Många säger att om man slutar klaga så blir livet bättre. Jag skulle inte säga att det är sant. Inte helt och hållet i alla fall. Du kommer fortfarande ha samma liv med samma problem oavsett om du klagar på det eller inte. 

Där emot får du en annan livssyn om du inte klagar vilket kan göra att ditt liv känns lättare (och kanske med de då bättre?)

Men ibland är det viktigt att få klaga lite. Att klaga är ett sätt att släppa ut alla känslor av frustration och rädsla inför saker som står utanför din makt. Jag tror att det gäller att hitta en balans. 

Att bara klaga och klaga kommer inte lösa dina problem, men att hålla allt inom sig och inte yttra ett ord kommer inte heller att lösa problemen. 

Jag tror på att klaga måttligt. Ös ur alla hemska känslor och klaga på, och släpp sedan de känslorna och gå vidare!

Jag är ju alltid för att ge utlopp för de tankar och känslor man har så att det inte byggs upp en massa skit.

Har du ett för jävligt liv.. skrik ut hur jävligt det är i några minuter och fortsätt sedan med din dag och gör roliga och trevliga saker.

Hitta balansen!

Dagen har varit ganska bra. Jag har haft det väldigt trevligt hemma hos mormor. Vi var där och åt jag Jakob och alla syskonen. Vi satt tillsammans och pratade väldigt mycket vilket jag tyckte var jättekul. Alla tittade på när jag tog min injektion också och det gick bra idag också. Känner inte av några biverkningar från medicinen än. Men däremot så har jag ännu mer pirrande känsla i benen nu. Det känns som om jag har kolsyra i benen. Värst är det om jag böjer ned huvudet för då känns det som om jag är en skakad läsk.
Hör väldigt dåligt på höger öra fortfarande och det susar hela tiden. Det känns lite som om man håller ett glas över örat. Allt ljud blir som bedövat.
Idag känner jag också att jag förlorat lite känsel i mina stortår.
Synen känns ganska okej igen. Den är inte helt bra. Men jag ser i alla fall tvn nu. Yrseln har också gett med sig ganska mycket.
För att sluta fokusera på det negativa helt så tänkte jag avsluta med att berätta att när vi var hos mormor letade jag rätt på lite av mammas gamla kläder som jag tog med mig hem. Fick även ärva lite kläder av Matilda igår så nu har jag lite fler kläder som inte är förstora.

Nu ska jag sova. God natt <3

Nej, Nej, Nej och åter igen Nej! Man kan inte jämföra olika människors problem!

För ett tag sedan hörde jag detta: 

Charlie: Sometimes I cut my arms because people pick on me...
Mullet: ...are you serious?
Charlie: Yeah, I just can't take all these first world problems at once you know?
Mullet: I HAVE NO ARMS!!!
Charlie: Yeah, that sucks, but like, I cut my arms so we can relate you know?
Mullet: I GOT MY ARMS BLOWN OFF IN IRAQ, AND GUESS WHAT I GOT BACK? A MANSION? 20 HOT CHICKS AND A HANDICAP COMPATIBLE LAMBO? NO! I'M LIVING LIKE A LOWER CLASS CITIZEN LIVING OFF CRAP GOVERNMENT PROGRAMS BECAUSE I CAN'T GET A JOB WHAT WITH HAVING, NO, ARMS!!!!
Charlie: Yeah, we both have equally important problems, I get it.
Mullet: If I had arms, I would strangle you with them.
Charlie: Ok, now you're just being mean.

Även om detta är en överdriven parodi som skämtar om personer som skär sig så tycker jag att denna sortens skämt mest bara ger mer virke åt alla som ser självskadande som något löjligt som inte är ett "riktigt problem"

Det går inte att jämföra en sjukdom med en annan, ett missbruk med ett annat eller ett liv med det andra!

Alla har sina problem och alla har olika saker i sitt liv som de tycker är jobbiga!

Ja, jag har skurit mig men mina problem var inte:

"Charlie: Maybe if I cut myself, the trash will take itself out.
Charlie: *cuts self*
*trash is still there*
Charlie: DAMN IT."

Eller:

"Charlie: Everyone hates me at school. I'm so stupid.
Anchor: I lost my news-casting job, my husband left me, my adopted kids went with my husband, I'm in debt $1.2 million to the IRS & I have about $30 in my bank account.
Charlie: I cut myself do you?
Archor: What? No.
Charlie: So... you have way bigger problems than me, are a deadbeat dad & still are to strong to cut?"

Jag självskadade för att det var det enda sättet jag visste att hantera den förlamande ångest jag kände. För att jag skulle inte ha orkat leva utan självskadorna. Det är ett sjukt beteende och det är dumt att självskada. Men att säga att det inte är ett stort problem att ha ett självskadande beteende är dumt!

Varför väljer folk att sprida den lögnen.

Folk som ser mina armar vet ingenting om mitt liv eller vilka problem jag ställts inför i mitt liv.

Asperger

ADD

Mobbning

Generaliserat ångestsyndrom

Djup depression

Migrän

Självskador

Utnyttjad

Atypisk depression

Illa behandlad

Beroenden

Panikångest

Hemska biverkningar

Anemi

Skräck

B-12 brist

Smärta

Mammas död

och

Multipel Skleros

Detta är vad jag fått handskas med under de 23 år jag levt hittills, och ni säger att detta inte är några riktiga problem?

För tro det eller ej så är det just dessa saker som fått mig att använda självskador för att överleva

Idag är det pappas födelsedag och det har firats med tårtkalas.

Grattis lilla pappa på 49 årsdagen <3

Varför finns det så många människor som inte verkar förstå vad en våldtäkt är?

Bara för att man inte blir nedbrottad av en främling på en ödslig skogsväg med våld betyder det inte att det inte kan vara en våldtäkt.

Fast inte ens det räknas ju som våldtäkt jämt, tjejen kanske hade string eller lite alkohol i kroppen. och det är ju det samma som att be om att bli knullad med en glasflaska i röven av en främling.

Men sanningen är att de allra flesta våldtäkter inte sker på det där viset. Utan de flesta som blir våldtagna, speciellt när det gäller ungdomar, blir våldtagna av en jämnårig i deras bekantskapskrets. 

Att tvinga någon till sex vare sig genom våld, hot eller tjat är våldtäkt. Att ha sex med någon som inte vill är en våldtäkt även om ni är gifta sedan 30 år tillbaka. Man ska alltid ha rätten att säga nej och bli respekterad för det! 

Att man är berusad ,gått med på att kyssas eller  följt med någon hem  innebär inte att man får skylla sig själv. Ett nej är alltid ett nej oavsett när det sägs och att ha sex med någon mot hennes eller hans vilja är alltid ett brott!

Idag är det bara 23% av alla våldtäkter som blir anmälda 

Så låt oss säga att" Om 1000 våldtäkter begås så anmäls bara 230 av dessa (23%) av dessa går 23 till fällande dom. 977 går alltså fria. Fattar ni hur jävla absurt detta är????"

Det är ju helt sanslöst. Hur kan vi tillåta att det är så? Varför låter vi Dessa brottslingar komma undan och sedan skyller allt på offret? Hur kan det vara okej?

Jag blir på riktigt rädd när jag tänker på vad som hade kunnat hända om jag inte hade gått emot den första doktorns utlåtande. Tanten som jag pratade med angående mina myrkrypningar som jag hade i somras som näst intill skällde ut mig när jag sa att jag visste hur min ångest kändes. 

Hon tog en titt på mina armar och bestämde sig direkt att det var psykiskt. Jag sa nej, och den blicken jag fick av henne var så kall och det kändes som ett isande hat gentemot mig. 

Nu var det ju inte ångest utan MS.... En sjukdom som kan ge kroniska skador efter varje "skov".. Jag har i år haft åt åtminstone 5-6 skov. och jag vet inte än om det är så att de smärtor och brännande känslor jag har aldrig kommer gå över. Jag vet inte heller om yrseln, hörsel och synstörningarna kommer att gå tillbaka. 

Tänk om jag hade lyssnat på henne? Hur många skov hade jag då fått innan det upptäcktes? Hur skadad skulle jag då hunnit bli..

På ett sätt har jag ju redan hunnit skadas på grund av henne... Jag blir vansinnig när jag tänker på henne.

Hur kan man ha mage att göra så emot en annan människa?

Förstår hon inte att hon kan ta livet av någon när hon inte lyssnar? Hur många psykiskt sjuka människor dör egentligen varje år på grund av att vården inte tar dem på allvar..? Det skulle jag gärna vilja veta!

Nej usch.. Nu måste jag tänka på något annat innan jag skriker högt av frustration och ilska över denna damen som enligt mig borde få sin läkarlicens indragen för allas säkerhet. 

"Är jag tjock?", "Usch jag måste verkligen banta", "Jag har gått upp 1 kilo", "Jag är så tjock"

På riktigt..Mitt huvud exploderar om jag läser det en gång till!

Är det inte lite tröttsamt att gå och oroa er över er vikt sådär mycket hela tiden? Vad får ni ut av det?

Ni dör inte av att ha två tre kilos övervikt, snarare tvärt om! 

Jag säger inte att folk som är smala ska gå upp i vikt, det jag säger är att ni som har något enstaka kilos övervikt och hela tiden kämpar med vikten ska se över hur ni behandlar er själva.

Din kropp kommer inte må bra av att svältas och utsättas för psykisk tortyr genom att du stressar upp dig och klankar ner på din kropp för att sedan hela tiden banta och sedan gå upp igen, för att en en gång banta. Det finns viktigare saker i livet än att vara smal. Jojobantning mer olika dieter hit och dit är inte bra för din kropp. Lägg om din livsstil istället för att tro att du kommer hålla dig smal med hjälp av äppeldieten eller med hjälp av bantningspiller. 

Om du verkligen är överviktig, se då hellre till att äta en bra varierad kost i lagom mängd istället för att stressa och svälta dig själv för att snabbt få resultat. Låt det ta tid! Ju längre tid det tar desto större är chansen att du behåller målvikten. 

Jag tror dock inte att majoriteten av dessa kommentarer kommer från personer med verkliga problem med övervikt eller fetma. Många skriver ju "jag väger 47 kilo är det för mycket?"

Kanske har jag en annan bild eftersom jag under många år med mediciner gått upp extremt mycket i vikt och vet hur det är att lida av fetma på riktigt. Men jag tycker inte man har nått att klaga på om det bara är fem kilo man ska gå ner istället för 50 som jag hade när det var som värst. 

5 kilo är ingenting! Ni gör ju bara er själva en otjänst av att må dåligt över sådant. Lägg er tid på att äta nyttigt, träna och må bra istället!

Inte ens jag som har 20 kilo kvar till min målvikt 12 kilo kvar till den övre gränsen på normalvikt klagar sådär mycket på min kropp. 

Visst jag har mått väldigt dåligt över min kropp. Men jag bestämde mig för att jobba på det!

Både genom att äta mer regelbundet, sluta med alla mediciner, sluta med cola, sluta självskada, äta oftare, sluta röka, inte äta skräpmat så ofta och överlag vara mer snäll mot mig själv. 

Man kan inte bara svälta sig själv samtidigt som man överöser sig själv med hat och förvänta sig att man kommer trivas bättre med sin kropp. 

Det bästa man kan göra är att tycka om sig själv som man är. 

Det är okej att vara ful, Det är okej att vara tjock, Det är okej att vara smal, Det är okej att vara snygg, Det är okej att vara lång, Det är okej att vara kort! Allt är okej!

Jag är kort, Tjock och lagom ful och jag trivs med den jag är!

Jaa, idag var jag på sjukhuset och fick sticka mig själv för första gången.

Jag var så otroligt rädd. Har en nålfobi som det är, och att sticka en nål i sig själv går emot hela den mänskliga naturen. 

Vissa kanske tycker att det är konstigt att jag kan ha skurit mig själv så mycket som jag gjort men får panik av tanken på att ge mig själv en injektion. Men man är i två så olika sinnesställningar. Jag hade aldrig kunnat skära mig själv om jag inte haft riktigt riktigt svår ångest. 

Men jag klarade det i alla fall. Har en injektor så fick ladde upp den med en spruta med medicin och sen var det bara att hålla den där apparaten mot låret och trycka på en knapp.

Men att få sig själv att trycka på den där knappen var verkligen inte lätt. 

Det var dock inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Gjorde inte så ont utan var medt bara obehagligt och svidande. Har inte haft några större problem idag efter injectionen. Bara en brännande och svidande kännsla i låret och huvudvärk.

Ser dock inte fram emot att behöva sticka mig själv varannan dag. Men det är väl något man vänjer sig vid. Jag hoppas bara att jag inte får några biverkningar av medicinen nu.