Sitter och tänker på döden, Speciellt på mammas död. 

Det är så otäckt att en tillsynes frisk kvinna kan dö i sömnen vid 43 års ålder. 

Jag funderar också på varför mamma fick den sjukdomen hon fick? 

 "Finns det en infektion i kroppen, speciellt om du har feber eller halsont ökar risken radikalt för att få hjärtmuskelinflammation (myokardit) om du idrottar eller överanstränger dig. Du bör därför aldrig träna vid halsont eller feber. " 

"I annat fall kan en hjärtmuskelinflammation utvecklas till kardiomyopat som är en ännu allvarligare hjärtmuskelsjukdom. Därför ska man vara försiktig och alltid kontakta en akutmottagning om man misstänker en hjärtmuskelinflammation."

Min mamma tränade jämt, oavsett om hon var sjuk eller ej. Jag minns hur hon i många perioder var förkyld i flera månader för att hon inte lät kroppen återhämta sig. Var det så att hon fick en inflammation o hjärtat då? Gjorde den inflammationen att hon fick den Kardiomyopati som tillslut tog hennes liv? Tränade hon sig till döds?

Hade min mamma levt i dag om hon hade låtit bli att träna när hon var sjuk? 

Jag kan inte låta bli att tänka att mammas träningsbesatthet kan ha kostat henne livet. 

Hon fick ångest och mådde psykiskt dåligt om hon inte tränade "tillräckligt". Jag tror att de handlade om en rädsla för att gå upp i vikt igen och nått mål hon satt upp för sig själv. 

Jag tror att träningen gjorde henne glad, men jag tror också att hon kände sig misslyckad om hon inte tränade det hårdaste hon kunde. De sista åren var träning allt som fanns i hennes huvud. Hon tränade, jobbade och sov. För hon var väldigt trött på slutet. Varför reagerade jag inte på att hon alltid låg på sängen och vilade när vi kom och hälsade på "Jag skulle bara vila mig lite innan jag ska till Friskis" sa hon alltid. 

Men jag tänkte aldrig på det, inte för ens vi fick veta hur sjuk hon hade varit.

Men samtidigt, Hur är det meningen att jag skulle förstå hur sjuk hon var när inte ens de läkare hon besökte upptäckte det. 

Mamma kände nog själv att inte allt stod rätt till. Hon klagade på att hon förlorat sin kondition, Vilket var jättehemskt för då kunde hon inte träna så hårt som innan. 

Jag undrar vad hon tänkte? Förstod hon att hon var sjuk? 

Bara 3 veckor innan hon dog var hon på kyrkogårdsteater i Huskvarna och berättade då vart hon ville bli begravd. Kände hon på sig att det inte var långt kvar?

 

Ida

29 januari 2014 15:41

Usch, hemskt. Man ska absolut inte träna om man är sjuk :c

Sara Modigh

29 januari 2014 18:33

Nej det är bäst att försöka lyssna på sin kropp och ta det lugnt tills man är frisk.

 

Alvis

29 januari 2014 15:54

Hej! Vilken jättesöt och läsvärd blogg du har, Verkligen! :)

Kika gärna in på min blogg och lämna en kommentar eller två.

Vem vet, min blogg kanske är något i din smak? KOLLA GÄRNA!!

Ha en bra dag, Kram! ^^

http://PeaceOfLove.bloggplatsen.se

 

Ruth

1 februari 2014 22:12

Hej, det är klart att du inte kunde veta hur sjuk din mamma var, visste hon det ens själv? Nej, anklaga inte dej själv för att du inte såg hennes sjukdom, det var nog ingen som såg, och i så fall, hade någon kunnat stoppa henne från att träna? Hon ville ju träna. Kram

Sara Modigh

1 februari 2014 22:42

Det är sant. Hon hade ju själv ingen aning om att hon var så sjuk och även om hon vetat det hade hon säkert fortsatt att träna. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...