Igår kväll träffade jag min före detta psykolog på Coop när jag och Jakob var där och handlade. Det var verkligen jättetrevligt. Vi stod i en gång vid Colaflaskorna och pratade i en och en halv timme. 
 
Det var verkligen kul att visa hur mycket bättre jag mår nu. Att jag är helt fri från mediciner mot min psykiska ohälsa, att jag precis gift mig, att jag klarar av att gå och handla, att jag svarar i telefon, att jag öppnar ytterdörren när någon plingar på,

att min blogg växer sig större, att jag går ut mer och mer, jag gör mer saker som jag inte orkade med förr, jag har gått ner 40 kilo, jag har slutat röka och jag har slutat självskada.

Att jag till och med klarat av att delta i flertalet forskningsstudier där någon kommit hem till mig och intervjuat mig. 

Vi pratade jättelänge om allt som hänt i livet, jag berättade om bröllopet och visade bilder och hon berättade om sitt nya jobb. Vi pratade om hur mycket bättre jag mår nu och om att jag fått en MS diagnos. 

Vi pratade lite om min nya behandling och hon berättade även lite roliga saker om min arbetsterapeut som jag inte visste sedan tidigare. 
Hon pratade också om psykiatrin och att vi i Jönköping har svårt att behålla AT-läkare och att det är sådan brist på samtalsterapeuter. 

Hon berättade också om att en läkare sagt att han många gånger skriver ut medicin istället fast det egentligen är annan behandling som behövs bara för att det inte finns tillräckligt mer tid och anställda att ge annan behandling. 

Vi pratade också lite om framtiden och jag berättade för henne att jag kikat runt lite på möjligheterna att börja en utbildning.
 Även om tanken ger mig ångest av rädsla så finns den där i alla fall. Starkare än någonsin tidigare. Så nu har jag ännu en push till att skaffa körkort. 

Mitt liv har verkligen utvecklats otroligt mycket framåt. Bara det faktum att jag klarade av att vara inne på Coop i en och en halv timme säger det mesta. 

För några år sedan klarade jag knappt ens av att sitta utanför i en låst bil. 

Saker som sker när vi är barn påverkar oss genom hela livet. Citatet från Frederick Douglass förtydligar just det. 

Jag tycker att det är otroligt viktigt att fånga upp barn som mår dåligt och hjälpa dem och jag tycker också att det är viktigt att prata om hur det dåliga måendet utvecklas när barn inte får den hjälp de behöver.

Jag fick inte den hjälpen och det stödet som jag behövde som barn, och det är för jävligt. Men vad som är ännu jävligare är att jag inte är ensam! Detta är något som är vanligt förekommande och konsekvenserna kan bli ytterst allvarliga.

Enligt mig bör psykisk ohälsa behandlas så fort som möjligt innan den hinner få alldeles för djupt fäste. För ju längre man har det, ju starkare det får gro sig fast ju sjukare blir man och desto svårare är det sedan att ta sig ut.

Jag anser att det är viktigt med förståelse och att lära sig hantera sina svårigheter på rätt sätt redan i från början då det hjälper till att förhindra att man lär sig fel sätt att hantera sin problematik på.

Invanda mönster är svåra att bryta och allt som oftast är dessa mönster djup förankrade och väldigt svåra att komma ifrån om de har fått fortgå under lång tid.

Att som barn vara med om jobbiga och svåra saker och att stå helt utan hjälp, känna sig övergiven, ensam och dålig påverkar livet efteråt. Hur mycket man än jobbar på det så finns alltid minnena och känslorna från barndomen kvar för det är under barndomen som vi formas allra mest och djupast.

20 år av formning, känslor, tankar, inlärda beteenden om hur man "ska vara" och den bild som målades upp är svårt att helt bryta sig loss ifrån. 

Därför tycker jag att citatet "Det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna" är väldigt passande. För jag är på många sätt "trasig" på grund ut av trauman, sjukdomar, missöden och svårigheter jag upplevt i mitt liv.

Vilket inte är konstigt. Ett fysiskt slag som resulterat i brutna ben skulle aldrig ifrågasättas, men de psykiska slag som resulterat i trasig själ ifrågasätts ofta. Men på samma sätt som ett brutet ben efter ett fysiskt trauma, kan man även brytas psykiskt av psykiska trauman. 

Att bli "trasig" efter 20 år av psykiska trauman är inte patetiskt, utan snarare en normal reaktion.

Sedan skulle jag vilja fråga dig, varför är det så fult att vara ett offer? 
Eller är de det faktum att jag väljer att prata om saker som hänt mig som är en nagel i ditt öga? 
 Att jag inte spelar en charad och låssas att allt är okej. Att jag inte tar livet med en klackspark och rycker upp mig. (Så farligt kan det väl ändå inte vara ..eller? ) Att jag väljer att bearbeta mina trauman och ha min terapi öppet i en blogg?

För det är ofta det min blogg är, Terapi för saker som hänt förr, för min nutid och för min framtid. Det är tankar känslor och funderingar som rör just de delar av mitt liv som är och har varit svåra. 

Jag är och har varit ett offer på många sätt. Ett offer för död, sjukdom, funktionsnedsättning, sexuella trauman och mobbning. Ett offer för fördomar, konstiga samhällsregler, psykisk ohälsa och elaka människor.

Hur länge får folk som råkat ut för sjukdomar, död, våldtäkter, mobbning, misshandel och så vidare tycka det är svårt? Finns det någon magisk gräns när det går från att vara okej att prata om och bearbeta sina känslor, till att man bara är ett patetiskt dåligt offer som sitter hemma och ältar, tycker synd om sig själv och inte gör något åt sin problematik?

(ganska motsägelsefullt det där, för man får ju inte bearbeta det genom att prata och göra nått åt det, för gör man det då har man ju en sådan där ful offermentalitet du vet. Samtidigt som det också är fult att inte "ta tag i" sin problematik)

När man är med om svåra saker så är det en lång process att bearbeta. 20 år av att vara helt oförstådd av omvärlden går inte över på en dag. Det kommer krävas otroligt mycket bearbetning för mig att jobba mig igenom allt som jag varit med om både nytt och gammalt. Framför allt gammalt då det är först nu som jag har orken och kraften att gå igenom och bearbeta min barndom. Jag har förträngt mycket under lång tid och har först nu insett hur mycket mina barndomssmärtor påverkar mig än idag. Just för att jag aldrig fick chansen att bearbeta de korrekt från första början. 
Mycket för att jag under hela livet haft svårigheter, men inte blivit trodd/tagen på allvar och att sedan dess har byggts på fler och fler saker innan jag hunnit bearbeta en. För varje avklarad del kommer det tre nya. 

En del svåra hemska saker går kanske att vända på och leder kanske till nya positiva saker. Men vissa leder inte till något mer än att man mår eller har mått dåligt, och det måste man ju få tycka.

Ibland händer det skit som vi inte önskar någon och då måste vi få prata om det och bearbeta det. Oavsett om vi väljer att bearbeta direkt eller 10 år senare eller om bearbetningen tar fem minuter eller femtio år. 

Sedan när blev egentligen att vara ett offer en fråga om mental inställning? 

Det har inget med mental eller fysisk styrka att göra för vi alla kan utsättas för oförrätter, brott, sjukdom, skada eller död. 
Hur jag tänker angående att jag varit ett offer förändrar inte det faktum att jag faktiskt var ett offer och att det satt sina spår. 
Vi måste komma ifrån synen på att vara ett offer är en egenskap eller personlighet för vi alla kan bli ett offer. Man har ingen annan påverkan i offergörandet än att man kan välja att uppmärksamma oförrätten eller gömma sig för dess faktum.

Jag gömmer mig inte, jag står upp för mig själv, reser mig upp och pratar öppet om det som hänt mig för att peka ut de skadliga strukturer som finns i samhället. Jag väljer att uppmärksamma och peka ut problematiska delar av mitt liv och även de delar som gjort det ännu mer problematiskt. 

Människor som vägrar se sig själva som offer trots att de är det gör inte någonting positivt eller är ”starka”. De sitter tysta och låter "förövaren" fortgå. 
Det enda som vinner på att tysta ett offer är gärningen. Samhället får fortsätta att svika och människor får fortsätta vara onda om offer tystas från att stå upp för sig själva och prata om det som hänt.

Jag är stark , erfaren och ett offer - Ett special offer för jag reser mig alltid upp och fortsätter kämpa både för mig själv och andra som fallit offer.

Jag tänker inte tystas ner och jag tänker fortsätta peka ut de brister som finns i  omgivningen så länge de fortfarande är aktuella. 

Ett citat som stämmer väldigt bra är citatet från Frederick Douglass:

Det finns saker som hände när ja var ung, som bidragit till att jag idag som vuxen är väldigt osäker i mig själv. Jag har svårt att se värde i mig själv och jag har en väldigt problematisk självbild. 

Jag vill inte riktigt gå in på exakta detaljer om allt som hänt. 

Men jag har haft många svåra stunder som barn. Många som jag har pratat om i bloggen tidigare.

Bland annat min högstadietid, perioden då jag blev utsatt för sexuellt ofredande och att växa upp och må dåligt i en värld där ingen tror på att man mår dåligt. En värld där jag behandlades som om jag gjorde mig till och överdrev för att jag var lat och inte ville gå till skolan. 

Alla dessa saker påverkar mig än idag och det är jobbigt att tänka tillbaka på tiden som varit. Just känslan av att inte bli trodd, känslan av att folk tror att jag överdriver eller fabulerar mina problem är otroligt smärtsam.

Att inte bli trodd när man försöker förklara att man mår dåligt är otroligt svårt att hantera. 

Jag kan än i dag se tillbaka på min själv som barn och känna en stor sorg inför det stackars ensamma barn som jag en gång var. 

Det gör ont att tänka tillbaka på alla känslor av att vara dålig, onormal och misslyckad. För det var ju så jag kände det. Alla andra klarade ju av att gå till skolan, vara där och plugga och sedan fortsätta hem och göra läxor. Men jag klarade inte det. Jag orkade inte!

Jag mådde alltid dåligt och ingen trodde mig. 

Jag önskar så att någon hade förstått, att JAG hade förstått. Jag undrar ofta vart jag skulle varit i livet idag om jag hade fått chansen att bearbeta mina problem redan som barn. Om jag hade fått hjälp, stöd och framförallt förståelse från min omgivning. Om jag hade blivit uppbyggd istället för nedriven.  

Jag hade kanske klarat skolan och haft jobb och ett normalt liv idag om någon hade hjälpt till att bygga upp mig som barn. Hjälpt mig förstå min problematik , min sjukdom och min funktionsnedsättning. Hjälpt mig att bli trygg och stak i mig själv.

Idag är jag istället en "trasig vuxen" och det tar tid att laga. 

Men jag jobbar på det så gott jag kan och hoppas på att fortsätta att bli mer hel. Jag har nått otroligt långt men det är svårt att komma över de saker som formade mig som liten. 

För att fira att vi gift oss och att Jakob haft en veckas semester, men så mycket annat att göra hemma så vi inte kunnat åka iväg någonstans så hade vi en "ät allt du vill vecka" så då har vi ätit allt sådant som vi inte äter annars. 

Vi har haft en väldigt trevlig vecka och det har vart skönt att ha Jakob hemma ett tag. Det har varit mycket stress och mycket att göra så det har vart skönt att koppla av en vecka och slippa tänka på maten och bara passa på at äta massor med skräp.

Nu är det åter dags för jobb och jag kommer återgå till bloggandet mer ordentligt nu. Men det kommer nog ta ett tag att komma in i bloggandet igen efter att haft så lite tid och ideer till blggandet nu i ett par veckor. Kom gärna med lite tips om det är något ni vill att jag ska skriva om. Kan behöva lite hjälp på traven nu.

Hoppas att ni alla har haft det lika bra som jag haft det.

Hur kändes det? Det känns jättebra. Bröllopet blev verkligen perfekt.

Gick allting som det skulle? I det stora hela så löste sig allt. Det blev några små missöden på vägen. Men det spelar ingen roll. Det värsta var väl att jag lyckades få en stor gräsfläck på klänningen innan vigseln. Men med lite våld och diskmedel löser sig allt. Till och med gräsfläckar på en brudklänning. 

Har du någon fin bild?

Hur många gäster hade ni?
Vi hadde cirka 70 gäster på festen och några fler på vigseln. 

Var köpte du din klänning?

Jag köpte den på MANI Design i Jönköping. 

 Finns det något du saknade med bröllopet? 

Det enda som jag verkligen saknade var min mamma. Det var en otroligt fin dag och jag önskar så att hon hade kunnat vara med. Hon hade älskat att pyssla med förberedelserna in för bröllopet. Hon hade varit så stolt om hon hade fått vara med och se mig på min bröllopsdag. Redan när vi förlovade oss hade hon massor med idéer om hur och var vi skulle gifta oss. Hon tyckte det var så roligt och jag är glad att mamma i alla fall fick träffamin man innan hon gick bort. 

Har du någon bild på ringarna?
 

Jag har haft mycket ångest inför bröllopet. Inte för att jag inte ville gifta mig med Jakob, utan för att jag varit rädd för all stress och att stå i fokus en hel dag. Detta har verkligen varit den största utmaningen i hela mitt liv.

Jag tvivlade i vissa stunder på att jag ens skulle kunna genomföra det. Men tillslut kändes det inte jobbigt längre. Jag till och med började gilla att ha så mycket att göra och fixa med.

Jag har genomgått en stor utmaning och det har gått över förväntan bra. För ett år sedan var jag livrädd. Jag trodde jag skulle ligga ihop krypen i ett hörn som ett sönderstressat vrak veckorna innan bröllopet. 

Men allt har gått så bra. 

Stressen har knappt känts av och jag har klarat alla steg. 

Detta för mig är det största jag någonsin gjort i mitt liv och det känns helt underbart inte bara för att jag fått gifta mig med min största kärlek utan också för att jag KLARADE att gifta mig.

Ett bröllop är ju inte en liten fest och man står hela tiden i centrum. 

Vi hade Cirka 70 gäster på festen och ännu fler i kyrkan som tittade på vigseln. 

Det känns otroligt häftigt att jag lyckades genomföra en sådan här stor grej och att det gick så otroligt bra.