Idag har jag och Jakob varit barnvakt åt två små trollungar. Pappa och Ingela håller på att renovera i källaren så då var vi hemma där och passade pojkarna medan de var i källaren och byggde. 

Så som den världsbästaste storasyster jag är ;) så hittade jag på massor med kuligt att göra under dagen. 

Först lekte vi med trolldeg som jag gjorde innan vi åkte dit. 

Samuel gjorde många ormar och maskar och Elias blandade alla färger och stansade ut former med hjälp av pepparkaksformar.

Jag och jakob gjorde lite kakor och bullar som Samuel och Elias kan leka med sedan. 

Sedan tog vi fram lite papper, klister, glitter, klistermärken och fjädrar att sitta och klippa och klistra med. 

När vi hade pysslat klart så satte vi oss och tittade på film och åt frukt till mellanmålsfika. 
Vi tittade på Lady och Lufsen och Elias blev lite rädd när hundfångarna kom.

När frukt-fikat var slut så tröttnade dock pojkarna på att titta på filmen

Så då blev det till att pussla en massa pussel och sedan spelade vi "fiskspelet"

När vi hade spelat ett tag kom pappa och Ingela upp ur källaren och bjöd på Pizza.

När vi ätit vår pizza blev det till att klippa och klistra lite till. Att klippa med de roliga mönstersaxarna och att limma med limstiften var nog bland det roligaste. Fast trolldegen gick också hem väldigt bra. 

De satt stilla och pysslade längre än jag trodde. Vi höll dem lugna under hela dagen vilket brukar vara svårt. 

Här är alla våra fina alster vi gjort under dagen :) 

Mitt finaste verk ever

Min tolkning på Roger Pontare när han vinner Melodifestivalen :P 

Nu är jag trött. Har lekt med barnen i sex timmar och då känner man att det är skönt att man kan lämna tillbaka dem. 

Nu ska vi vila lite framför någon bra film. 

Hur har er lördag varit? 

Jag vet verkligen inte hur jag ska klara detta. Psykologikursen är alldeles för svår för mig. Allt är så luddigt och frågorna är så svårt formulerade att jag inte fattar ett skit.

Allt är så tungt just nu så det känns som om jag håller på att kvävas. Jag har ett tryck över bröstet som inte vill ge med sig. Jag känner mig stressad hela tiden och jag känner mig helt slutkörd. Det har tagit helt tvärstopp. Jag orkar inte med någonting.

Alla har ändå sagt att medicin 1 kursen var den jobbigaste kursen, men jag tycker att psykologin känns mycket jobbigare.
I medicinkursen förstod man i alla fall frågorna och frågorna hade tydliga svar.

Jag orkar inte mer.

Men samtidigt måste jag väl. Allt kostar så mycket pengar. Jag kan inte bo kvar i denna lägenheten i all evighet. Det är för trångt och för varmt. Vi var ju dessutom tvungna att köpa en ny bil idag och det kostade ju hälften av alla våra besparingar. Känns jävligt hårt med tanke på att det kommer ta väldigt väldigt många år att spara ikapp igen. Vi kommer aldrig ha råd att flytta.

Det känns så frustrerande att jag är för sjuk för att bo här och för sjuk för att kunna jobba så man har råd att flytta.
Just nu hatar jag verkligen mitt liv.

Ja jisses vilken helg det har varit. I fredags, direkt när Jakob kom hem från jobbet Packade och lastade vi bilen och lämnade katterna hos farmor och farfar så att vi kunde åka till Uppsala.
Jakobs bror fyller nämligen trettio så det var lite firande för familjen i helgen.

Även om det var svårt och jobbigt så är jag glad att jag följde med. Alla gjorde allt för att det skulle bli så bra som möjligt för mig. Jag kände mig väldigt krånglig och i vägen i bland men det gick bra ändå. 

Jag har skrivit mycket både inför och under helgen för att bearbeta mina känslor och tankar. 

Men det är ingen jag vill dela med mig av just nu. Jag vill inte skriva något som kanske sårar min familj. För faktum är ju att det hänt innan att mitt dåliga mående sårat. 

Så jag väljer att inte skriva om allt jag känt och tänkt för nu är resan avklarad och det är onödigt att dra upp då. 

Vi åkte som sagt på fredagseftermiddagen så vi var inte framme i Uppsala förrän vid åtta tiden.

När vi kom dit så satt vi och ratade lite och kollade på lägenheten. Jakobs bror hade även hyrt ett Gästrum i källaren på ett hus bredvid. Men jag vågade inte sova där för rummet bredvid var också uthyrt och toaletten var ute i korridoren.

Jag har väldigt svårt för att gå på toa när det är folk i närheten, och så vaknar jag 3-4 gånger varje natt för att gå på toa. På grund ut av min ms sover jag ju också i bara trosor för det går inte att sova annars. Så att klä på sig och klä av sig femhundra gånger per natt kändes alldeles för jobbigt.

Samtidigt så kan jag inte heller sova om det är folk i närheten.

För vi hade ju fått sova i Simon och Jennys gästrum så hade Jakobs föräldrar kunnat sova i gästrummet. Men då ligger jag vaken tills alla somnat och sen sover jag så dåligt för jag vågar inte sova när någon vaknat. Så jag ligger alltid på helspänn hela natten och halvsover i väntan på att någon vaknar så att jag också måste gå upp.

Sovandet löste sig som så att Jag och Jakob fick bo i Jakobs systers lägenhet och Paulina bodde hos Simon och sov på hans soffa. Lite omständligt men det bästa för att det skulle fungera för mig.    

På lördagen så började vi dagen med att Jakob for iväg och letade fram lite frukost till oss

Efter att vi ätit var det dags att åka till Simon och mötas upp så att vi skulle kunna gå på stan och titta runt.

Det var trevligt att se Uppsala. Men tråkigt att de inte hade så mycket speciella och roliga affärer. Det var ju mest samma skit som finns överallt. Vi gick på stan tillsammans en stund.

Vi var inne i två spelaffärer och någon inredningsbutik i alla fall och vi gick och jag och Jakob tittade på domkyrkan.

Sedan mötte vi upp en kompis till Jakob som vi gick och åt lunch tillsammans med. Vi mötte upp resterande familj på fiket och satt där och pratade rätt länge.

Sedan åkte Jag, Jakob och Paulina till en secondhand butik, men jag måste säga att jag tyckte att den inte hade så mycket kul så det var ju lite tråkigt. 

Jag tycker om att gå på secondhand man kan inte så roliga saker och kläder där. 

Sedan bar det av hem till Simon igen för det blev tjusig middag Älgstek, med potatisgratäng och rödvinssås. Väldigt fin mat :)

och sedan blev det mörk chokladtårta till efterrätt. Jag kunde varken äta tårtan eller såsen men det gjorde inte så mycket. Potatisgratäng är ju rätt krämigt i sig och jag  fick en bulle istället för tårtan så jag slapp få migrän :P

Då kände jag mig lite krånglig men det gick ju bra ändå. 

Efter maten var det dags för presentöppning och Simon fick av oss ett internskämt. Men det såg i alla fall ut såhär:

Denna bild använde vi som omslag på förpackningen med pingvindräkten som vi gav Simon i trettio års present. 

Skämtet är i det stora hela att Simon och några kompisar var utklädda till pingviner när en man gick förbi och sa till sin femåriga son " Titta Tim, Morötter" och pekade på de som var utklädda till pingviner.

Så därför tyckte vi att han kunde behöva en ordentlig pingvindräkt. 

Vi spelade också lite spel under både lördagen och Söndagen. Bland annat så spelade vi Boonanza som Jakob köpte i en av spelbutikerna. 

Det spelet tyckte jag var roligt.

På Söndagen hann vi inte med så mycket mer än att äta lite och spela spel innan vi skulle ta och åka hem. 

Vid två rullade vi ifrån Simon och vi var på väg hem. 

Jag och Jakob bestämde att vi skulle ta och åka och köpa lite godis att ha i bilen och då kände vi att vi gör det här i Uppsala så vi inte behöver köpa godis på en mack eftersom det är så dyrt där. Vi körde till Ica som vi visste vart det låg men där fanns ju inga parkeringsplatser. 

Så vi körde åt ett annat håll för att se vart vi skulle hamla och efter många om och men hittade vi ett Willys där vi kunde köpa några chokladbitar. 

Äntligen var vi på väg igen.

Vi körde på, men det hade tagit nästan en timme att hitta en affär och handla. 

När vi åkt en bit, hände det som inte fick hända. Vår bil totaldog mitt på motorvägen innan vi ens hunnit fram till Stockholm. 

Vi fick ringa efter en bärgare som fick bogsera oss till närmsta verkstad, som då låg i Akalla. 

Medan vi väntade på att Bärgaren skulle komma så fick vi ringa Jakobs föräldrar som var en timme före oss så att de fick vända. 

 I den stunden. När vi satt där i bilen på motorvägen och för varje bil som for förbi så kände man hur hela bilen svajade så verkligen skakade jag av ångest. 

Hundratals kilometer hemifrån med massor av packning och ingen trygghet av en egen bil att färdas i. 

Min mardröm slog in. Jag sa flera gånger innan resan att jag inte trodde att vår bil skulle klara den. 

När bärgaren kom så bogserade vi som sagt till Akalla

Och där mötte Jakobs föräldrar upp oss så vi kunde flyta över allt som låg i bilen till deras bil. Det blev trångt, men inte så trångt som vi trodde först så vi fick plats alla i bilen med all packning och vi löste det genom att jag fick sitta fram och Jakob kunde köra så att det kändes bäst för mig. 

Jag tycker att det är lite trångt i bilar så får lätt panik men har svårt att säga till när det blir för mycket. Så att Jakob var den som satt bredvid känns bäst då det bara är honom jag skulle kunna säga något till. 

Så Jakob körde och vi stannade på vägen hem och åt korv med mos på Statoil och vid nio var vi äntligen hemma igen. 

Det var skönt att det gick att lösa allt i alla fall. Eller nästan allt. Vi har ju från och med nu ingen bil längre. För vi har inga mer pengar att lägga på skrothögen. Det är inte värt pengarna och tiden att bogsera hem den igen och vi har inte råd att laga den på en verkstad uppe i Stockholm för att sen ta tåget dit och köra hem den när den är klar.

Så vi får väl se hur vi gör med bil nu. Jakob måste ju ha bil till jobbet nu när han jobbar i Bodafors. 

Det tar ju oerhört lång tid att åka bussar och tåg för att ta sig dit. 

Vi tar oss ju inte heller hem till våra föräldrar utan bil så vi kommer ju bli väldigt låsta om man inte har en bil, men samtidigt så undrar man ju om det är värt att köpa en till. 

femtiotusen lade vi på den bilen vi haft nu i typ ett år.  Vi har inga pengar till sådant. 

Jag vet inte hur vi ska klara oss utan bil. Jag tål ju varken kyla eller värme så jag får väl stanna hemma under hela sommaren och vintern och bara gå ut när det är vår och tidig höst. 

Nä vi måste ha en bil. Jag kommer inte klara mig annars. Bilen är det som gjort att jag kunnat bryta min isolering från första början. 

Men hur ska man göra?

Köpa en billig gammal Volvo och ha så länge den rullar, eller ta ett lån och köpa en nyare bil och hålla tummarna för att den aldrig går sönder? 

Usch, att livet ska vara så komplicerat. 

Jaja, nästa gång vi åker till Uppsala tar vi tåget!

Det har ju vart trevligt där ändå efter alla om och men. 

Ja, då har jag fått betyg i första kursen. Medicin 1 kursen, den kurs som alla sagt är den tyngsta och svåraste kursen. Det känns skönt att den är avklarad. Men just nu tycker jag att det känns som om Psykologin är svårare. Men det kanske beror på att den har ett annat upplägg och jag har inga förkunskaper i psykologi. 

Så även om boken är lättare att läsa så är frågorna svårare. 

" Stress och socialpsykologi

Läs igenom fallbeskrivningen.

”Louise är en av de tuffa tjejerna i klassen. Hon går i åttan och har ett stort kompisgäng. Alla lyssnar på vad Louise har att säga, och hon är den som alla vill vara med. Louise har tre bästa tjejkompisar och de fyra ser nästan alla likadana ut. De har samma kläder, samma frisyr och samma intressen, de är till och med kär i samma kille! Louise gillar sin skola och alla sina klasskompisar – hon har koll på läget!

En dag får Louise veta att hennes pappa tvingats byta jobb och familjen ska flytta fyrtio mil bort. Hon tvingas lämna sina vänner och sin vardag för att börja på en ny skola i den nya stora staden. Louise tycker det känns jobbigt att flytta, hon känner ingen och hon vet inte alls hur man ska vara för att passa in. Alla andra i den nya klassen har känt varandra länge och ingen klär sig eller pratar som Louise gör. Hon som var tuff innan blir till och med retad för att hon har barnsliga kläder och konstig dialekt. Plötsligt tycker inte Louise alls att det är roligt att gå till skolan. Hon blir nervös och kallsvettig. Hjärtat slår i bröstet och hon är alldeles torr i munnen. Händerna skakar och hon blir röd och blossig om kinderna.”

Vad är det Louise råkar ut för ur en socialpsykologisk förklaring? Fundera kring begrepp såsom roll, attribut, stereotyp, konformitet, rollkonflikt och status."

Jag har jättesvårt för sådana här frågor, kanske extra mycket för att det känns som om hela min hjärna är överkokt av både MS, stress och ledsenhet.

Jaja det är bara att ta en dag i taget och jag får fokusera på att jag klarade mig bra på första kursen.

Faktum är att jag faktiskt klarade mig bra. Det är bara första inlämningsuppgiften som misslyckades ganska mycket för att den gjordes som gruppuppgift och ingen visste riktigt hur vi skulle göra, vi skrev från minne och stressade för att hinna färdigt innan skolan slutade så det var väl en halvtimme eller nått som vi skrev. Så på Gruppuppgift A fick jag bara ett D. 

Men oavsett så är detta de högsta betyg jag någonsin haft. Ett bevis att jag faktiskt kan när jag får chansen att gå efter mina förutsättningar. 

Att jag fick ett C i Medicin 1 känns helt okej. Jag hade gärna haft högre betyg. Men jag försöker att känna mig nöjd ändå. Efter mina förutsättningar och den problematiken jag har så är detta en stor bedrift. 

Jag har kämpat hårt och det har varit många tårar och även om jag säkert hade kunnat plugga ännu hårdare och ännu mer så måste jag ha ett liv och lite vila också. Sen är detta även första gången jag sitter i skolbänken sen jag var 16-17 år så det är ju sju år sedan jag pluggade senast, och det kan man knappt kalla plugga. Det var mer att överleva. Så har aldrig fått mer än ett G i ett ämne och för det mesta sträck ( det vill säga att jag ej vart på tillräckligt många lektioner för att betyg ska kunna sättas)

Så att nu få C i en kurs är ju bästa jag någonsin fått. Ett C Motsvarar ju VG i gamla betygsskalan som jag hade sist jag gick i skolan och jag har aldrig haft VG i något innan och att jag faktiskt fick A i två inlämningsuppgifter känns väldigt bra. Ett A är ju som ett MVG.

Tycker att denna betygsskalan är väldigt bra även om det är många som inte riktigt vet hur den funkar. 

Men ungefär så här: 

A -  Mycket Väg Godkänd

B - Mellan VG och MVG

C - Väl Godkänd

D - Mellan G och VG

E - Godkänd

F - Icke Godkänd

Så då kan man veta om man ligger nära ett VG eller MVG genom att få ett D eller B.

Nu hoppas jag på att ta mig igenom Psykologin så att jag åtminstone får godkänt i den så att jag kan gå över till något lättare sedan. En kurs som jag kanske kan vara med på i skolan också. 

Får se hur jag klarar distans. 

Självskadebeteende , ett ord med många nyanser.

Att ha ett självskadebeteende kan betyda så otroligt många saker, och det är väldigt många är drabbade. Jag själv är en av dem.

Den dagen jag första gången medvetet tillfogade mig själv smärta hade jag aldrig hört talas om självskadebeteende. Idag är det annorlunda. Många, näst intill alla har någon gång hört talas om det. Men ändå är kunskapen väldigt låg.

Inte många vet vad ett självskadebeteende innebär och därför tycker jag att det är viktigt att informera.

Kunskap förhindrar fördomar, och fördomar finns det tyvärr gott om. 

Som självskadande idag ses man som mindre värd. Det råder en kall och hård attityd mot självskadare i samhället och fördomarna påverkar mycket.

En av de största fördomarna som jag personligen utsatts för är fördomen om att alla som skär sig gör det för att få uppmärksamhet. Att det skulle handla om någon form av behov att få människor att tycka synd om mig. 

Men det har aldrig varit en del av mitt självskadebeteende.

Jag kan inte prata för någon annan än mig själv, för alla har sin egna anledning och sin egen problematik bakom sitt självskadande. 

För mig handlade det om smärtan, den fysiska smärtan som för ett par sekunder kunde distrahera mig. Smärtan som jag kunde förstå. Ett sår på min arm kunde jag se, jag visste varför det gjorde ont, jag kunde tvätta såret, plåstra om min arm och när dagarna gick kunde jag sakta men säkert se såret läka.

Det samma kunde tyvärr inte sägas om den psykiska smärtan jag kände. 

Den läkte aldrig. Jag kunde inte se den och jag kunde inte allt kontrollera eller ta hand om den.

Detta påverkar mycket, även vården. 

Gång på gång händer det att självskadande ungdomar fryses ut, "du ska minsann inte få någon uppmärksamhet". 

Ett scenario man inte allt för sällan hör talas om i mina kretsar är hur någon på en psykiatrisk avdelning självskadar och en personal kommer suckandes in och slänger lite papper på golvet och nonchalant säger till patienten "du får torka upp ditt blod när du är klar".

Ja, det är viktigt att det städas, men vart finns empatin idag?

Varför är vi så rädda att sträcka ut en hjälpande hand till någon som självskadar? Är det just dessa fördomar om uppmärksamheten som gör detta? 

Som gör att människor med ett självskadebeteende inte får den vård de behöver. 

Att det bemöts så respektlöst och nonchaleras just som de kanske behöver hjälpen som mest.

Att bli bemött på ett hårt, kallt eller nonchalerande vis när man mår så dåligt som man gör i det ögonblicket man självskadar gör inte att man kommer sluta självskada. Att bli bemött som en svår och jobbig patient gör inte att man mår bättre.

Det gör snarare att man mår ännu sämre och självskadar ännu mer.

Det är också många som anser att de personer som självskadar faktiskt får skylla sig själva. "Du väljer ju själv att skada dig så då är det ju ditt eget fel". 

Men jag anser inte att det är så lätt. Att någon skadar sig själv är aldrig så lätt som att personen en dag vaknade och tänkte "nä om jag skulle ta och dra ett rakblad mot handleden" och det är inte heller så lätt som att man bara vaknar nästa dag och bestämmer att aldrig göra det igen.

Ett självskadebeteende handlar om en oförmåga att hantera de känslor och tankar man har. En oförmåga att klara ut livet och dess svårigheter på annat sätt.

Många gånger handlar det om en desperat metod för att kortsiktigt hantera de svårigheter som uppstått för att man inte vet något annat sätt att hantera sina problem på. 

Att man inte har förutsättningarna för att hantera sina problem är inget man valt själv. Vissa har aldrig fått lära sig som barn, andra är födda med en oförmåga och andra har för många problem för att någon ska kunna reda ut den där härvan ordentligt. Inget av detta är något man själv väljer. 

Det är väldigt vanligt med missbruk hos personer med psykisk ohälsa och jag säger som jag alltid sagt. Ingen väljer att bli missbrukare vare sig det gäller, alkohol, droger, sex, shopping, spel eller självskador. 

Bakgrunden till missbruket kan ha många olika nyanser men ingen tog sin första klunk alkohol med målet att bli en a-lagare på stan. 

Ingen väljer heller att drabbas av psykisk ohälsa och ingen väljer vilka svårigheter de ska drabbas av i livet. 

Så kan vi inte bara komma överens om att de som självskadar inte gör det bara för att få uppmärksamhet och att de faktiskt inte får skylla sig själva!

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva upleva en sådan här dag igen. Just idag minns jag aldeles för väl varför jag svor på att aldrig utsätta mig för en skola igen.

Jag började i den nya klassen idag. En klass jag inte alls trivs med. Bråkigare, stökigare och upplagd på ett sätt som inte alls passar mig. Hela rasten spenderades gråtandes inne på en toalett och när lektionen sedan började igen kunde jag inte klara av båket och stöket.
Som alldeles för mycket påminde om den värsta tiden i mitt liv och jag sprang ut från lektionen.
Jag klarade inte av att vara kvar.

Jag försökte samla mig men trårna bara rann och rann. Det här känns för tugnt.
Så jag åkte hem för jag klarade inte mer.
Hela vägen på bussen har jag försökt hålla in alla tårar och när jag kom hem bara föll jag ihop och skrek och grät på golvet.

Det gör så ont i mig.
Jag avskyr att detta ska vara så fruktansvärt svårt.
Jag vill klara av att leva!
Om jag inte klarar av att utbilda mig hur ska jag då någonsin komma någon vart?

Jag faller bara djupare och djupare och skolan blir jobbigare och jobbigare.
Jag mår så dåligt att jag knappt tar mig upp ur sängen. Allt känns så tugnt. Bara tanken på att resa sig från sängen för att gå på toa får mig att känna gråten i halsen.
Är det verkligen meningen att varje andetag ska kännas som en kamp? Ska man verkligen behöva önska att man aldrig vaknar igen när man går och lägger sig?
Är det verkligen såhär livet ska vara?

Jahopp och där slutade min lärare utan att jag hade fått veta något om det. Ännu en gång är jag ensam och bortglömd.

Allt bara strular. Igår skulle ju jag egentligen börjat läsa nästa kurs på distans men jag har inte fått tag på min lärare så att jag kan bli inbjuden i rummet så att jag kan börja. Nu visade det sig att det är för att hon slutat. Nu har jag ingen aning om vem jag ska vända mig till eller hur det blir med upplägget i skolan. 

Allt kännns jätteotryggt i en redan jobbig situation. 

Jag orkar faktiskt inte reda ut det här. Eller är det helt fel att lägga ansvaret på skolan att se till att jag får vara med och att informera om vad som händer?

Jag och skolan går inte ihop...