Jag har varit för stark för länge, tyngden av mammas död och min MS diagnos har tillsammans med mycket annat hunnit ifatt mig. Jag tror att främsta anledningen till att jag började plugga igen var för att fly från den smärtan.

För när alla bestyren från bröllopet var över var jag sysslolös och jag var rädd att det skulle låta mina känslor och rädslor komma fram. Jag ville vara stark, klara mig själv och fortsätta med mitt liv utan att låta mina nedgångar stoppa mig.

Jag ville glömma allt som hänt genom att distrahera mig. För det är så jag gjort med mina monster förr.

Skillnaden är att sorgen som uppstår när någon dör inte försvinner bara för att man gör allt för att slippa känna den. 

Rädslan över att ha drabbats av en hemsk sjukdom blir inte mindre för att man stoppar den längst in och sedan fyller på med bröte för att täcka över.

Det ända jag lyckats med är att skjuta upp mitt dåliga mående och nu har det kommit ifatt mig.

Nu när jag kraschlandat på botten så ligger jag här med all min sorg och alla mina rädslor som jag så länge har flytt ifrån.  

Jag har så mycket inom mig som jag inte kan hantera, saker som hänt i det förflutna som jag bara försöker glömma. 

Hur kommer man vidare? Hur bearbetar man alla förfärliga saker som hänt och alla rädslor för vad som kommer att hända. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...