utanför dörren till mitt rum blev jag dragen åt sidan av en kvinna som väste åt mig. "Du måste ju ha en tröja på dig fattar du väl" Hon blängde med ilsken blick på mina ljusröda ärr och fortsatte. "Sådant där är det ingen som ska se".

Jahopp tänkte jag, jag har ingen tröja. Jag har ingenting. Inte ens en jacka. Så där stod jag, iförd ett par mjukisbyxor som inte håller sig uppe och ett tunt litet linne. Fryser och blir utskälld för att jag inte packade en väska innan jag åkte ambulans in till sjukhuset. 

 

Något som jag också tänkt på som inte är ett illa bemötande i den meningen att någon är elak eller otrevlig mot mig, är hur oförstådd jag har varit. När jag läser i mina journaler och det står "Ej ångestfylld", "Medicin fungerar bra" eller när man i slutet av journalerna kan läsa "psyk-statusarna" efter min viktuppgång (orsakad av medicinerna som fungerade så bra ) att de hela tiden skriver "Kraftigt överviktig". 

Ända sedan jag gick upp i vikt har psykiatrin (som jag upplevt det) bedömt att mycket av min psykiska ohälsa beror på övervikt.  Visst den hjälpte mig absolut inte. Men problemen fanns där långt innan och det var ju psykiatrin som skrev ut den där medicinen med den där hemska biverkningen. 

I varje journal anteckning kan man läsa om hur dåligt det går för mig i skolan. Men inget om hur jag säger mig må eller varför jag tror att jag mor som jag gör. När jag tänker tillbaka på BUB vet jag faktiskt inte ens om jag kan minnas längre konversationer om mitt mående. För mig var BUP mest en kontrollant som skulle skuldbelägga mina misslyckanden i skolan. För när jag var ung var ju skola det som var absolut viktigast. "skit samma hur hon mår, Bara hon går i skolan" var attityden väldigt ofta. 

Jag är också förvånad över att läkaren uttalar sig om hur vida jag är självmordsbenägen eller inte. Det står väldigt ofta att suicidrisk inte finns. Vilket jag kan ärligt talat säga att det finns. Tror inte någon inser hur nära jag var att dö vid flera tillfällen i min ungdom både i mellanstadiet och högstadiet. Självskade- och självmordstankar var konstanta i flera år. 

Jag har väl helt enkelt dolt det för väl och BUP brydde sig inte om att försöka lirka fram mer svar än "det är bra" som var mitt standard svar för att slippa prata om hur jag mådde. Men att de inte genomskådade det?

Nu har alltså kallelsen kommit, så nu går det inte att förneka längre. Om åtta dagar är det dags.

Jag vill inte , jag vill inte, jag vill inte!

Jag är så rädd för detta. 

Jag får panik bara jag tänker på den där lumbalpunktionen.

Men det måste göras. Usch..

Jag började må dåligt redan som ett väldigt litet barn, min uppväxt var inte den idealiska då jag fick stå ut med hugg och slag, bli släpad i mitt långa hår uppför trappan och inslängd i mitt snedtak och skriken åt på samma gång. Blev kallad så mycket förnedrande och hemska ord att jag inte ens tänker att skriva dom, men jag misstänker att du som läser kan gissa dig till en del av dom orden..

Redan här hade jag svårt med maten och det skulle visa sig genom årens gång att det skulle bli ett stort problem för mig. Jag fick inte längre uttrycka mina känslor, jag fick excitera men vara tyst, inga utbrott eller känslor alls var tillåtna för då åkte man på stryk, och det lärde jag mig fort att det ville jag undvika, jag hade det hemskt nog som det var ändå.

Blev gammal nog att börja skolan och då började mobbningen. Jag blev den utstötta och ständigt hackade på. Även här fick jag inte uttrycka mina känslor och jag kände mig så otrygg och ensam, jag hade ingen att lita på och inte direkt några vänner heller. Genomled småskolan, lågstadiet och mellanstadiet. Började på högstadiet och nu drog mina problem igång mera på allvar. Jag började få mera problem med maten, skippade frukosten men annars så fortsatt jag med en relativt normalvikt. Det var även nu jag bestämde mig för att okej, alla ser mig som det svarta fåret, då ska jag banne mig se till att jag verkligen är det. För nu hade jag fått nog. Började tjuvröka, sparka sönder skolskåpen vi  hade, och dricka hembränt på rasterna, håltimmarna och ofta även på lektionstid. Kunde sitta full på en lektion och ingen brydde sig, vilket jag nu i efterhand kan tycka är väldigt konstigt..

Men mitt dåliga mående gick inte förbi skolsköterskan, hon blev orolig och skickade mig till BUP i stan. Jag gick dit, men det blev tyvärr inte som det var tänkt. Mina föräldrar vägrade att delta och vägrade ännu mera att jag skulle få medicin för att få mitt mående att bli bättre. Jag kände mig helt förstörd, jag fick inte någon hjälp, var jag en sån hemsk människa och dotter som förtjänade det här ? Det hela blev tyvärr inte bättre av att jag sen sista året ungefär av högstadiet blev tillsammans med en kille som sedan visade sig vara en sån person som våldtar en gång på gång tills han ledsnar på sin ”leksak” och dumpar henne för en annan. Detta pågick i över 1 år och jag var så trasig så det kändes som om att det bara fanns en utväg, att ta livet av sig.

Sen började gymnasiet, jag började hoppa över frukost och lunch och det kändes så ”rätt”, jag var inte värdig maten. Även här blev jag mobbad, och jag minns speciellt vid ett tillfälle då jag blev så förstörd att jag rymde från lektionen, gömde mig i källaren från alla lärare och ringde min pappa. Det blev möte med rektorn, hon som hade fått utbrott på mig, kuratorn och lite andra personer. Efter det så accepterade min klasskamrater mig bättre, men jag blev aldrig en av dom. Skolan tog slut och jag började jobba. Tyvärr så var inte allt så idealiskt som man skulle kunna tro, min dåvarande pojkvän fick jag talat om för mig av min egen far -att om han visar sig en gång till hemma hos oss så skulle ha skjuta ihjäl honom..

Trots det så vägrade jag göra slut med honom. Men hemma så blev det bara värre och värre, tills jag till slut fick nog och ”rymde” hemifrån till den pojkvännen jag hade då. Nu fick jag för första gången komma i kontakt med psykiatrin och fick medicin. Dock ingen bra medicin, jag gick upp extremt mycket i vikt, slutade röra på mig och satt bara hemma hos honom och gjorde inget. Pendlade till jobbet ett tag men till slut så orkade jag inte med jobbet längre. Jag sa upp mig och efter ett tag flyttade jag hem. Fick ett nytt jobb där jag var tvungen att flytta då det inte fungerade att pendla. Ännu mera nattjobb, inga mediciner och en ständig ångest och dödslängtan. Även detta jobb sa jag upp mig ifrån då jag inte klarade av det psykiskt sett. Men jag hade tur, fick ett jobb i en annan stad, flyttade dit och allt såg ut som om det skulle ljusna i horisonten. Kom i kontakt med vuxenpsykiatrin efter nått år i den nya staden.

Första året så gick jag hos en privatläkaren, och fick sådana mediciner som gjorde mig helt psykotiskt. Min mormor sa efteråt när jag hade kommit ur den bubblan att det var som om ingen var hemma hos mig. Det fanns ingen livsgnista i ögonen och jag var med i rummen men inte närvarande. Och det stämmer till fullo. Minns inget från den perioden alls. Det flöt på bra på det nya jobbet , men jag träffade fel människor, började självmedicinera och gå ner kraftigt i vikt. Jag slutade att äta mat och gick ner så mycket i vikt att jag kunde ha kläder från barnavdelningen på klädaffärerna. Jag tyckte att livet var underbart samtidigt som jag mådde väldigt dåligt. Självskadebeteendet drog igång och jag sjönk längre och längre ner i det mörka hålet. Vet inte hur många gånger jag sökte till psykakuten men fick ett nej då dom ansåg att jag inte var tillräckligt ”sjuk” Det helade slutade med flertal självmordsförsök som nu i efterhand inte var tillräckligt allvarliga. Men jag mådde för dåligt för att kunna arbeta, åt aldrig, kom i tid men orkade inte utföra arbetet korrekt och till slut fick jag sparken via ett sms från min chef.

Då raserade min värld ännu en gång och jag gick upp alla kilona som jag hade förlorat i min anorexia tid och övergick istället till att bli bulimiker  Jag slutade väga mig när jag vägde över 140kg. Åkte in på psykakuten ett par gånger och sista gången låg jag inne i över 40 dagar. När jag kom hem efter den vistelsen hade jag vaknat upp lite, kommit upp över ytan och insåg att det livet jag levde just nu inte var något för mig. Gjorde en drastisk hårklippning, avslutade min relation med min dåvarande pojkvän som jag hade varit tillsammans med i 8 år.

Idag några månader efter att jag har blivit av med exet, så ser livet lite ljusare ut. Jag kämpar varje dag för att hitta något meningsfullt med livet. Det är svårt och jag faller ofta, men tack vare DBTn som jag har gått nu i 1 år ca så lär jag mig att handskas med min borderline som är en av mina diagnoser. Jag har börjat lära mig att det ÄR okej med känslor, det är BRA med känslor. Går på terapi varje vecka, har en bra medicinering av vuxenpsykiatrin, och försöker att låta bli att självmedicinera. Men min mörka sida går hand i hand med mig och jag får kämpa mot alla mina destruktiva beteenden, men jag ger inte upp. Den här gången SKA det bli bra !! Jag har blivit kär, och jag har gått ner en hel del i vikt. Idag väger jag 124kg och jag börjar acceptera att det kommer ta tid att komma tillbaka till en sund vikt. Men jag ger inte upp. Jag har något att kämpa för, jag har mina djur som fyller mig med glädje och jag har äntligen börjat få bra kontakt med min familj. Jag har fått nya vänner och livet känns inte så tomt längre. Och vet ni vad, jag tänker ta det här chansen och göra något riktigt bra av det ! Det får ta den tiden det krävs. Men jag är villig att satsa på mig själv. För nu är det JAG som går i första hand, jag ska ta hand om mig och resa på mig med stolt blick även när jag faller. För det är okej. Vi faller alla, knepet är bara att kunna resa på sig igen.

Och till Dig som läser och känner igen dig i något utav det jag skriver vill jag bara säga, Du är en stark människa ! Du förtjänar det allra bästa, det gör Ni alla som läser detta. Låt inte andra styra era liv, försök att kämpa och bevisa för alla som tror att dom vet bättre, Ni är starkare än dom ! Ta all hjälp ni kan få för att kunna gå mot ett bättre mående, det kommer vara tuff men det blir bättre. Jag vet det för jag har kommit långt på min resa trots allt jag har varit med om, det jag har skrivit är ett axplock ur mitt liv. Tro på er själva, var stolt !    //Malin

Det här med svordomar kan ju ibland bli en väldigt laddad diskussion. Det finns många människor som tycker att svordomar är så extremt hemskt. Det är laddat, det är fult och det är tabu. 

Man säger ofta att folk svär på grund av dåligt ordförråd. Vad finns det egentligen för bevis för det?

Har det gjorts studier i detta?

Jag har fått påpekat för mig att jag svär, speciellt när jag är arg. Men jag tycker mig ändå ha ett rätt bra ordförråd. Jag kan uttrycka mig mycket bra i både skrift och tal. Enligt mig själv i alla fall.

Svordomar är ju otillåtna på många ställen. Varför är det egentligen så, att ett ord kan bli förbjudet att säga?

Vad exakt är det som gör en svordom så hemsk?

När man tänker efter så är ju egentligen en svordom ett ord, uppbyggt av bokstäver precis som alla andra. 

Idag är vi inte lika fast i tron på att djävulen ska komma och ta oss om vi säger "Fan, jag glömde spisen på", som vi var förr. Vi är inte heller rädda för Guds vrede när vi säger saker som "Herregud"

Men ändå är det ett stort tabu på svärord.

Det är lite mer okej att använda noaord, men det är inte så vanligt att man gör det i dag. "Jänspikar, jag glömde strykjärnet på"

Jag är ju i och för sig inte uppväxt i ett särskilt kristet hem, kanske är det därför jag inte tycker att svordomar är så hemska?

Sen finns det ju också de "sexuella svordomarna" och könsorden , som Fitta, Kuk och Fuck där även olika sexuella läggningar används som skällsord.

Sex är ju också ett ämne som är tabu att prata om, och de väcker uppmärksamhet när man skriker om könsorgan och sexuella läggningar. Den sortens svordomar har jag inte riktigt använt mig av. På något ätt känns de för mig grövre än "de heliga" svordomarna. Det beror nog på att de gamla svordomarna, som traditionellt utnyttjar religion som tema, håller på att tappa kraft.

Däremot så förekommer ofta exkrementrelaterade svordomar i mitt ordförråd, som till exempel "skit".

Är det så att svordomar behövs i ett språk? Behöver vi dessa "olagliga", tabubelagda och "hemska" kraftuttryck för att få liv i vårat språk?

De flesta av oss har nog någon gång tagit till med ett svärord i stundens hetta eller när stortån möter tröskeln på ett otrevligt vis. 

Jag kan också tycka att svordomar är fula, speciellt om de förekommer i vardagligt tal i var och varannan mening. Det blir tråkigt och enformigt att lyssna på.

Men att någon svär när de är arga, slår sig är ledsna eller besvikna och vill uttrycka sin smärta gör mig inget. 

Förbannad dikt

Alf Henriksson

Brukar ni svära eller tycker ni att det är jättehemskt med svordomar?

Jahopp, Så hände detta.. Eller ja, Det hände för en vecka sedan.

Men eftersom man aldrig är ledig när Vätterhemskontoret är öppet så att man kan be någon komma och laga det så får man ju leva med det ett tag. Som tur är så har i alla fall spisen som var trasig förra månaden börjat fungera igen. Det var en spisplatta som man inte kunde starta utan att strömmen gick i hela lägenheten.  

Detta är det dumma med att ha sådan hemsk social rädsla. Jag vågar verkligen inte ringa och sitta en hel dag helt ensam och vänta på att en främmande människa ska komma in i mitt hem och laga saker. Jag avskyr det. Jag mår dåligt av bara tanken. Så.. så länge det fortfarande går att spola så får det vara. Jakob är väl ledig förr eller senare. 
 

Är medlem på ett foto-forum och får just nu skit där för att jag efterlyste människor som "fotar ångest"  

25% av Sveriges befolkning beräknas någon gång under livet att drabbas av psykisk ohälsa det gäller både gamla och unga.  Att tabut är så stort att man inte ens som fotograf får fotografera "psykisk ohälsa" tycker jag är fruktansvärt. Det ska gömmas, man får inte prata om det och det får absolut inte synas.. Man får inte ens ta en bild som representerar det. Det är ett förtryck emot de personer som lider av psykisk ohälsa.

Tycker det är riktigt tråkigt att man inte kan vara positiv till bilderna och se det som ett bra sätt att för personer som mår dåligt att få utlopp för sina känslor och faktiskt se det positiva i att vara öppnare och prata mer om psykiska olikheter. 

Så länge det finns tabun och förtryck kommer många lida i tysthet. Jag har stött på så otroligt många människor som är för rädda för att söka hjälp , rädda för hur omgivningen kommer se på dem, rädda för att bli bortstötta.  

Att ångest bilder skulle kunna vara triggande är mycket väl sant. Men jag tyckte jag var tydlig om vad tråden skulle handla om när jag skrev "fota ångest". Sedan är det individens ansvar att ta hand om sig själv och inte leta upp saker som triggar.  För det är inte bara ångest bilder som triggar dåligt mående. Det är lika många som blir triggade av kärlekspar och lyckliga familjer. Ska man förbjuda och sätta varningar om det också? 

Nej, det gör man ju inte.. och det är ännu ett bevis på hur det egentligen bara är ännu ett förtryck mot psykisk sjukdom och de människor som lider av det.  

Öppnare samtal om psykisk ohälsa leder till mer kunskap och förståelse, vilket i sin tur även leder till att fördomar minskar. 

Att minska fördomar är något som många jobbar med då det är ett väldigt farligt hinder för de som är drabbade.