Ja, att ADHD inte existerar på står nu en amerikansk neurolog vid namn Richard Saul.

Han anser att ADHD egentligen är feldiagnostiseringar och att symptomen som uppvisas vid ADHD är helt beroende på andra faktorer som till exempel att barnet behöver glasögon, har inlärningssvårigheter, har Tourettes syndrom, tvångssyndrom, bipolaritet, depression eller har dålig hörsel.

 Men vad är egentligen en diagnos? Är inte en diagnos ett namn man använder för att beskriva en rad symptom som en patient uppvisar? 

 Har du en rinnande näsa, så behöver du hjälp att hantera de problemet oavsett om den rinner på grund av förkylning eller allergi, och tyvärr så tror jag att genom att "smutskasta" och ogiltigförklara en diagnos så kommer det leda till att otroligt många inte kommer kunna få behandling för sina problem. 

Självklart så kan det finnas fall av feldiagnosticering, speciellt inom psykiatrin där det ännu inte finns några definitiva bevis för vilken sjukdom man har. 

Men genom att säga att diagnosen inte existerar sprider man bara ännu mer av den attityd som redan idag finns. Att psykiska diagnoser bara är påhitt och att det bara handlar om att skärpa till sig och sluta gnälla. Det ger intrycket av att problematiken inte finns när man säger att en hel diagnos inte existerar. För oavsett om ADHD är en enskild diagnos eller ett symptom på en annan problematik så är det ju ett svårt och handikappande tillstånd som kan skapa otroliga svårigheter i livet för den som är drabbad.  Så ADHD i de faktumet existerat i mycket hög grad!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18124107.ab

Jag är 23 år gammal. Har aldrig haft ett jobb, har inga pengar och har inga vänner.

Jag har värk i kroppen som i bland verkligen får mig att överväga att avsluta mitt liv. För jag vet inte hur jag ska hantera smärtan. 

Jag gråter mig till sömns, kan ligga vaken i många timmar och bara ligga och skaka för jag har så ont. 

Ångesten greppar tag allt hårdare och suger ur all energi ur min kropp. 

Jag har så många problem som jag inte ens vill prata om, jag skäms för mycket. 

Problem som man inte borde ha som tjugotreåring. 

Jag är rädd för vårdcentralen så jag skjuter upp allt som jag egentligen borde kolla upp. För jag är rädd för att bli lika illa bemött igen. Nu har jag massor med saker som jag borde och måste fixa, som jag inte gör. För att jag är så rädd för vårdcentralen. 

Om man kan leva med minus på energikontot så vet jag hur det känns. För jag är så trött att jag måste vila efter vilan. Jag orkar inte stå upp mer än ett par minuter och jag kan inte gå några längre sträckor, och riktigt dåliga dagar kan jag inte ens sitta upp och måste jag gå på toa, får jag lägga mig på golvet och vila på vägen till toan. 

Sen en dag vaknar jag upp och känner mig nästan normal igen, jag är pigg har energi och tusen saker att göra. Jag fortsätter i samma takt som innan och det funkar bra, fram tills att jag går rakt in i "väggen" vissa dagar är väggen långt bort och andra går jag in i den bara jag reser mig upp. Det är så svårt att leva när man inte vet vart väggarna sitter.

Idag var det födelsedagskalas för Samuel och Elias som fyllde tre år.

Jag känner nu verkligen hur stor skillnad det är mellan att ha en fykisk och en psykisk sjukdom. Inte för att de ena är svårare eller jobbigare. Utan i vilket bemötande man får av omgivningen. 

På ett sätt är det skönt att ha "en riktig sjukdom" (för det är ju så det känns) eller en fysisk sjukdom som det egentligen är. För med en fysisk sjukdom blir man förstådd, eller åtminstone trodd.

Jag får i bland frågor om vad jag jobbar med och när man svarar att man är sjukskriven undrar ju naturligtvis personen varför. Idag säger jag nästan jämt att jag är sjukskriven för min MS, istället för att säga att jag är sjukskriven för mina psykiska problem. För när man säger att man är sjukskriven för psykisk ohälsa blir stämningen alltid tryckt och jag får känslan av att jag måste bevisa att jag är sjuk på riktigt och att jag bara inte är en lat jävel som lever på andras skattepengar. Den attityden har jag inte upplevt med ms, utan där är de genuint undrande om hur jag mår , om det finns några botemedel och om mina mediciner fungerar. Detta är något som jag ALDRIG fått uppleva innan trots att jag varit sjuk i hela mitt liv. 

Det gör mig ledsen och jag tycker det är så otroligt orättvist.

Jag hittade just ett tidningsurklipp skrivet av min idol och förebild, J.K Rowling. Hon precis som jag förlorade sin mamma i ung ålder. J.K var bara 25 år när hennes mamma dog i samma sjukdom som jag drabbats av. 

Hennes mamma var endast 45 år när hon gick bort till följd av Multipel Skleros.

Det är gripande att läsa texter där man känner igen sig i både sjukdomen och i sorgen att förlora sin mamma. 

Jag saknar min mamma så otroligt mycket och det är svårt att tänka på att hon faktiskt är borta. 

Jag har börjat drömma mardrömmar i perioder och jag känner mig mer och mer nedstämd.

I mars månad började jag må väldigt dåligt. Jag sökte hjälp på min vårdcentral vid flera tillfällen under våren/sommaren. Vid just ett av dessa möten kände jag mig så otroligt illa bemött. Jag kände att jag inte blev tagen på allvar på grund av den psykiska problematik jag har i bakgrunden. Jag upplevde att läkaren dumförklarade mig med sina kommentarer om att jag borde förstå att ångest kan yttra sig på olika sätt. (kan tilläggas att jag haft min ångest sedan sex års ålder så känner mycket väl till hur min ångest känns) När jag talade om detta för henne så upplevde jag en obehaglig kyla i hennes agerande och hon blev sur och tvär emot mig. Hon suckade "vi får väl ta några blodprover då, men mer kan vi inte göra" , sagt och gjort några blodprover togs, alldeles säkert enbart för att få tyst på mig. 
Vet inte vad för prover som togs men de gav mig inga svar på vad jag hade för sjukdom. Jag blev sämre och sämre ju längre tiden gick och tillslut sökte jag akut till sjukhuset och fick rekommendationen att gå tillbaka till vårdcentralen och få en remiss till att göra en MR, som tur var fick jag det och då upptäcktes att jag hade förändringar i hjärnan och efter ytterligare undersökningar kunde en MS-diagnos sättas. Jag känner mig oerhört kränkt och otrygg i det faktum att om/när jag blir sjuk så får jag ingen vård pga den psykiska ohälsan jag har.
Kan även tillägga att detta inte är första gången jag blir avisad pga psykisk ohälsa. Jag sökte hjälp för smärta i knäna som jag hade haft i flera år och då fick jag redan i telefonen höra att det bara var ångest och att det skulle gå över snart. Det har det inte gjort och den smärtan beror förmodligen på min MS. Så den gången fick jag inte ens komma till vårdcentralen.

Vad tycker ni om den nya Designen?

Idag har jag varit på vårdcentralen för att prata om att jag får konstiga blåmärken. Men alla femton blåmärken jag hade på mitt ena smalben när vi ringde för att få en tid är ju helt borta. Så någon hjälp eller några svar kunde jag inte få.
Det var jättejobbigt att gå dit, både fysiskt och psykiskt. Hade mycket orosångest innan eftersom jag gjort en anmälan mot vårdcentralen och känt mig så ovälkommen där redan innan jag anmälde dem. Har ju alltid fått intrycket av att de tycker att jag är jobbig och bara söker hjälp för små skitsaker som alltid är psykiska, så att gå till vc för blåmärken som försvunnit var ju lagom lockande. Men mötet med läkaren gick bra. Han sa att det bara var att gå dit igen och fråga efter honom om blåmärkena kom tillbaka så att han kunde få se hur de såg ut.

Men det var inte bara psykiskt det har varit jobbigt. Jag har i natt haft pirrande och ryckande känslor i tårna och jag kände mig väldigt varm, så reste mig upp för att ta av mig mitt nattlinne och då svimmade jag. Det blir andra gången sen nyår som jag svimmat av värme. Men jag somnade i alla fall tillslut och när jag vaknade kände mig väldigt medtagen.
Sedan när vi gick till vårdcentralen kändes det som om all min kraft i kroppen var slut, och tyvärr var det jättevarmt inne på vårdcentralen, så det fick ju mig att må väldigt dåligt.
När jag kom hem hade jag massor med pirr i benen, brännande hud och smärtande leder. Känner mig febrig och önskar att någon kunde sänka min kroppstemperatur till 36 grader för det är bara då det inte känns som om min hjärna kokar.

Men men, dagen har väl vart bra ändå.