En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under februari 2014

Av Sara Modigh - 23 februari 2014 00:45

:( 

Det är så tomt utan min älskade vän och bundsförvant. I över fem års tid var du min bästa vän. Du visste alla mina hemligheter och du var den första jag sa orden "min mamma är död" ut högt till. 

Du har så länge funnits vid min sida och följt mig vart jag än varit. 

Jag kommer aldrig någonsin få träffa en lika underbar varelse som du. 


Igår tog jag det tyngsta beslut jag någonsin varit tvungen att ta. Det var att avliva dig. Det gör så ont och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan dig. Du ha ju alltd funnits där för att trösta och få mig trygg. 

Men ditt hjärta klarade inte mer. 


Jag kunde inte vara så egoistisk att utsätta dig för jobbiga behandlingar och operationer bara för at få några extra månader. Månader då du skulle ha lidit. 


Jag kommer alltid att älska dig Fluffis.

Du var den bästa katten i världen!


 


Nu är det ett dygn sedan du somnade in för alltid min älskade älskade lilla katt <3

Av Sara Modigh - 22 februari 2014 12:07

Min älskade älskade lilla katt. Hur ska jag klara dagarna utan dig?

Av Sara Modigh - 21 februari 2014 01:19

Har varit ett par tuffa dagar nu och jag tror att allt just slog mig. Ibland känns livet verkligen som ett helvete. Sitter med en klump i halsen och funderar på hur tusan jag ska klara mig igenom allt. 

Är det inte en svårighet så är det en annan. När ska det ta slut?

Egentligen inser jag ju att det aldrig kommer att ta slut. Jag lever med en kronisk, obotbar sjukdom som bara kommer göra mig sjukare och sjukare. 

Jag är så rädd när jag tänker på hur sjuk jag skulle kunna bli om den nya medicinen inte kommer hjälpa. Jag vill inte behöva ha assistans för att gå på toa, jag vill inte leva med ständig smärta och lamslående utmattning. 


Hur hittar man styrka?


Speciellt när man har så många problem som drar energi ur min kropp. Hur många svårigheter ska man behöva tampas med på en och samma gång? 


Hur lär man sig leva med Asperger och ADD? Hur hanterar man Generaliserat ångestsyndrom med panikångest attacker? Hur håller man sig flytande med atypisk depression? Hur går man vidare efter sin mammas död? Hur ska jag kunna sluta oroa mig för hur min MS kommer påverka min livskvalitet?

 

och framför allt hur ska jag orka!?

 

Av Sara Modigh - 20 februari 2014 15:54

Nu är jag klar på sjukhuset för denna gången. Droppet gick bra. Kom till avdelningen vid kvart i nio. Sedan sattes ett pvk i mitt armveck. Det gick rätt okej. Men det tog ett par försök att få den rätt. Är så svårstucken att de pratade om att operera in en shunt
Droppet gick väldigt bra. Kände bara ett litet tryck över bröstet som jag hoppas jag slipper nästa gång.

Själva droppet tog typ en timme. Så gick snabbt. Fick ta blodtryck flera gånger och det såg faktiskt väldigt bra ut idag. Låg på 100/70 som lägst och 110/70 som högst.

När droppet var färdigt fick jag även prova lite kylvästar.

Gillade bäst den man kylde med kallvatten. Man blev lite blöt. Men den vägde inte så mycket och är lätt att förvara. Tyvärr måste man ju stå för den kostnaden själv :(
Men men. Vi får se hur det blir. Kanske mår bättre denna sommaren.


Nu är jag hemma hos mormor och hälsar på. Min söta syster är också här. Så nu ska vi äta. :)

Av Sara Modigh - 19 februari 2014 16:18

Nu är jag påväg hem på permission över natten. Det har vart en rätt tuff dag med många tester och grejor. Men skönt att kunna åka hem såhär tidigt ändå :)

Jag har träffat en sjukgymnast som mätt och testat min uthållighet och muskelstyrka. Den är bättre än sist men jag blir fortfarande trött fort och har något svagare muskelstyrka i vänster arm och ben.
Jag är väldigt trött i kroppen nu, men käns ändå rätt okej. Har haft det värre liksom.
Har fått lämna blodprover, graviditets test (fick lite förmaningar där att jag måste skaffa ett ordentligt preventivmedel) jag har fått göra ultraljud på urinblåsan och jag har fått fylla i massa formulär med skattningsskalor.
De har kollat reflexer, blodtryck och allt annat sånt där som man alltid gör. Typ stå på ett ben och sätt fingret på näsan övningen. Den gillade dem. För det fick jag göra vid minst tre olika tillfällen :p
Det har vart rätt fullt upp hela dagen faktiskt. Fick ett eget rum att sitta i efter lunchen och då blev allt lättare. Jag och Jakob satt och läste lite och löste korsord under de stunder då man väntade på nästa undersökning.

Imorgon kommer jag att få min Tysabri om allt funkar som det ska.

Tycker att alla läkare och sjuksköterskor har vart väldigt trevliga och förstående angående allt. Så känner mig trygg där. Trotts att de byggde om så det första jag möttes av när jag kom upp på avdelningen var en byggarbetsplats med massa byggarbetare :p

Ska tillbaka imorgon vid halv nio - nio tiden nån gång, och så får vi se vad som händer då!

Av Sara Modigh - 19 februari 2014 12:21

Sitter och gömmer mig i en korridor så jag slipper vara med på lunchen. Usch vad jobbigt det är med massa människor! Har inte fått nått rum än så måste sitta i matsalen och nu var det dags för mat vilket innebar att det blev fullt med folk och massa matlukt.

Min sociala ångest underlättar ju inte precis sjukhusvistelsen. Men lunchen är nog snart slut så jag kan gå tillbaka och förhoppningsvis få ett rum att gömma mig i.

Än så länge har jag tagit blodprov och träffat en arbetsterapeut. Nu ska jag snart träffa sjukgymnast och sen läkaren. Efter det kanske de börjar ge mig Tysabri.

Den som lever får se :p

Av Sara Modigh - 18 februari 2014 13:30

 

 

 


Jag hittade ett par forumsinlägg, som är sådana inlägg som poppar upp med jämna mellanrum på dem flesta forum. En kvinna som är ledsen och sårad av sin partners porrtittande. 


Vi lever i ett samhälle där kvinnor objektifieras inte bara inom porren. Vi omges ständigt av retuscherade och sexualiserade kvinnokroppar. Som visar att kvinnan är ett objekt till för männens njutning. 

 

Det är bara att titta i media hur kvinnor vs män framställs:

 

 


Vi blir påverkade av denna samhällssyn på hur kvinnor ska vara och hur hon ska bete sig.

Många kvinnor får det inlärt och inpräntat redan i unga år att hon ska objektifieras och att hon är till för mannens njutning.

När då din partner väljer att objektifiera någon annan upplevs ett svek, och man känner en otillräcklighet eftersom man känner att man inte duger. Man känner sig bortvald eller ersatt med andra kvinnor och man upplever också en skam. För man har ju lärt sig att man ska vara en sexuell njutning för män och om då din partner väljer att titta på andra tjejer istället för dig, Ja då har du misslyckats som kvinna.

Det är aldrig kul att känna att man inte räcker till eller att man inte är tillräckligt sexig eller attraktiv för sin partner. 


Det är många kvinnor som är "porrskadade" i dagens samhälle.



Kvinnors känslor värderas alltid lägre än mannens lustar. Det finns många kvinnor som mår dåligt av att partnern tittar på porr. Men delar man med sig av de känslorna så ses man som ett kontrollfreak som "förbjuder" mannens sexualitet.
Men det handlar inte om förbud utan att visa respekt för sin tjej.

Men när det kommer till mannens sexualitet försvinner all form av respekt, för mannens njutning är alltid viktigare än kvinnans välbefinnande.
Män framstår ofta som djur med noll kontroll över sina lustar. Han ska titta på porr för det är hans rättighet som man, vilket samhället gärna säger. 

Kvinnor våldtas, utsätts för sexuella trakasserier, utnyttjas sexuellt och så vidare, med bortförklaringar om att hon får skylla sig själv för att hon klädde sig i kort kjol!


Många män beter sig som att de är slavar under sina egna lustar, men faktum är att det handlar om en bristande respekt för kvinnor. Kvinnor ses som ett objekt endast till mannens njutning och det har gått så långt att även kvinnor ser sig själva som sexobjekt som ska finnas för att tillfredsställa sin man. 


Jag har svårt att förstå de män som väljer porren framför sin partners känslor. Varför är det så viktigt att titta på och fantisera om andra kvinnor om det är något som sårar din partner? 

Frågan är egentligen inte om porr är rätt eller fel i många av dessa foruminlägg, utan det handlar om det svek man upplever. Många kvinnor mår otroligt dåligt av att partnern kollar på porr. Framför allt blir man sårad för att partnern väljer att fortsätta trots att han vet hur mycket det sårar. Älskar man verkligen sin tjej om man frivilligt sårar någon så djupt? 


Det spelar ingen roll egentligen vad det är som sårar, väljer man att fortsätta såra sin partner så visar man ju bara gång på gång att partnerns känslor är oviktiga, och att inte bry sig om i fall man sårar sin partner är ett stort svek.
Fundera på varför du tycker att det är viktigare att sitta vid datorn eller mobilen och kolla på porrbilder än att måna om ditt förhållande! Varför är porren viktigare än din fru?



Jag tycker inte att just porrbilder eller filmer är så farligt. Även om det ibland i vissa perioder påverkat mig mycket negativt eftersom jag precis som många andra inte kunde låta bli att jämföra mig med porrens ideal. Idag tycker jag inte att det är lika hemskt, även om jag ofta önskar att jag vore sexigare och där med en "bättre kvinna" (jävla porrideal som får mig att känna attt jag inte duger).  Men det handlar ju just om det osäkerheter som samhället skapat för så många kvinnor.

Jag tycker för det mesta att det är helt okej att titta på porr även om man är i ett förhållande. 

Så länge det är nån porrbrud som man aldrig har nån verklig kontakt med och ingen blir sårad av porrtittandet så ser jag inget fel med det.


Det är när jakten på sexuell tillfredsställelse börjar involvera "riktiga" fysiska personer som jag tycker det är fel. 

Jag har levt i ett förhållande med otrohet, och det är fruktansvärt.

Speciellt när det tillslut innebar att jag blev smittad av en könssjukdom.





Det är inget jag vill uppleva igen!

 

 


 

Av Sara Modigh - 17 februari 2014 15:45

Att hålla sig positiv även om livet är jobbigt är många gånger väldigt svårt. Det är så lätt att hamla i negativa spiraler när man har problem i vardagen.

Jag har själv personlig erfarenhet av detta. Jag är diagnostiserad med Asperger, ADD, GAD med panikångest och Atypisk depression. Dessa diagnoser har ställt till det mycket i min vardag. 

När jag var yngre och fast i ett negativt tänkande ägnade jag mycket tid åt självskador och många av mina tankar var ren mobbning mot mig själv. 

Jag mår idag mycket bättre, inte för att mina diagnoser är borta eller för att mitt liv inte stött på nya hinder. Tvärt om! Sommaren 2012 dog min mamma helt oväntat i en hjärtsjukdom och bara ett år senare fick jag veta att jag har förändringar i min hjärna. Massor med små ärr på mina nerver i både hjärna och ryggmärg...Multipel skleros alltså. 


Detta har ju såklart haft stor effekt på mitt mående. Det har varit fruktansvärt jobbig och många gånger har jag funderat på om det verkligen är värt att kämpa. 

Men så bestämde jag mig. Jag ska kämpa. Inte för att bli "normal" som jag alltid eftersträvat innan. Utan jag kämpar för att hålla mitt mål om att skratta minst en gång varje dag.


För mig är skrattet den viktigaste delen av mitt liv just nu. Det hjälper mig att hålla mig positiv, det ger energi och lyckokänslor när skrattet är riktigt verkligt. Man kan glömma allt som är jobbigt i en liten stund när man tillåter sig själv att känna glädje över saker.


Jag jobbar mycket med att lära mig uppskatta de små sakerna i livet som vi många gånger tar för givna. Jag uppskattar verkligen de dagar jag kan gå obehindrat, Jag är glad över att vakna utan yrsel och jag är glad över min fina familj.

När man lär sin hjärna att leta efter allt som är positivt får man bara lättare och lättare att känna och se bra saker i sitt liv. 


Jag lägger idag mycket mer kraft på att göra saker som jag tycker är roligt, saker som får mig att må bra och saker som jag vill göra istället för att som förut lägga all kraft jag hade på att försöka pressa in mig i en samhällsnorm över hur man "ska" vara. Jag har på något sätt accepterat att jag lever under andra förutsättningar med de diagnoser jag har och jag måste anpassa mig efter de förutsättningarna för att inte må sämre. 

 

 


Självklart har jag svackor som alla andra. Det är inte så att jag går runt och gapskrattar hela dagarna och är jätteglad och positiv jämt. Jag tror det är att skjuta sig lite i foten om man ignorerar normala känslor som står i kontrast till det som händer runt om kring oss. Är man med om något ledsamt så är det klart att man ska vara ledsen. Men jag tror att det är viktigt att bara för att livet är svårt och mycket som händer runt om kring är ledsamt, svårt och jobbigt betyder inte det att det inte är okej att skratta ändå. 

En känsla behöver inte innebära att den tar ut en annan. Det är okej att både skratta och gråta.

Det är bara det att man i bland måste öva på att vara glad om man varit ledsen länge.


Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards