Den 16 oktober var det ett år sedan jag fick min MS-diagnos. Denna diagnos vet inte psykiatrin om, för jag har inte hört något från dem sen den tjugofjärde september 2013. Det har alltså gått över ett år utan ett enda ord från psykiatrin.

Jag var i en tid i mitt liv där jag höll på att drunkna i allt som hände i mitt liv. Att förlora sin mamma är bland det värsta som kan hända när man bara är tjugotvå år gammal, och att sedan diagnosticeras med en livslång och obotbar sjukdom som tjugotreåring. Behöver jag ens säga att det var en för jävligt tid i mitt liv?

Man skulle ju önska att psykiatrin som vet om all min problematik som jag hade redan innan detta skulle finnas där som ett extra stöd i den tiden. Men nej då, Självfallet inte. Mammas död har det aldrig pratats om.  Jag har fått försöka hantera min mammas död på egen hand. Man kan ju tycka att psykiatrin borde kunna hjälpa någon genom en sådan sorg. Men allt fokus har bara legat i att få mig att ta körkort så att jag kan börja på DBT. Men tro mig körkort och DBT var det sista jag tänkte på i sorgen. Sedan blev jag sjuk, sjukare och sjukast. Jag var rädd, jag kunde knappt gå, fick nya sjukdoms-skov om och om igen men ändå var det bara tjat om körkort så jag kunde börja med DBT.

Ja för att köra bil när man inte ser, eller är för yr för att kunna röra huvudet är säkert en bra idé.  

Psykiatrin har verkligen svikit mig. 

Att jag lever i dag är inte på något sätt psykiatrins förtjänst och jag är så otroligt besviken på att det ens får gå till på det här viset. 

INGEN från psykiatrin har hört av sig till mig på något sätt på över ett år. Sist jag pratade med min kontakt på psykiatrin så var jag för sjuk för att lämna mitt hem ensam, jag klarade inte ens av att gå dit utan en arbetsterapeut fick komma hem till mig istället. Tilläggas kan ju att det var en arbetsterapeut för att min psykolog bytte arbetsplats och ingen annan ville ta över mig som patient eftersom jag inte klarade av att gå till vårdcentralen.  "Det ingår inte i deras arbetsuppgift" sas det.

Jag kan väl för tusan inte vara den enda som mår dåligt psykiskt som varit så sjuk att jag inte kunnat ta mig till mottagningen?? Varför i hela friden skiter man i de som är så sjuka att de inte kan komma?

Varför vägrar man hjälpa de som behöver hjälpen mest? Det finns hemsjukvård för somatiska sjukdomar så varför inte inom psykiatrin?

Min kontakt gick på pappaledighet och släppte mig helt. Nu var jag tvungen att klara mig själv tills han kom tillbaka. 

Jag fick höra tre månader, och att lämna en patient utan hjälp i tre månader är en lång tid. Speciellt när det gäller en patient som går igenom så mycket just i den perioden. Men nu har det gått över ett år.. ETT ÅR!!

Hur kan det vara lagligt? ÄR det ens lagligt att lämna en patient helt ensam i över ett år utan förvarning över den tiden, utan någon som helst hjälp alls? 

Jag mailade min arbetsterapeut bara några dagar in på hans semester om lite frågor med tanken att "då får jag svar snabbt när han kommer tillbaka"

pff, trodde jag ja. Har inte fått svar ännu. 

I våras ringde vi till psykiatrin för att kolla vad det var som pågick. Då hade han vart borta i ett halvår utan ett ord. 

Då informerade de mig om att han hade kommit tillbaka i en period men att han nu gått på pappaledighet igen och att han skulle komma tillbaka igen i Augusti ...Nu är det oktober och fortfarande inte ett ord. 

Förstår ni hur det känns att känna sig såhär övergiven?

Hur ensam och sviken jag känner mig?

Jag lämnades ensam att reda ut alla mina problem för att ingen ville hjälpa mig och nu är jag helt bortglömd.

Det får inte gå till på det här viset! Det här får bara inte ske!

Jag kunde ha varit död idag på grund utav psykiatrins slarv och ansvarslöshet. 

 

Emelie

23 oktober 2014 20:48

Gud vad dåligt att de bara struntat i dig! Jag har liknande erfarenheter, fick LPT en dag och sen hörde de inte av sig på flera månader. Då mådde jag iofs ganska bra men det kunde ju inte de veta.

Sara Modigh

23 oktober 2014 22:25

Det är ju läskigt att det kan få gå till på detta viset. Att man bara kan lämna patienter vind för våg och låta dem klara sig själva. Det hade aldrig accepterats om det vore fysiska sjukdomar det gällde.

 

Anette

4 januari 2015 13:02

Körkort för att få gå DBT? Låter skumt.

Men har också dåliga erfarenheter av vården. Bytte sjukhus efter en flytt och det är som natt och dag. I Hudik var det så bra det nästan kan vara men vården i Sandviken är ett skämt där de försöker argumentera för att slippa en... Skulle ha fått ny läkartid i höstas, det har ännu inte hänt. Så jävla trött på att behöva jaga och tjata...

http://www.netza.se/blog

Sara Modigh

4 januari 2015 14:43

Jaa, tyvärr är det mycket kamp för att få hjälp här.
Jag är/har varit "för sjuk" för att få hjälp.
Så jag har blivit lämnad på egen hand och har fått lösa allt själv utan hjälp från psykiatrin.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...