Många gånger får jag frågan "vad har du gjort på armen?"
Oftast i en situation där man verken har lust eller tid och ork att förklara.

Jag tycker det är obehagligt att prata om min psykiska hälsa med människor man inte vet vad de tycker och tänker om "sådant". Finns ju mycket fördomar och hat, och jag är rädd för de hatet och de fördomar som finns.

På internet har jag ju skyddet av att ha en datorskärm och möjligheten att blockera människor från mitt liv. Men ute på stan finns inte den möjligheten.

Oftast när någon frågar kommer de med egna förslag på vad som hänt, och då låter jag dem tro att det stämmer. " Har du bränt dig i solen", " har katten rivit dig" osv.

Ja, säger jag då.

Men efteråt så skäms jag ju lite över att jag missat chansen hade att hjälpa till att sprida mer kunskap. Men jag vill inte vara en levande kunskapsbok.

Jag hatar att det ska vara ett sådant stigma att prata om sin psykiska ohälsa, jag hatar att skämmas och försöka ljuga om den. Det borde ju vara lika enkelt att prata om som en förkylning.

Jag hoppas att jag någon gång lär mig att på ett pedagogiskt sätt kunna besvara frågor om mina armar. Men hur mycket man än planerar innan blir jag så ställd att jag inte får fram något ändå när det väl gäller.

Det jag tänker nu är att säga något i stil med " Jag har varit sjuk i en psykisk sjukdom som gjorde att jag skadade mig själv" Men att få fram det till en främmande människa är inte lätt.

Det är jobbigt ibland när det känns som om ärr är allt andra kan se.. För ärren är en så minimalisk del av mig, och jag ser dem inte själv längre. Så blir ibland lite förvånad och ställd när andra kommenterar. För jag har glömt mina ärr.

Ibland känner jag mig som ett cirkusfreak när människor sirrar som om jag hade armar som var tre storlekar förstora och jag känner mig helt osynlig bakom armen. 

Många gånger önskar jag att människor såg MIG och inte mina ärr.

 

PrinsessanCarro

30 juni 2014 14:18

Till dom mindre barnen brukar jag svara att jag har sagits med en tiger, då blir dom impande och vill veta mer om det än skadorna på armen.Dom äldre banen brukar jag säga att jag skulle hämta en boll i en taggbuske och blev riven på armarna, dom flesta köper det. Vuxna som frågar dum förklarar jag "vad tror DU att jag har gjort" Oftast så tittar dom bort och släpper det ämnet.

http://www.nattstad.se/kulan_carro

 

stina

30 juni 2014 17:02

Jag håller med dig om att det är jobbigt när främlingar kommenterar. Personligen vill jag ärligt talat inte prata om sånt med främmande pga de har inte med det att göra. Fick frågan på en studentfest, bland en massa folk. Jag drog till med nån lång historia. Borde bara sagt jag har bränt mig och inget mer. Vissa förtjänar inte en förklaring. Men detta är upp till personen med ärr att hantera hur han7hon vill. Man "borde" kunna prata öppet om det, men det går inte i vårt fördomsfulla samhälle, tyvärr. Min egen åsikt är att jag kan snacka om det med polare, ibland, när det är en adekvat situation, men främlingar ska skita i hur jag ser ut. Jag förstår dock önskan med att kunna förklara och sprida kunskap.

http://astrocyt.blogspot.com

Sara Modigh

30 juni 2014 18:36

Det är tråkigt att det är svårt att prata om det och att människor är så fördomsfulla. Jag önskar att det gick att prata öppnare och att det var mindre fördomar ute i samhället.

 

Kristian S

30 juni 2014 18:45

Min systerdotter har också en del ärr, hon brukar svara "Jag har varit med i ett krig". Det tycker jag är ett bra svar. På sätt och vis är det ju sant. Folk blir också lite ställda, vilket de kan behöva.

 

Emelie

1 juli 2014 19:17

"Din arm!" utbrast en person. "Har du en katt som rivit dig?" "Nej, det är från skärsår", svarade jag ärligt. Vill helst kunna vara så öppen alltid men det är svårt. Oftast svarar jag något sarkastiskt, typ att jag blev attackerad av en muterad igelkott. Då blir de iaf tysta.

Sara Modigh

1 juli 2014 20:07

Det där med katter har jag också hört X antal gånger. Undra vad det är för katter de tror man har :P

 

Ogonrorelseterapi

2 juli 2014 20:50

Jag har inga synliga ärr, däremot djupa osynliga, men instämmer med er övriga om att psykisk ohälsa fortfarande är ngt "fult" i dagens samhälle. Min dotter har synliga ärr i form av att hon rycker bort sina ögonbryn och ögonfransar. Som tur är går hon i en bra klass med få elever där flera har sina svårigheter och förståelsen för allas lika värde är stor.
Dilemmat med hur mycket man ska berätta är inte lätt om ngn ställer en fråga. Beror lite på ens egen dagsform hur ärlig man vill vara. Man behöver inte alltid blotta sig. Ibland har jag ångest mig att jag har varit för ärlig. Nitar har man gått på.
Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete om du inte vill säga sanningen!!

http://Ogonrorelseterapi.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...