Jag skulle vilja tacka psykiatrin för all hjälp jag har fått. I vått och torrt har ni alltid funnits där för mig. 

Jag har aldrig behövt känna mig ensam och oförstådd. Psykiatrin har varit ett stöd och har hjälpt mig bygga upp min självkänsla, har stöttat mig och hjälpt mig att må bättre. Jag har alltid fått hjälp när jag behövt den....

Detta tack önskar jag var på riktigt. Men så är inte fallet. 

Hjälpen jag har fått av psykiatrin kan summeras med en enda bild:

Tabletter, tabletter och åter igen tabletter. Det har varit medicin efter medicin och den ena värre än den andra. 

Visst har psykiatrin funnits för mig. Men vilken hjälp har den egentligen gett mig?

Det har vart årslånga väntetider, mediciner med hemska biverkningar och en stor respektlöshet som jag fått mötas av både inom psykiatrin och från den somatiska vården bara för att jag har en psykiatrisk vårdkontakt.

Psykiatrin har många gånger fått mig att må sämre och sämre. Jag önskar verkligen att mina behov skulle ha möts. 

Jag upplever att jag har har fått slåss väldigt mycket för extremt lite hjälp. Ibland känns det som om jag föraktar den psykiatriska vård som idag finns att erbjuda. Den är värdelös och illa planerad. Det finns så många patienter som hamlar mellan stolarna och därmed inte får den hjälp de behöver. 

Jag tycker det är fruktansvärt att människor drar sig för att söka hjälp för att de är så rädda för psykiatrin. Det är år 2014 och straff som bältesläggning, isolering och tvångshandskar andävnds fortfarande för att straffa patienter. Unga tjejer med självskadebeteenden stängs in i fängelser tilsammans med mördare och våldtäksmän. 

Rättspsyk är inget ställe att förvara unga tjejer med självskadebeteende och straffa dem för att de inte blir friska. 

Att straffa någon frisk över huvudtaget är ju helt sanslöst!

Jag är oerhört glad att psykiatrin aldrig tog mina självskador på allvar så att jag slapp rättspsyk. 

Men jag har varit inlagd på låsta avdelningar och för mig kändes det mer som förvaring än som behandlig. 

Jag har inte hört något från psykiatrin sedan i september förra året! Hur oansvarigt är det inte att bara lämna en patient under så lång tid utan någon som kollar upp hur det går. Jag fattar inte att det kan få gå till på det viset. 

Jag är oerhört glad att jag inte är så sjuk som jag har varit, speciellt med tanke på allt jobbigt jag gått igenom de senaste åren med mammas död och MS-diagnosen. Att lämna en patient mitt i allt sådant helt ensam förstår jag inte varför man gör. Ingen har kontaktat mig eller informerat mig om någonting och jag orkar snart inte bry mig mer.

Just nu känns det barasom om psykiatrin är skit!

Det enda psykiatrin gjort är att sätta djupa spår med känslor av at vara otillräcklig, misslyckad och värdelös. För det har aldrig legat i fokus att få mig att må bra. Det enda som har räknats är att jag ska gå till skolan eller som nu då, ta körkort och skaffa ett jobb.

Aldrig har någon fått mig att känna mig duglig. Ingen har fått mig att känna att det är okej at ta den tid jag behöver för att må bättre. Aldrig har det vart fokus på att göra saker som får mig att må bra. Nää, det enda som räknas är att jag pressas in i en mall där jag inte passar och kommer jag inte in i mallen så beskylls jag för att inte kämpa tillräklig. Varje träff är likadan "Har du tagit körkort än", "hur går det med körkortet", "kommer du tagit körkortet till hösten", "Kommer du ha tagit körkortet till våren"...Körkort, körkort, körkort.

MEN HJÄLP MIG DÅ FÖR I HELVETE!!!

Är det så svårt att fatta att jag inte kan lära mig teorin själv! Jag behöver ju hjälp!!!!!

Om nu psykiatrin så gärna vill att jag ska ta körkort måste de ju hjälpa mig med det också och inte bara lägga massa skuld på mig för att jag inte klarar av att plugga teori. 

Just nu är jag både glad och arg över att psykiatrin inte hört av sig. För egentligen vill jag inte ha ett skit med dem att göra då de är en del i mitt liv som verkligen får mig att må skit, Samtidig är jag arg över att man bara släpper en patient helt ensam i över ett halvår utan någon information. 

 

MissManic

18 april 2014 14:52

När jag läste de första raderna blev jag riktigt glad, glad att någon har positiva erfarenheter av den svenska psykvården, men sen såg jag att vi båda får samma hjälp...
Jag har dock fått börja på DBT nu, så jag hoppas det kommer hjälpa mig

http://www.missmanic.se

Sara Modigh

18 april 2014 15:07

Jag har hört många som bli hjälpta av DBT så jag hoppas att du också känner dig hjälpt av det!

 

Alice Follin L

19 april 2014 17:14

Oj oj oooj vad det hann snurra i mitt huvud innan jag kom till andra stycket. Har följt dig ganska länge (alicemathilda84 hette jag innan, helt hopplös med det här att byta nick överallt jämt, hehe). Hann tänka som skribenten ovan att wow, har psykvården som genom nåt mirakel plötsligt skärpt till sig? Men nope. Så klart. Ang mediciner har jag också 100% negativa erfarenheter. Det är så illa att min första psykmedicin (Zyprexa) gav så sjuka biverkningar att jag började äta benso bara för att döva biverkningarna, vilket resulterat i ett tre år långt beroende som jag fortfarande inte kommit ur. Helt sjukt att det var en MEDICIN som försatte mig i missbruk, det borde liksom vara tvärtom, att man får mindre ångest av mediciner :( Klokare har man på ett sätt blivit av att vara i kontakt med psykiatrin, på så sätt att man lärt sig att man ska akta sig jäkligt noga för att lita på folk, läkare in particular. Fast den insikten hade varit skönare om man aldrig behövt få. Så otroligt bra och viktigt att du fortsätter lyfta de här ämnena! Jag hoppas att många, speciellt unga, läser din blogg. Viktigt att vi gör våra röster hörda, alla vi som tvingats se vårdeländet från insidan. Hejar på dig, grymma du! Kram Alice

http://alicefollinl.blogg.se

Sara Modigh

19 april 2014 19:57

Åh tack så mycket :)

Jag har också bara negativa upplevelser från mina mediciner. En av de tidigare ledde till 50 kilos övervikt och vissa andra till psykoser och ökade självskadetankar/självmordstankar.
Psykofarmaka är verkligen hemska mediciner. För mig har det bara vart biverkningar och inga positiva effekter.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...