Nu hade jsg slut på färdigskrivna inlägg, mår jag inte bättre till imorgon så får det bli en bloggpaus. Klarar knappt v att skriva för jag är så dålig just nu. 

Psykisk ohälsa jämförs ofta med friska människors tankar, känslor och humör. Det är ungefär samma sak som att jämföra en förkylning med cancer.
När någon säger "det är ju bara att sluta vara så negativ" grundar de det ofta på sina egna upplevelser av att vara på dåligt humör eller ha en dålig dag. Men det är inte samma sak! 

Det är skillnad på att ha en dålig dag och att vara sjuk. Det handlar inte om att gaska upp sig lite grann eller att ta sig i kragen så blir det bra igen.

Många som lever ihop med någon med psykisk ohälsa glömmer ofta bort att det är en sjukdom som gör att personen Kanske inte uppskattar precis allt som görs, att personen mår för dåligt för att vara glad, och då tar man som anhörig åt sig och intalar sig själv att den sjuka gör det med flit. Att personen gör saker bara för att djävlas.  
Men det är i princip samma sak som att säga att den cancersjuka med metastater skaffade dem för att jävlas och att den inte uppskattar något som du gjort för den.

När man inte har något hopp, allt är helt kolsvart. Man klarar inte ens av att ta sig upp ur sin säng, så förväntas man ändå tacka alla runtomkring " Tack för att du står vid min sida", man ska vara glad och trevlig och visa sin tacksamhet hela tiden. För annars är man en idiot. 

Men det går emot hela sjukdomsbilden i många psykiska sjukdomar. Man kan inte vara glad och trevlig när man är i en djup depression, man har inte förmågan att ens ta in att någon står vid sidan och försöker hjälpa till alla gånger. 

Man är helt borta, helt avskärmad från den verkliga världen. 

Men det betyder inte att man inte är tacksam i efterhand. Jag är otroligt glad för alla som stått vid min sida. Speciellt Jakob som fått ta många hårda smällar och har ått bära på otroligt mycket för att kunna hjälpa mig igenom många av mina svåraste stunder. Hade han inte funnits där så hade jag inte levt i dag. Han är min kraft och styrka till att orka fortsätta kämpa och jag kan inte tacka honom nog. Det går inte med ord att beskriva vad hans närhet har betytt för mig. 

På Kattkommando Syds hemsida kan man nu köpa nästa års almanacka. Gillar du eller känner du någon som älskar katter så har du den perfekta gåvan. Du gör någon glad samtidigt som du hjälper till att rädda en katt.

Klicka på bilderna för att komma till sidan

För ett par år sedan hjälpte jag kattkommando syd med att vara jourhem åt en jättesöt och fin liten katt som kallades Mia och hos oss födde hon också sina kattungar. 

Det var så otroligt mysigt att få vara med om att ha en hög kattungar hemma och jag är så glad över att jag kunde se till att dessa fem katter räddades och kunde ges fina liv hemma hos fina människor. 

"Du har ju satt dig själv i sitsen så det är ditt eget fel"

Det där är en kommentar man stöter på ofta, vare sig det gäller ett självskadebeteende, en övervikt, en undervikt eller en oönskad graviditet och så vidare.

Det är en otroligt kränkande kommentar att få slängd i ansikten om man mår dåligt över något och vill ha stöd.

Vad spelar det för roll om man "valde" att börja dricka, vad spelar det för roll om man "valde" att börja självskada, Vad spelar det för roll om jag gått upp/ner i vikt av dåliga matvanor eller om jag blivit gravid av oskyddat sex.. Ska inte jag ha rätt till hjälp, förståelse och stöd då?

Mänskligheten i dag är så otroligt hårda och dömande mot varandra. Jag blir på riktigt så otroligt rädd för mänskligheten.

Idag måste man gjort allt i sin makt för att hålla sig frisk för att ha en "giltig" sjukdom som man förtjänar att bli stöttad för. 

Fy skam för att hjälpa och stötta någon som gjort ett misstag liksom.

Om jag nu skulle ha oskyddat sex och bli gravid, tvingas till att göra abort eftersom jag på grund av min sjukdom inte kommer klara av vare sig en graviditet eller att ta hand om ett barn. Har jag då inte rätt till stöd när jag måste gå igenom det trauma det faktiskt kan vara att göra en abort? 

När jag blottar mina känslor om hur jobbigt jag tycker att det blivit ska jag då inte få känna mina känslor och få hjälp och stöd, bara för det faktum att det blivit jobbigt på grund av ett misstag jag begått?

Låt oss säga att jag skulle sätta mig i en bil och av misstag köra av vägen, ska jag då inte få må dåligt och vilja ha någon som hjälper och stöttar mig igenom det traumat? Det var ju ändå jag som valde att sätta mig i en bil trots att jag vet om riskerna med att köra bil!

Läste just denna kommentaren till en nyhetsartikel:

"Kommer aldrig äta ngt som är välsignat av den värsta förbrytaren världen någonsin skapat, Hittepåguden Allah(n)"

Hittepåguden Allah?

Vad för just deras gud till mer "hittepå" än någon annan? Är inte religion överlag den värsta förbrytaren?

Det spelar ingen roll vilket tro du har om du använder den till att förtrycka andra!

Hur många har inte dött pågrund av kristendomen? Hur många kvinnor har inte förtryckts i den kristna gudens namn? Hur många homosexuella förtrycks inte än idag på grund av kristendomen? 

Religoner över lag gör mig illa till mods, Speciellt när man försöker tvinga in andra människor i sin egen lilla mall av hur man anser att allt ska vara!

Om vi pratar om kristendomen och ser till det faktum att än idag så har inte homosexuella samma "rättigheter" och de förtrycks för sin sexualitet. Allt detta med hänvisning att bibeln säger att det är fel att "ligga med en man så som man ligger med en kvinna."

MEN det står också att kvinnor som pratar utan tillåtelse ska stenas till döds..Varför kan man igonorera de orden? 

Nää, Religioner är inget för mig. Alla bara vrider ju och vänder på orden för att få dem att passa sina egna uppfattningar och åsikter. Sedan använder man en två tusen år gammal bok för att klappa folk i huvudet och skuldbelägga dem om de inte når upp till kraven man hittat på. Som till exempel att man inte får ha samkönatsex. 

Har ni några argument för varför det till exempel skulle vara fel att vara homosexuell om man tar bort bibeln och religioner ur det hela?

Ibland känns det som om det ända mitt liv går ut på är att överleva. Varje dag kämpar jag för att hålla mig flytande. Men utöver det känns det som om jag bara existerar. Ibland ifrågasätter jag min egen mening? Har jag något syfte? Har jag åstadkommit något överhuvudtaget? 

Ibland känns mitt liv så meningslöst. Hela mitt liv käns som ett enda stort rop på hjälp, fast på ett språk som ingen annan föratår.

Varför finns jag?

Vad är meningen med livet när det ska vara så svårt att leva?

Jag har mina åsikter, mina funderingar och de kanske inte alltid stämmer överens i varje enskilt fall. Jag tycker inte att man ska döma varandra, eller jämföra varandras problem. Men det betyder inte att man bara därför ska skita i att kämpa mot de problemen man har eller försöka ändra attityd mot några av de samhällsproblem som finns.

"jag tycker faktiskt det är hemskt att vara två kilo över undervikt".. Jaha!? Och det tycker du inte är sjukligt? 

Bara för att det finns personer med anorexi (eller andra ätstörningar), ska man inte få uppmuntra friska människor som skäms över sin övervikt att må bättre i sin kropp?

Dålig självkänsla kryper sig på allt fler och fler människor och sanningen är den att gör du inget åt det så kommer du bara må sämre och sämre!

Det är DU och endast DU som jag göra något åt din dåliga självkänsla. Du måste se till att jobba på den. Självkänslan är en färskvara , du måste träna den för att hålla den i trim. 

Nej, min åsikt att man inte ska jämföra problem, håller jag fast vid att jag tycker. För ingen kan veta hur någon annan känner sig. MEN! Det handlar då om att döma en enskild människa som ber om hjälp som jag oftast pratar om i dessa fall. Jag tycker inte att någon har rätt att trycka ner en individ som öppnar upp sig och pratar om hur den mår.

Jag tycker det är sjukt med kommentarer som "Tänk på barnen i Afrika" eller "Det finns dem som har det mycket värre"

För det finns ALLTID den som har det värre!

Jag kan tycka att vissa problem känns som moderna problem som egentligen inte är problem om man tänker efter. En frisk, ung människa med en bra familj ett bra jobb och bra framtidsförutsättningar som ändå väljer att plåga sig själv för att den har en viss övervikt tycker jag känns "onödigt", eftersom det då i 99% av fallen handlar om att försöka pressa sig in i en samhällsnorm.. Men med det säger jag inte att någon som är sjuk i en ätstörning inte har lika allvarliga problem som någon som har till exempel ett självskadebeteende! 

Om man accepterar sig själv som man är, oavsett vilken kroppsform man har, oavsett vilken hårfärg eller längd man har. Om man ser till sina bra sidor istället för att fokusera på det man anser vara dåligt eller fult så kommer man må bättre!

Tro mig jag vet vad det innebär att ha så dålig självkänsla att man inte vågar gå utanför sitt hem, så dålig självkänsla att man totalt slutar ta hand om sig själv och förfaller in i ett svart mörker av självhat! Men det är ingen sjukdom utan en brist i att vara snäll mot sig själv och se till sina bra sidor. En brist som de flesta i dag lider av och det måste motarbetas! 

Jag säger inte att man har inte kan ha problem som överviktig med låg självkänsla.. Det jag säger är att man måste jobba på det om man vill må bättre! 

Vilket det är väldigt få som gör i dagens samhälle!

Man måste göra något åt det.. Både genom att prata mer öppet om att acceptera sig själv som man är, Genom att visa att alla är vi okej och genom att dela med sig av att det går att släppa alla självhatande tankar man har för att man har ett par kilos övervikt.

En gång trodde jag att jag var den tjockaste och fulaste människan i universum.

och tro mig det var jag inte

  Jag tycker detta visar på hur viktigt där är att prata mer öppet om hur man bygger upp sin självkänsla och hur viktigt det är att visa att det är okej att vara tjock. För det ÄR inget fel ed att vara överviktig. Lika lite som det är fel att vara lång eller rödhårig, kort eller svarthårig.

Jag trodde på allvar att jag var tjock när jag tog denna bilden. Jag hatade min mage och tyckte att jag var tjockast i skolan. Det hatet jag kände mot mig själv gick att bryta genom att "skärpa till mig" och faktiskt se till att bygga upp min självkänsla.

Idag väger jag 25 kilo mer och trivs hundra gånger bättre med mig själv. Att oroa sig så för vikten förstörde hela min ungdomstid, och allt jag hade behövt göra var att lära mig uppskatta mig själv!

Lära mig att bygga upp min självkänsla och behålla den!

Är det verkligen något som man bör hålla tyst om?