Vad innebär det för dig att ha drabbats av psykisk ohälsa? (Alltså hur påverkar det ditt liv, umgänget med andra människor osv)

För mig har det inneburit en hel del begränsningar och svårigheter i vardagen. Det påverkar mig på det sättet att det som för någon annan är något enkelt som man inte ens reflekterar över, för mig kan kräva full koncentration och nästan uttömma hela mitt förråd på energi. Det krävs mycket planering så att jag kan spara energi till vissa moment och även planera in stunder då jag kan återhämta mig. Jag lider av en ångestproblematik och för mig kan ångesten bli helt lamslående och fullständigt handikappande. Detta har lett till att jag isolerat mig under många och långa perioder för att försöka återhämta mig från den ständiga ångesten. Det i sin tur har ju lett till att jag inte har många relationer kvar. Jag klarade inte min skolgång och hoppade av skolan strax efter högstadiet. Egentligen gav jag väl upp långt tidigare än så. Men eftersom det är skolplikt i Sverige så gick jag i skolan även om jag var borta 90 % av tiden på grund utav min ångest och mina depressioner.

Jag är idag diagnostiserad med Asperger, ADD, GAD med panikångest och Atypisk depression så allt jag gör i vardagen influeras av dessa diagnoser.
Mitt största problem är just ångesten och den hjärntrötthet jag upplever vid för många intryck. Jag blir väldigt snabbt uttröttad om det är mycket ljud, ljus eller rörelse runt omkring mig.
Mina depressioner har påverkat mig mycket och jag upplever en tyngd inom mig som gör det omöjligt för mig att göra saker. Jag ligger som fastnaglad i min säng under ett svart tungt moln som drar mig djupare och djupare ner i sorg och mörka tankar.
Något som påverkar både mig och personer i min närhet är att jag har väldiga svårigheter att hantera mina känslor. Jag kan om jag haft mycket stress, hjärntrötthet eller ångest vara extremt labil. Jag kan gå från att skratta ena sekunden till att gråta i nästa för att sedan fem sekunder senare vara så rosenrasande att jag ibland tror att jag i ren ilska skulle kunna skada både mig själv och/eller någon som råkar komma i min väg. 
Mig själv har jag ju tyvärr skadat många gånger. Redan vid sexårsåldern började jag självskada för att försöka hantera min ångest. Det tog väldigt lång tid att komma ur självskadeträsket och i dag är det ett och ett halvt år sedan jag hade mitt sista återfall.

Vilken information och vård fick du vid insjuknandet?

Jag var bara 6 år gammal då de första symptomen på att allt inte var som det skulle började bli påtagliga. I början var det ingen som förstod vad det rörde sig om så det blev många turer fram och tillbaka till olika läkare. Min ångest visade sig främst i att jag mådde illa, hade ont i magen och fick spänningshuvudvärk. Så jag var på vårdcentralen ofta. Där hittade man ju självfallet inga fel och det tog några år innan man fattade beslutet att kontakta BUP.
 Jag var vid första kontakten vid BUP fortfarande väldigt ung så jag fick ingen information överhuvudtaget. Vården bestod att jag fick träffa kuratorer, psykologer och psykiatriker i varierande täthet allt från 2 gånger i veckan till en gång i månaden, ibland var det även uppehåll på flera månader. Men tillslut var jag alltid tvungen att komma tillbaka. Detta pågick från jag var runt 10 år fram till jag fyllde 18 och flyttades till öppenpsykiatrin där jag går än idag.
På BUP fick jag väldigt många mediciner utskrivna och jag upplever att jag blev övermedicinerad. 

Vilket bemötande har du fått av personal inom psykiatrin och samhället? Någon speciell situation du kommer ihåg som varit extra negativ och någon extra positiv?
För mig var hela min tid på BUP väldigt negativ. Jag upplevde inte att jag fick någon hjälp eller att jag togs på alvar. Läkaren jag hade var av den ståndpunkten att det inte är bra att sätta diagnoser på barn. Detta ledde såklart till att jag inte heller kunde få någon hjälp av skolan (där det krävdes diagnos för att extra resurser skulle kunna kallas in). Jag fick inte heller någon som helst förståelse från omgivningen. Jag kallades lat, bortskämd och fick gång på gång höra att jag skulle ”skärpa till mig”.
Jag har många skräckupplevelser från BUB. Men en av de värsta var från ett tillfälle då jag 12-13 år gammal ligger inlagd på BUP:s avdelning. Jag har inga diagnoser, men äter massor med mediciner (för medicin var tydligen inte fel att ge till barn). En av männen som jobbade där uppträdde väldigt hotfullt och pratade om att barn som jag borde få stryk så vi skärper till oss. Han sa att han aldrig skulle tolerera att hans barn var så lata och bortskämda som jag var (eftersom jag skolvägrade var jag tydligen lat och bortskämt och inte sjuk).

Hela miljön på denna avdelning var väldigt hotfull i stämningen vilket gjorde mig väldigt illa till mods och den upplevelsen påverkar mig än idag för det var så traumatiskt för mig.
När det kommer till positiva saker är det inte mycket jag kan komma på.
Men det finns en sak och det är att min psykolog som tyvärr sa upp sig för två år sedan är den enda som någonsin lyssnat på mig. Hon såg också till at jag kunde få vård i hemmet vilket har varit nödvändigt för att jag ska kunna få någon psykiatrisk vård överhuvudtaget. Tyvärr är ju detta inget som egentligen är ”godkänt” så i och med att hon slutade så har jag inte kunnat ha någon psykolog då det inte finns någon annan som kunde/ville ta över efter henne. Så idag står jag utan psykolog och har inte fått någon som helst kontakt från psykiatrin på sex månader då min arbetsterapeut gick på pappaledighet.
 
Anser du att du fått tillräckligt med stöd och hjälp? Om nej, vad saknar du, vad hade du önskat fått stöd eller hjälp med?
Jag önskar främst att jag hade fått mina diagnoser redan när BUP tillkallades när jag gick i låg-mellanstadiet istället för att det skulle dröja tills dess att jag var 20 år gammal innan utredning startades och diagnoser kunde sättas.
Jag önskar också att jag hade fått mer förståelse och respekt av alla vuxna som jobbade med mig som barn. Framför allt hade jag önskat att jag inte hade blivit så övermedicinerad att hela min tonårstid + några år in i tjugoårsåldern blev helt förstörda av mediciner och dess biverkningar.
Jag saknar också att någon skulle hoppat in och berättat allt vad de kan erbjuda och på vilket sätt de skulle tro att det skulle hjälpa mig.
Överlag upplever jag att jag inte fått någon information om något utan att jag har behövt leta fakta och information om allt själv vilket fått mig att känna mig väldigt ensam och oförstådd.  

Vad anser du kan göras bättre inom hela psykvården?
Jag anser att psykiatrin behöver mer resurser. Mer personal, mer pengar, bättre behandlingar och det behövs mer respekt och förståelse, samt att det behövs mer tillgång till hemsjukvård även för psykiatrisk vård. För är man så sjuk att man inte kan ta sig till psykiatrin får man ingen hjälp. Jag anser också att det är på tok för långa väntetider och det är dumt att det bara är den som är frisk nog att kämpa för att få vård som faktiskt får vård. Idag hamlar de som är för sjuka för att kämpa om vården utanför och får ingen hjälp.
 
Vad tycker du ett professionellt förhållningssätt ska vara inom vården?
För mig är det viktigaste att känna att personen jag pratar med lyssnar och försöker förstå. Just hela grejen med att saker ska gå professionellt till kan jag ibland uppleva som strikt och stelt, vilket lätt kan leda till att vården följer rutiner istället för att titta på vad som är bäst för patienten. Men något som är viktigt för mig är att tystnadsplikten hålls. Jag tycker det är viktigt att man som patient ska känna sig trygg i att ingen utomstående ska veta att jag får vård där, att ingen vet vilken vård eller behandling jag får, vilken diagnos jag har eller på annat sätt får veta detaljer som jag själv inte valt att berätta.
 
Tycker du att du blir bemött annorlunda pga din vårdhistoria inom psykiatrin?
 Ja, det tycker jag. För mig har det handlat mycket om att den somatiska vården aldrig lyssnar på mig när jag har några fysiska problem. Ringer man till vårdcentralen med ett fysiskt problem har det vid flertalet tillfällen hänt att jag inte kan få en tid med hänvisningen ”Det är nog bara lite psykiskt, det går över snart”. Det gick så långt att jag under förra året då jag var alvarligt dålig kom in i rullstol då jag förlorat förmågan att gå. Jag träffade en läkare som sa till mig ”Det är ångest”, Nej sa jag då. Detta är definitivt inte ångest. Jag har levt med min ångest i tjugo år så jag vet hur det känns!
Men detta ville hon inte lyssna på utan hon fortsatte med att dumförklara mig med att ångest kan ändras och att jag inte kunde veta om det var ångest eller inte. Sedan sa hon ”Jag har sett i dina journaler att du har Sobril hemma. Gå hem och ta dem”.
Jag fick söka hjälp vid 4 eller 5 tillfällen innan en läkare äntligen tog mig på alvar och ja fick en remis för utredning. Det tog över ett halvår med svåra problem innan jag tillslut kunde få diagnos. Det var INTE ångest utan Multipel Skleros. Idag har jag många problem på grund av min MS som jag kanske inte hade behövt ha idag om bara bromsmedicin hade kunnat sättas in tidigare. Jag han få minst 3 skov under tiden som jag kämpade för att bli trodd.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...