En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under mars 2014

Av Sara Modigh - 7 mars 2014 19:55

 


Till ära att det bara är 50 dagar kvar tills vi gifter oss så publicerade vi en bröllopssida på bröllopstorget:

// http://www.brollopstorget.se/Brudpar/jasa/





Av Sara Modigh - 7 mars 2014 13:00

Mina första skov eller symptom i alla fall var väldigt diffusa. Det är svårt att riktigt minnas ordningen. Men för ett år sedan upplevde jag en konstig värmekänsla på min ena vad. Det kändes som jag hade något varmt precis bredvid foten. Jag blev lite fundersam över vad det kunde vara, men det gick över efter bara några dagar. Vid två perioder upplevde jag också en känsla av att jag hade en knöl under foten. Varje gång jag ställde mig upp kändes det som jag trampade på något. Men jag kunde inte känna någon knöl med händerna. Första gången jag kände detta tyckte jag att det var jättekonstigt och jag frågade min sambo som är sjuksköterska om han kunde känna eller se någon knöl under foten. Vilket han inte kunde. Men det gick över igen på ett par dagar.  Sedan kom första skovet som gjorde mig rädd nog att söka till vårdcentralen.  Jag fick nämligen problem med min syn. Allt blev suddigt och jag kände mig yr och kunde inte riktigt fokusera på något med blicken. Jag blev jätterädd att jag skulle förlora synen. 

 

Men så småningom blev synen bättre, men ett nytt problem uppstod. Jag fick myrkrypningar i benen. 

Jag funderade mycket på vad det kunde vara som gav mig dessa myrkrypningar som bara blev värre och värre. Jag tänkte att jag kanske hade näringsbrist igen?


Även dessa myrkrypningar försvann efter ett tag. Men de höll sig inte borta länge. I slutet av juni kom ett skov som var riktigt riktigt jobbigt. Det var myrkrypningarna som kom tillbaka med en väldig kraft. 

Denna gången mådde jag så otroligt dåligt. Jag kunde knappt stå på benen och minsta lilla ansträngning fick mig att må illa. Men på vårdcentralen tog de mig inte på allvar utan "det var bara lite ångest"

Jag blev så rädd för jag kände ju att detta var något helt annat än ångest!


Jag hade massor av olika symptom så som elstötar som gick genom kroppen när jag böjde på huvudet, synnedsättning på ena ögat, myrkrypningar i benen, svårt att hålla balansen, brännande smärta, en svår form av ovanlig trötthet och jag mådde verkligen inte bra.



Jag åkte till både akuten och vårdcentralen igen efter som jag fortfarande inte fått några svar eller ens utredningar på min problematik. 

Det var först nu jag faktiskt fick en remis för vidare utredning, efter 4-5 månader med problem. 

Den 13 augusti  2013 fick jag göra en magnetkameraundersökning. Jag var väldigt nervös inför den, men det gick bra.

 

Efter några veckor kom resultatet. Min läkare ringde och sa att vi var tvungna att komma in, så redan då förstod jag ju att han inte hade goda nyheter. Jag var så rädd!

På ettårsdagen för min mammas begravning fick jag veta att de hade hittat förändringar i min hjärna. Men än så sa de inte. Jag hade ingen aning om vad detta var för förändringar och det var läskigt att tänka att min hjärna inte var frisk. 


En månad senare var det dags att göra en lumbalpunktion.  Att ta själva provet gick ganska bra. Det var fruktansvärt obehagligt speciellt när han grävde runt med nålen för att hitta rätt. Tur jag fick bedövning innan.

Dagarna efter sticket däremot var fruktansvärda. Jag vill ALDRIG ta en LP igen!

Den huvudvärken jag fick då var inte att leka med.

Jag kunde inte ens använda huvudkudde för det gjorde så ont när jag hade huvudet uppåt. 


Den 16 oktober 2013 fick jag svaret på utredningarna.. Jag har MS. Jag tyckte det var så fruktansvärt orättvist!
Jag fick direkt ett recept i handen på en bromsmedicin som hette Extavia. Jag fick med mig ett övningskit hem så jag kunde lära mig hur jag skulle ladda autoinjektorn. En vecka senare var det dags att börja sticka mig själv.  Jag var så rädd! Men det gick bra. Det var inte alls så farligt som jag trodde. 
 
Tiden går på och det funkar rätt bra med medicinen. Men i början av november drabbas jag av det värsta skovet hittills. Jag vaknar på morgonen av att det känns som att jag ska flyga ur sängen för allt snurrar så. Jag kan inte ha ögonen öppna för allt bara rör sig. Jag får panik och stapplar ut i vardagsrummet där jag sedan somnar om, vaknar, somnar, vaknar, somnar och vaknar om och om igen under hela dagen. 

Yrseln gör mig så åksjuk att jag tillslut spyr.  Som tur är avtog den värsta karusellyrseln till nästa dag. Men då upptäckte jag att jag inte riktigt kunde kontrollera mitt vänstra ben och arm. Jag kunde knappt gå och när jag åt hade jag svårt att få in gaffeln i munnen. Stack mig om och om igen i kinden för  jag kunde inte styra min hand.  Jag var även väldigt utmattad under hela denna perioden som höll i sig i lite mer än en månad. I början orkade jag knappt ta mig till toan och fick många gånger lägga mig på badrumsgolvet och vila innan jag kunde gå på toa. Som tur var blev det sakta men säkert bättre.


I mitten av december är det dags för min tredje MR under 2013, man ser då att jag fortfarande har hög sjukdomsaktivitet och att det uppkommit nya förändringar sen senaste undersökningen på hjärnan. 

Det bestäms då att jag måste byta broms.  

Så nu i slutet av februari fick jag börja med Tysabri. Skrev Ett, Två, Tre inlägg under dagarna på sjukhuset.
 

Jag hoppas att Tysabri ska kunna hjälpa mig nu. Jag känner mig bättre än på länge, men har ändå vissa problem som brännande smärta i ryggen, myrkrypningar vid ansträngning, en viss hjärntrötthet och en värmekänslighet som aldrig tycks vilja ge med sig. Min läkare säger att det förmodligen inte kommer försvinna eftersom jag haft problemen så länge. Jag får medicinera med Saroten mot min smärta. Men tycker inte att det riktigt funkar. Får biverkningar av medicinen och har fortfarande en brännande smärta. Fast den kanske blir värre om jag slutar ta Saroten. 
Jag är i alla fall väldigt glad att Yrseln och problemen med att röra mig har försvunnit :)


Här är några länkar från blogginlägg jag skrivit det senaste året från första symptomet till min första Tysabi-behandling:


http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/03/27/9653176-ogon-yrsel/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/04/12/9717447-borde-man-ga-till-vardcentralen/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/06/27/9972612-om-jag-dor-av-en-oupptackt-sjukdom-sa-ar-det-vardcentralens-fel/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/07/02/9986604-jag-mar-verkligen-inte-bra/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/08/13/10096884-magnetkameraundersokning/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/08/24/10124045-livet-ar-fruktansvart-orattvist/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/09/23/10212174-spinal-huvudvark/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/10/19/10273871-orattvist/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/10/24/10288750-att-sticka-sig-sjalv/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/01/22/10497662-tysabri/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/02/19/10554031-pa-sjukhuset/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/02/19/10554436-pa-sjukhuset-del-tva/

http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/02/20/10556515-pa-sjukhuset-del-3/




        

(klicka på bilden för att komma till min insamling

som ska gå till forskning för Multipel skleros)

Av Sara Modigh - 6 mars 2014 14:00

Nu ska jag berätta om något som hände mig när jag var yngre som påverkar mig än idag. 


Allt började när jag gick i högstadiet. Det var en fin dag i början av sommaren,  jag var på väg in till Esplanaden i staden som jag bodde. Jag skulle möta en vän där. Jag gick ensam men jag var inte rädd, för det var ju mitt på ljusa dagen.

Helt plötsligt kom en man i 40 års åldern fram till mig. Han log och frågade vad klockan var. Jag tog upp min mobil och svarade. Han log och sa. "Tack". Jag fortsatte att gå och mannen följde efter.

Jag började bli nervös. Helt plötsligt frågade han "Hur gammal är du" 14! Svarade jag bestämt för att markera att jag bara är ett barn och att han skulle sluta titta med en så äcklig blick på mig. 

Men det hjälpte inte....


Han la handen runt min midja och viskade i mitt öra "Vill du följa med mig hem"  

Jag sa genast NEJ! Han tittade på mig med ett hånleende och mannen bestämde sig sedan för att vända och gå åt ett annat håll. 

Mitt hjärta slog så fort, jag kände mig illamående av skräck. Jag halvsprang den sista biten för att så fort som möjligt ta mig till en så befolkad plats som möjligt.. Tänk om han följde efter? Tänk om han våldtar mig? 

Men nej, han följde inte efter och jag kände mig lugnare.


Jag försattes i andra tankar och tänkte inte så mycket mer på just den händelsen. Men inte visste jag att det bara var början på helvetet. 


Denna mannen bodde i samma stad som mig, bara ett par hundra meter ifrån mitt hus så det dröjde inte länge innan jag stötte på honom igen och samma procedur upprepades.

Jag kände mig allt mer och mer rädd när jag var ute själv. 

Jag började se honom oftare och oftare. Varje gång kom han fram till mig och blev allt mer närgången. 

Tillslut slutade han bry sig om när jag var med kompisar eller när det fanns andra människor i närheten.


Han kom fram och stoppade in händerna under mina tröjor och smekte mig över ryggen, tog mig på rumpan, smekte mina kinder, mina armar eller smekte mig över håret. 

När jag gick i gymnasiet slutade jag varje dag vid samma tid och tog alltid samma buss hem. Samma buss som han också tog , så varje dag träffades vi på bussen och han satte sig bredvid mig varje gång som han kunde. Alltid samma sak. "Jag har stor kuk", "känn på min kuk" "jag är så hård" , "jag vill slicka din lilla fitta" , "Är du kåt", "följ med mig hem". Varje gång han satt bredvid mig så försökte han ta på mig och drog mina händer mot sitt kön för att jag skulle känna hans stånd under byxorna. Det var en mardröm att se hur han satt och smekte sitt kön utanpå byxorna, värre blev det när mina svaga armar inte kunde stå emot hans stora starka och jag var tvungen att känna hans hårda lem genom jeansen. 

Min rädsla växte allt större och större. När kommer han sluta ta mitt nej på allvar och faktiskt våldta mig? Detta hade ju pågått och eskalerat i 2 års tid nu?


Det gick så långt att jag inte längre vågade gå ut, och definitivt inte åka buss. 

Jag berättade för en lärare om vad som hänt och det togs med en gång på allvar och polisen ringdes. Jag fick istället skjuts av lärare fram och tillbaka till skolan.

Jag gjorde en polisanmälan mot mannen. Men då jag inte visste vad han hette och det ändå bara skulle vara ord mot ord om de tog fast honom lades anmälan ner ganska så omgående. 

 

Jag är grymt besviken att vuxna män får trakassera barn och ungdomar sexuellt i flera års tid och ändå gå fria!

Varför tar inte polisen sådana här händelser på allvar? Jag var ett BARN! Han var en vuxen man som förföljde mig, tog på mig och tvingade mig att känna på hans stånd. Det sabbade mitt liv! Det gjorde mig skräckslagen, vilket jag fortfarande är. Jag ser honom fortfarande då och då när jag är i min gamla hemstad och jag mår illa varje gång. 



Men sånt här händer så sällan kanske ni tänker?


Men nej det händer kvinnor dagligen! Tyvärr är detta inte det enda tillfället något sådant hänt mig, det är bara det att detta var det värsta då det pågick under så lång tid!

Men framför allt på bussar eller busshållplatser eller när man går ensam på kvällar har liknande saker hänt mig. 

Killar som följer efter, kommenterar utseende, försöker ta på mig, kyssa mig eller säger obehagliga saker. 

Detta har gjort att jag litar inte på män! 

Jag får hemska flashbacks varje gång någon främmande man skriver något av sexuell karaktär till mig. 


Det finns så många vad jag brukar kalla "Cybertafsare".. Det vill säga, män som tar sig friheten att skriva sexuella meddelanden till tjejer. 

Det är lika mycket sexuella trakasserier om ni skriver det till någon på internet som om ni skulle gå fram till en okänd tjej på stan och säga så!




Av Sara Modigh - 5 mars 2014 12:30

Jag tror att vi alla har några sådana där komplimanger som man blir extra glad av. För mig handlar det mycket om mina texter. 

Det som värmer mig allra mest och som gör mig gladast är när någon säger att jag skriver på ett fängslande vis, att de blir inspirerade av mina texter, att jag är bra på att formulera mig eller när människor tar sig tid att uppskatta det hårda arbete jag lägger på mina texter. 


Att skriva har för mig verkligen varit en räddning, även om det var trögt och stappligt i början. Men jag har utvecklats något enormt i mitt skrivande. 


MÅNDAGEN DEN 22:E FEBRUARI 2010

Svar på tal!

Läs med webReader
ofta är de folk som skriver dom mest korkade saker till mej efter som jag är öppen med att jag har psykiska problem..


Som igår kväll. en liten kille..i yngre tonåren som antagligen inte vet någonting som hellst om psykiska sjukdommar eller hur de är att leva med psykiskohälsa skrev detta till mej..


"jävla äckel :( -.- wemo..röövschlikare,ja jag glor!!! på dig töönnt, skärp dig var glad att du e svensk o inte ett jävla gatubarn i nått u-land, skam för fosterlandet HORA!"

var ligger logiken i detta medelande??

är man en rövslickare för att man har ett psykisktproblem som har resulterat i ett självskademissbruk??
Vems röv e de jag slickar ??
rövslikare är man väl om man försöker smöra för någon som är högt uppsatt??

och wemo?? jag verken är eller vill bli emo.. jag lyssnar på väldigt blandad musik och jag kan inte säga att jag vill bli en som bara bara lyssnar på emo..
och tönt? haha vem är de igentligen som är töntig? jag som har råkat drabbas av en sjukdom som jag kämpar för att bli frisk från eller den lilla skit ungen som tror att han är nått för att han är så "tuff" 
och de bästa av allt.. Hora, varför skulle jag sälja sex bara för att jag har psykiskaproblem?

Serriöst den där ungen behöver ett lexikon och ett par extra år i skolan..


Och sen till biten "skärp dig var glad att du e svensk o inte ett jävla gatubarn i nått u-land, skam för fosterlandet "

Självklart är jag väll glad att jag inte bor på gatan. Men de är två olika saker. Du skulle kunna säga exakt samma sak till en canser sjuk "var glad att du inte bor på gatan". 
varför änns jämföra 2 så olika saker? Klart man mår dåligt om man är så utsatt som ett barn i en sådan situation är.
men psykiska sjukdommar är åxo alvarliga.
Och att jag skulle vara skam för fosterlandet?? 
De är ju ändå "fosterlandet" som har misslykats med att behandla psykiskt sjuka..
Hade detta fosterlandet kunnat erbjuda vettig hjälp när jag var liten hade kanske min sjukdom kunnats stoppas i tid innan den bröt ut å tog kontrollen över mitt liv. hade jag fått behandling direkt hade jag kanske aldrig behövt ta till självskadandet som behandling i stället..

Detta är ett inlägg från min första blogg och jag slås över hur mycket mitt skrivande har förändrats.

Jag vet inte om det är för att det är jag som skrivit och vet vilka känslor som fanns bakom orden..

Men jag kan verkligen se hur mycket ilska, ångest och frustration som finns i texterna. 

Mitt mående lyser verkligen igenom i mina texter.

Men det är inte bara det som har förändrats. Jag har alltid haft väldigt svårt för stavning och grammatik. Jag har alltid funderat på om jag lider av någon form av dyslexi. Men jag tror att det verkligen har gynnat mig att våga skriva offentligt. Tittar man på de texter jag skriver i dag och dem som jag skrev i början så har felstavningarna minskat ordentligt. Jag har fortfarande vissa problem. Men får inte alls lika mycket kritik för hur dåligt jag stavar och hur sämst min grammatik är längre. Så när jag nu också får komplimanger för mina texter så betyder det jättemycket för mig, speciellt eftersom jag haft så stora svårigheter med att skriva. 

Jag fick ofta väldigt elaka kommentarer om hur jag skrev eftersom jag stavade så dåligt och det har gett mig en osäkerhet som hänger med än i dag. Man jag är så glad att jag inte lät mig tystas ner av alla dessa elaka kommentarer, för skrivandet har varit min räddning ut ur självskadebeteenden och svår ångest och depression. 

Tänk på det nästa gång ni funderar på att reta/kommentera någon annans felstavningar.



Av Sara Modigh - 4 mars 2014 16:38

Alltså vad fan är det med mig egentligen. Det bra måendet höll då inte i sig länge!


Poff sa det så fick jag massa ångest och katastroftankar. 

Det kan räcka med den minnsta lilla grej för att jag handlöst ska falla till botten igen. 

Nu sitter jag meden klup i halsen och känner mig värdelös igen. 

Dagen som började så bra..Varför kan jag inte hålla i det bra. Varför måste jag tappa greppet om och om igen. 



Av Sara Modigh - 4 mars 2014 13:33


 

Det där inlägget var som att läsa mina egna tankar. Jag har tampats med diverse olika psykiska problem i mitt liv och jag kan inte ens räkna gångerna jag fått höra att jag bara är lat och måste skärpa till mig eller ta mig i kragen.


Otroligt många gånger har jag fått höra "sluta tyck synd om dig själv, tänk på barnen i Afrika de har det mycket sämre än du". Ja, det har de säkert, men det gör inte mitt lidande mindre. Att någon har det sämre än någon annan utesluter inte automatiskt att andra människor också kan må dåligt.

Jag har fått höra om vilken parasit jag är som lever på samhället, jag har fått höra att ja bara är överkänslig och hela tiden skuldbeläggs min psykiska ohälsa. Det är mitt fel att jag är sjuk för det är bara svaga människor som drabbas.

Jag tror att jag fått extra mycket skit just för att jag valt att vara öppen med min psykiska ohälsa och skapade en blogg för att försöka bryta tabut kring psykiska olikheter.


Att vara öppen med sin psykiska ohälsa har för mig genererat många både stöttande , fina, snälla kommentarer. Det är många som skrivit att de känner igen sig och de är tacksamma att det finns någon som kan sätta ord på dem känslor som de känner. Många är glada att känna att de inte är ensamma om att må dåligt. 

Men titt som tätt hoppar det in kommentarer som är allt annat än stöttande och förstående.

Exempelvis dessa som jag skrivit om i min blogg:

     


Vi lever fortfarande i ett samhälle där acceptansen och förståelsen för psykisk ohälsa är otroligt outvecklad. Många lever fortfarande under uppfattningen att psykiskt sjuka borde spärras in långt ifrån "de normala" människorna. 

Även om attityderna förändrats något så finns det fortfarande människor kvar som på allvar anser att psykiskt sjuka människor är svaga individer som borde ta sig i kragen och skärpa till sig. 

Många tror att det bara är att rycka upp sig. Det finns även den delen av befolkningen som anser att personer som har nån form av psykisk ohälsa ska spärras in.



Många gånger i mitt liv har jag fått höra att jag ska sluta tycka synd om mig själv när jag har skrivit om mina svårigheter. 
Jag har vart öppen och ärlig om mycket av det som händer i mitt liv vilket många tolkat antingen som att jag försöker tigga uppmärksamhet eller som att jag sitter och tycker synd om mig själv istället för att göra något åt problemen. 

Men så är det inte. Visst ibland känner man att det är för mycket. Jag kan känna att fy fan vad livet är orättvist. Jag kan tycka att allt är extremt jobbigt och jag kan önska att jag inte hade behövt gå igenom alla de saker som jag behövt göra. Men jag sitter inte hemma och enbart tycker synd om mig själv hela tiden. 

Men någon jävla gång måste man väl få tycka synd om sig själv?

Har jag inte rätt att tycka livet är jobbigt och rent utsagt för djävligt efter allt jag fått gå igenom?


Som Lady Dahmer skriver "Hur dåligt måste jag må för att det ska vara ok att tycka synd om mig själv?"

Av Sara Modigh - 4 mars 2014 13:00

Nu mår jag lite bättre igen. Vändningen kom väl igår då jag hade en jättetrevlig dag. Var först en sväng till vårdcentralen för att visa upp mina blåmärken nu när jag har dem eftersom de hade försvunnit förra gången jag var där. 

Läkaren sa då att det bara var att komma förbi nån dag då jag hade blåmärkena så att han verkligen kunde se om de var blåmärken eller rörde sig om något annat. 

Nu fick ha se och han höll med om att de var blåmärken och han tittade på lite blodprover som jag lämnat tidigare och på dem såg allt bra ut. Så det känns ju skönt. Han sa att det förmodligen är så att jag får blåmärken av tryck. Till exempel om jag sitter på knä på golvet.

Vilket stämmer ganska bra överens med hur blåmärkena fördelar sig. 


Här är några bilder från den senaste tiden:

 

 

 

Blåmärkena är ju främst på framsidan av smalbenen och runt knäna. 


I alla fall, När vi var klara på vårdcentralen åt vi lite lyxlunch med varma bananer och choklad medans vi tittade på farmen. 

Efter det bar det av till frisören för att göra en testuppsättning på håret. 

Det gick väldigt bra och hon var så trevlig så det känns väldigt bra faktiskt..

Utanför frisören stötte vi även på en av mammas vänner och vi stod och pratade en stund vilket jag tyckte var väldigt trevligt. 


Sedan åkte vi runt till lite affärer och gjorde lite småärenden, Känns väldigt skönt att jag klarar allt detta så bra nu för tiden. Förr hade jag aldrig klart att åka runt på så här mycket under en dag. 

Jag är så glad att jag mår så pass bra som jag faktiskt gör när man tänker på omständigheterna. Det är klart att man kommer ha perioder där allt går upp och ner. Men just nu idag så mår jag bra och det värdesätter jag väldigt mycket. 


Det känns som om jag börjar klara mer och mer utmaningar jag sätter upp och det hjälper mig så otroligt mycket att veta att jag klarar av saker som jag inte klarat förut för det betyder ju att jag går framåt. Ibland får man pausa lite och faktiskt tänka efter för att lägga märke till förändringarna. 



Av Sara Modigh - 3 mars 2014 12:00

Det där med träning och en ms-diagnos är ibland lite svårt att få ihop. Ena dagen kan jag knappt ta mig till toan och nästa dag är det inga problem att gå och handla. 

Det är väldigt svårt att beräkna hur mycket jag kommer klara av just därför.

Väldigt ofta säger inte kroppen ifrån förrän någon till några timmar senare. Har jag ansträngt mig för mycket kan jag ligga hemma i nästan olidliga smärtor.

Jag kan inte känna av ifall just den där trappan kommer ge mig problem senare under dagen. Det gör ju allt som oftast att jag undviker saker som potentiellt skulle kunna skapa smärta för mig. 


Jag avskyr verkligen att ligga i sängen och skaka av smärta, och framför allt hatar jag att jag aldrig kan veta vad som kommer trigga igång denna reaktionen. 


Jag brukar oftast ha ont i knäna, det sitter som i lederna men känns som en brutal växtvärk. Nästan som om det sitter nått litet monster inne i benen och drar i alla senor och ligament i knäna, höfterna och även axlar och käkar ibland. Det är en jättekonstig smärta som jag inte riktigt kan förklara på nått bättre sätt.

Hur man än sitter, ligger eller står så ger inte smärtan med sig. Oftast krävs det många timmars sömn innan smärtan försvinner. Tyvärr är sömnen svår att nå när man har så ont.


Jag har träffat två sjukgymnaster nu och får hela tiden höra att det är bra om jag tränar, men att jag ska vara försiktig så jag inte tar ut mig..Men hur ska jag veta när jag tar ut mig? Oftast så känner jag ingen skillnad mellan dagarna som slutar med smärta och dagarna som jag inte har ont framåt kvällen. 


Jaja, Jag har fått ett träningsprogram nu i alla fall som är så löjligt litet att det nästan känns ovärt att göra det. Men det är väl ändå ett bra ställe att börja. Lite är bättre än inget.

 

Nu när jag mår ganska så bra i kroppen är detta knappt en utmaning. Men en dålig dag skulle det nog vara nästintill omöjligt att orka med även detta lilla. 

Jag hoppas att det med Tysabri blir färre dåliga dagar så att jag kan utöka träningen.


Men men, Ett steg i taget. Nu får vi se hur bra det går med denna träningen först. 

Jag har även tait upp lite småträning för benen. Tillexempel tar jag trapporna upp till min lägenhet och gör några ben övningar. Men det har gett mig träningsvärk så jag knappt kan resa mig eller sätta mig :P 

Det gick bra så länge det bara var trappor men de andra benövningarna va nog lite mycket. Så det var tur att det bara blev träningsvärk och inte den smörta jag kan få, när man ligger och kallsvettas och är spyfärdig av smärta på grund av överansträngning. 


Får se om jag klarar av att hålla träningen uppe. Skulle verkligen behöva få lite starkare muskler i kroppen. 

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards