Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. 

Är det verkligen meningen att livet ska vara så här jävligt och att allt ska gå emot hela tiden. Är det verkligen för mycket begärt att få ha en bil som fungerar i mer än en vecka så att man kan få lite frihet i sitt liv. Jag är totalt bunden till mitt hem. Jag tar mig inte ens till sjukhuset för behandling i dagsläget om jag inte har tillgång till bil.   

Jag är så trött på att allt bara går sönder hela tiden. Köpte bilen för några månader sedan och det är något som går sönder hela tiden. Senaste gångerna kostade det 8000 för att laga ett fel som inte ens gjorde nån skillnad på bilen för varningslampan för allvarligt motorfel lyser fortfarande och bilen går inte fortare än 40 km/h i uppförsbackar. Så nu måste vi lägga 5000 till och efter det är det fortfarande saker som måste fixas. Till exempel så måste ett bilbälte bytas ut.
Sen så funkar ändå inte ACn, så kommer inte kunna ta mig någonstans i sommar på grund ut av min MS som gör att jag inte tål värme. Så då är jag fast i sovrummet med öronproppar framför min AC från Media Markt ....kul sommar.

Både bil och lägenhet är för varm. Jag står inte ut. det är 25 grader i lägenheten och det är Maj månad. Jag mår så otroligt jävla dåligt.
Huvudvärk varje dag, feberkänsla, trötthet, illamående, svimningskänsla, yrsel, hjärtklappning, svaghet i kroppen, svårt att tänka, koncentrationssvårigheter och massor med ångest. Jag står inte ut mer. Det får bara inte bli varmare för jag vet inte vad jag ska ta mig till. 

Jag önskar så att jag hade en bil med ordentlig AC och ett hem som jag kunde vistas i utan att må dåligt. Har försökt ta lån för att kunna flytta men det går inte. Får inte ta några lån eftersom jag är sjukskriven, får inte heller särskilt mycket ersättning eftersom jag alltid haft problem och därför aldrig haft ett jobb så har verkligen inte råd att varken flytta från skitlägenheten eller skaffa en bil. Allt känns bara så jävligt just nu.

 Jag är så rädd för sommaren. Jag vill inte snälla stoppa den jag orkar inte en sommar till. 

Detta går bara inte!

Jag önskar så att jag åt åtminstone kunde fått ha någonting i mitt liv som inte krånglade. Men nej nej. Allt ska vara så svårt. Det är så hemskt orättvist att allt i mitt liv måste vara så fruktansvärt svårt. Det är bara hinder efter hinder och det blir bara mer skit för varje dag som går.

Jag är så rädd för framtiden att jag inte vet vad jag ska ta mig till. 

Har i alla fall köpt kylväst nu. Jag hoppas verkligen att den funkar för det var så jävla dyrt. Tycker det är så orättvist att bara för att jag bor i detta landstinget så måste jag köpa själv. Hade jag bott någon annanstans hade jag fått kylväst förskriven från hjäpmedelscentralen. 

Nu fick jag köpa kylning själv och det kostade ju typ 2000 kronor, och så vet jag inte ens om det kommer hjälpa. 
Alla pengar bara rinner iväg. Min dator är helt sönder och har inte pengar till att köpa en ny för jag var tvungen att köpa kylväst, sen behöver jag köpa nya kläder för allt jag äger är för stort. Fast jag känner mig ändå jättetjock. Man undrar ju vart logiken finns. . 

Ålder nu?­­  - 23

Ålder när du började skada dig? - Jag började självskada vid 6 års ålder och självskada genom att rispa/skära mig på armarna när jag var 13. Vid 14-15 årsåldern började jag även använda sex som ett sätt att självskada mig.

 Är du fri från dina självskador nu? JA /NEJ - Ja

Beskriv ditt självskadebeteende.  - Mitt självskadebeteende startade för väldigt länge sedan. Redan som sexåring nöp mig själv på armarna innan jag skulle sova för att jag kände att smärtan hjälpte mig att hantera mina känslor.

Jag visste inte vad ett självskadebeteende var och jag hade ingen aning om vad psykisk ohälsa var. Det jag visste var att jag mådde dåligt och att smärtan kunde distrahera mig och ge mig en liten liten stund av lättnad.

 Det började med små saker som man gjorde instinktivt som till exempel knyta händerna hårt så naglarna skar in i handflatorna. Tror att många kan känna igen sig i att när man är rädd när man kollar på en skräckfilm så knyter man händerna eller håller hårt i sina egna armar. Det sker utan att man egentligen är medveten om det. Men på något sätt blev jag medveten om att jag gjorde detta när jag var ledsen, arg, rädd eller stressad.  Det var då jag lärde jag mig att smärtan gjorde att jag fick lite kontroll över min ångest. Under många år växte både min ångest och mitt destruktiva beteende. När jag va runt 13 år började jag sticka mig med nålar, riva mig med nagelsaxar, glasbitar, konservburkslock och andra vassa saker. När jag var runt 15 år hade jag hela kroppen täckt av rispor och jag hade också lärt mig mer effektiva sätt att självskada.  Min ångest växte genom åren och mer självskador ”behövde jag” för att orka med. Så genom åren blev risporna till sår som blev till djupare sår och sedan ännu djupare. Självskadandet blev min flykt.

Jag flydde från mina känslor för jag hade ju aldrig fått lära mig hur jag skulle hantera känslorna. Min psykiska ohälsa startade så tidigt i livet att det var omöjligt för mig att förstå vad som på gick. Som sexåring förstår man inte vad det är man håller på med jag visste inte vad självskadandet var eller hur det skulle påverka mitt liv och vad det slutligen skulle leda till.

Som femtonåring var jag så fast i beteendet att jag inte kunde ta mig ur det. Jag var rädd för att sluta för jag hade ju ingen annan "säkerhet". När jag var runt 14-15 år började jag använda sex som ett sätt att självskada. Jag avskydde mig själv, äcklades av min kropp. Lät mig utnyttjas gång på gång. Ville dem ha mig så kunde dem få ta mig. Det blev en ond cirkel av mer självhat och mer "självskade-sex"

 Vad tror du är orsaken till ditt självskadebeteende? - Orsaken är väl den att jag inte visste något annat sätt att hantera den extrema ångest jag levt med hela mitt liv.

Har du fått hjälp/behandling mot ditt självskadebeteende? JA/NEJ - Nej

Om ja vad för hjälp/behandling har du fått? – Jag har haft samtalsterapi och medicinering mot mina psykiska problem , men aldrig fått någon hjälp mot självskadorna.

Är du nöjd med den hjälp/behandling du fått? JA/NEJ - Nej

Beskriv hur din behandling gick till och hur lång den var. – Jag har gått hos psykolog för psykisk ohälsa sedan 11 årsålder. Har ätit ett 20tal olika mediciner och även varit inlagd på olika avdelningar. Dock aldrig för självskadorna.

 Om du inte fått någon hjälp/behandling har du själv lyckats bryta ditt självskadebeteende? JA /NEJ - Ja

Om ja beskriv hur du gjort. – Jag bestämde mig för att jag ville lära mig att leva utan självskador, Så jag började leta information om psykiska sjukdomar på internet och jag lärde mig hur psyket fungerar, hur olika sjukdomar yttrar sig och hur man kan göra för att hantera känslor och tankar. Jag började även blogga och använde mig av text för att hantera alla övermäktiga känslor.

Hur tror du samhället bäst kan förebygga självskadebeteende? – Att redan i tidig ålder förebygga psykisk ohälsa och att snabbt gå in med behandling om ett barn mår dåligt. Jag tror även det är viktigt att föra en öppen dialog med barnen om varför de mår dåligt och även i skolor prata om psykisk ohälsa för att få barn att våga berätta om de inte mår bra.

 Vad tror du är viktigast i en behandling och varför?  - Jag tror att det är viktigt att lyssna på patienten, vara uppmärksam på de behov patienten har och även erbjuda all den hjälp som finns att få. Ibland måste man som behandlare se till att styra de samtal man har i den riktningen man måste gå. Det kan vara väldigt svårt att ta första steget och börja prata om det som tynger.

När det gäller ordet ”uppmärksamhet” så tycker jag att det är ett ord som är väldigt farligt när det kommer till att användas mot självskadande personer.

Det kan säkert hända att någon självskadat för att de är desperata över att få synas & höras och för att få känna att någon tycker synd om dem. Men det är en så otroligt liten del av självskadandet som finns i samhället men är ändå så in etablerat i hos alla att det första människor tänker när de ser en självskada är att personen gjort det enbart för att få uppmärksamhet och därför ska man 1. Strunta i det, eller 2. Ge gliringar till personen som ”gjort något sådant för att få uppmärksamhet”. 

Trots att mitt självskadebeteende började 10 år innan jag gick ut med det öppet så har jag ända sedan dess fått höra att jag enbart skärt mig för att få uppmärksamhet eller bara gör det för att de ska tycka synd om mig. Att jag är en ”attensionwhore” och att jag borde ta livet av mig på riktigt istället för att sitta och tigga om uppmärksamhet.

Jag har aldrig i hela mitt liv gjort en självskadande handling i syftet att någon ska ge mig uppmärksamhet och tycka synd om mig, och jag har heller aldrig träffat någon som uttryckt att det skulle varit en huvudsaklig del i varför de självskadat. Det är ändå de orden som jag alltid fått höra ” du är bara ute efter uppmärksamhet”, aldrig har något tänkt utanför det påståendet och försökt förstå vad självskadande verkligen handlar om.

Självklart så är inte självskadandet likadant hos någon. Alla har sin egna "anledning" till varför de självskadar. Det kan handla om att ha kontroll över något, om att fysiskt straffa sig själv, att man vill fokusera på fysisk smärta istället för den psykiska och det kan handla om att man har börjat förknippa smärta med trygghet. 

Den största gemensamma nämnaren när det kommer till självskadande är psykisk ohälsa. Det behöver inte innebära att man är psykiskt sjuk utan det handlar mer om att man inte mår så bra. Man kanske har det jobbigt just nu och vet inte hur man ska hantera det. 

Att prata om att må psykiskt dåligt i dag är fortfarande tabubelagt. Många vet heller inte hur de ska sätta ord på hur dåligt de mår. Så något man kan tänka på när det kommer till självskadande är att det kan vara ett rop på hjälp. Personen vill visa med en handling hur dåligt hen mår för att den inte vet hur man pratar om, och berättar hur man mår psykiskt. 

Det finns väldigt många som inte kan sätta i ord hur de mår. Kanske för att de aldrig fått lära sig att prata om det?

Just därför är det väldigt farligt att inte snappa upp ett självskadebeteende fort. 

Att borsta bort ett självskadebeteende med en axelryckning och kommentaren "Det är bara för att få uppmärksamhet" kan vara det värsta beslut du tar i ditt liv. Inte för att det påverkar just dig, utan för att du just hjälpt någon att falla djupare ner i ett svart mörker av psykisk ohälsa, för att du just nu talat om för en individ som har svårt att uttrycka sig att deras smärta och rop på hjälp inte betyder någonting. Risken är stor att personen drar sig tillbaka och fortsätter sitt självskadande ännu mer gömt och kommer hela tiden må sämre och sämre. Det kommer bli svårare och svårare att någonsin ta sig ur det svarta mörkret. 

Kanske tar de sig aldrig ur, just för att de inte fick någon hjälp när de fortfarande hade en chans, och du är del i att hen inte fick hjälp. 
Så innan du säger "Det är bara för uppmärksamhet" , Tänk på det liv du kan förstöra med din handling.

Min dator har dött. Den har krånglat länge nu och nu blir det till att köpa en ny dator för detta går inte längre. Verkar som om det är ramminnet som pajat. Så nu är både tv, dator och bil trasit.. Dessutom var vi tvungna att köpa ny diskmaskin bara härom veckan. 

Usch vad trött jag blir. 

Måste ju köpa kylväst, kylmössa och handledskylare till sommaren också och det är ju inte billigt. 

Varför ska allt dyrt gå sönder samtidigt?

Jag vill bli miljonär så man sliper tänka på pengar hela tiden. Då skulle man kunna köpa en ny bil, ett hus med luftkonditionering, större diskmaskin, en bättre dator och en fungerande tv. 

Aja, har vart och fått mitt dropp idag i alla fall. Det gick bra idag. De lyckades sätta PVKet på första försöket så stickhjälp behövdes inte tillkallas. Farfar kom och skjutsade mig dit och hem igen så det var skönt.     

Vick dock sitta kvar en timme på övervakning efter droppet nu också. Tydligen skulle det vara övervakning fram till sjätte behandlingen så två gånger till. 

Mitt blodtryck låg på 60/90 så hon tyckte att det var lågt. Så för att få lite mer volym så skulle jag dricka massa saft samtidigt som jag fick dropp. Slutade med att jag var tvungen att kissa tre gånger på två timmar. Hmm. Men fick upp trycket till 110/90 så blev ju bättre ändå. 

Nu är det dags att laga mat och jag är sur för alla affärer verkar ha slutat sälja det jag vill ha. I alla fall Willys och Coop. Aja får väl hitta nått annat att äta. Hade jag varit miljonär hade jag skaffat en privat kock att laga mat åt mig :P

På torsdag är det äntligen dags för påfyllning av Tysabri i min kropp. Har inte mått särskilt bra den senaste tiden. har haft mycket ont i huvudet och känt mig varm och febrig. 

Jag som normalt har låg kroppstemperatur har nått upp till temperaturer i 37 grader och då mår jag kasst. Igår mådde jag inte alls bra. Då hade jag 37.4

 

Jag sitter hemma med frysta vetekuddar över pannan, äter isglass och baddar mitt huvud med blöta handdukar. Just nu hoppas jag verkligen att jag ska må bättre när jag får min medicin. Jag hoppas att huvudvärken ger med sig för det tar så mycket på krafterna att ha så ont hela tiden.

Jag känner mig ju sjuk. Det känns som feber. 

Borde väl egentligen börja föra mer statistik över när jag har mest ont i huvudet och se vilka grader jag ligger på. Hittills har jag kommit fram till att jag bara har denna feberkänsla om min temperatur ligger på 37,0 eller mer och vid 38.0 får jag frossa och är jättedålig. 

Har också kommit fram till att Panodil inte hjälper ett dyft. Utan det är att ligga ner med något kallt över huvudet som gäller.

Mins ni de där almanackorna med bilder som alla hade förr? Sådana almanackor ger mig så mycket nostalgikänslor. Min mamma och pappa hade ofta en sådan på väggen när vi var små och det var alltid bilder på oss barn.
Jag har länge funderat på att göra sådana igen. En liten fågel har även viskat i mitt öra att min svärmor önskar sig en sådan så har kikat runt lite grand på olika sidor och då har många gamla minnen poppat upp. 
Mamma brukade ju som sagt köpa sådana när vi var små, och hon gav även bort sådana i julklapp. Här är en bild från 1999 almanackan:

Det är precis som det står "Ett minne för livet"

Dessa almanackor finns fortfarande kvar och jag minns dem från när jag var liten. 

Man såg alltid fram emot att månaden skulle ta slut så att man skulle få se nästa bild. 

Det visar sig att Önskefoto som min mamma alltid köpte sina almanackor från fortfarande finns kvar och har massor med saker man kan sätta bilder på. 

De har hur mycket häftigt som helst och man blir ju sugen på allt :P 

Bland annat så har de studentplakat och det är ju passande såhär i studenttider, och de har fotoböcker så då kanske man kan göra en fin fotobok med några fina bröllopsbilder. De säljer också mobilskal så tror jag ska beställa ett nytt där ifrån för jag har spillt massor med lim på mitt gamla..Tack för mobilskal liksom. Hade aldrig kunnat ha en mobil utan skal. Då hade jag förstört den direkt. 

Jag tycker om att göra mina saker personliga så gillar att ha mobilskal med en egen bild på. 

Såhär ser den jag har nu ut:

Funderar på att antingen ha en bild från bröllopet eller en bild på någon av katterna igen. 

Annars funderar jag på ett "Fight whit me to cure MS" mobilskal. Tror att det mest lutar åt det.

För jag vill förnya mig så vill nog ha nått annat än en katt, och en bild på sig själv känns lite sådär faktiskt :P 

Vad tycker ni?

Idag har det varit chokladbollens dag och jag har varit hemma hos en vän och spelat spel. 

Vi hade väldigt trevligt. Vi spelade Brainstorm och åt goda mackor. 

Sedan hade jag även bakat chokladbollar dagen till ära som jag hade med mig och bjöd på. 

Det känns känt att hitta på lite saker nu när bröllopet är över och allt känns så tomt. 

Så nu har jag börjat planera att försöka en maskerad grillfest till min födelsedag. Får se om det går igenom :P

Andra projekt jag börjat med är att dekorera egna ljus. Jag har målat om vardagsrumsbordet och jag har återbrukat gammalt skräp till konstverk :P

Så frågan är vad nästa projekt ska bli.. Har ni några förslag?

Om du bara fick äta en och samma rätt (inklusive förrätt, huvudrätt, efterrätt och valfri dryck) varje dag för resten av ditt liv, vilken skulle du välja?

Då skulle jag nog välja fläskfilé med ugnsstekt potatis som huvudrätt, Snickersglass till efterrätt, förrätt väljer jag nog frukt och dricka får bli min Sodastream Red Berry saft :P

Hur mår du idag?

Just i dag mår jag väldigt bra. Det känns som om jag mår bättre nu än jag någonsin gjort tidigare. Det finns många svårigheter kvar och jag mår fortfarande dåligt rätt ofta. Men perioderna med bra mående blir längre och jag mår bättre helatiden. Min ångest ligger kvar i mig, men den bubblar inte lika nära ytan. Förr var min ångest som en väldigt aktiv vulkan med många utbrott varje dag. Nu ligger ångesten djupare och bryter inte ut i panikattacker lika ofta vilket är väldigt skönt för det har gett mig tid att återhämta mig mellan gångerna. Jag tror att jag är mycket självsäkrare i dag vilket gjort att jag vågar försöka mer och utmana mig mycket mera och det har också gjort att jag mår bättre. 

Hur ser du på din egen identitet? kopplar du själv den till att vara "självskadare" eller bara tjej eller annat? 
Jag har aldrig sett mig själv som att min identitet skulle vara att jag är självskadare och främst det. Jag ser mig själv som mycket. Jag är kvinna, jag är snäll, jag är bra på att skriva, jag ser mig själv som en tjej som har många egenskaper, styrkor och även svårigheter i mitt liv. Självskadandet är en del av mitt liv men inget som är en identitet för mig. 

Vad har du för symtom på din MS?
Elstötar genom ryggen vid framåt böjning av huvudet. 3 tillfällen

Känsla av att ha en kula i foten. 2-3 tillfällen

Känsla i ena vaden som om jag stod bredvid nått varmt.

Brännande känsla i huden. Dagligen

Fatigue, varierande grad dagligen.

Smärta i leder, från och till i flera år.

Karusellyrsel, en period. Spydde av åksjuka.

Synnervsinflammation eller annan synpåverkan, minst två gånger.

Myrkrypningar, 2 perioder men med vissa kvarvarande problem vid exempelvis fysiskansträngning, ångest eller värme.

Värmekänslighet, svårare och svårare under 3-4 års tid.

Talsvårigheter, några dagar då jag hade en känsla av att behöva ta i mer än vanligt för att få fram orden och även ibland sa ett helt annat ord än jag tänkte.

Svaghet i vänster sida. Under en period men med viss kvarvarande problematik.

Svårigheter att gå och att styra ena armen och benet(vänster sida). Under ett skov.

Svårt att urinera på morgonen, måste ta i för att tömma blåsan, även visst urinläckage förekommer från och till.

Domnande känsla i huden, under minst 2 perioder.

Smärta i huden, känsla av att huden var spänd, utdragen och nära att spricka. Speciellt när jag satt på någonting hårt. Under 1 period

Stickande kliande smärtsamt obehag i ena axeln under 1 period.

Smärta i underarmarna när jag håller i något kallt. Gradvis värre under flera år..

Huvudvärk, tryckande känsla när jag lutar mig framåt. Nästintill dagligen.

Stela muskler i nacken, känns hela tiden nära att få kramp, särskilt vid kyla. Senaste månaden.

   Ljudkänslighet, blir fort uttröttad i hjärnan. 1 period men med vissa kvarvarande problem.

Hörselnedsättning, 1 period

Tinnitus, Tjuter i örat 1 period men kvarvarande problem. Det knäpper till och börjat tjuta då och då. Ett par gånger om dagen tjuter det.

Orkar inte lyfta händerna över huvudet mer än några sekunder. Händerna blir kalla, börjar pirra och det gör ont av utmattning.

Iskalla stickande vågor i armarna vid blodtrycksfall