Jag blir alltid jätteförvånad när någon kommer ihåg mig eller känner igen mig. 

Av någon anledning så har jag alltid känt mig så liten och osynlig så när någon från exempelvis mellan- eller högstadiet kommer ihåg mig så blir jag förvånad. 

För jag förväntar mig att ingen ska minnas eller veta vem jag var. 

Jag vet inte varför jag tänker så för jag minns ju många från den tiden. 

Även om det säkert finns de som försvunnit ur mitt minne så har jag alltid tänkt att jag kommer ihåg alla och ingen minns mig. 

När man ändå reflekterar över bilden jag har över att andra har av mig.. Jag vet det där lät komplicerat men jag tror ni fattar vad jag ville ha fram. 

Så har jag aldrig upplevt eller för en sekund trott att någon varit kär i mig. 

Jag vet inte varför? 

Men det känns som att ingen har varit kär i mig. 

Men samtidigt har jag ju ändå haft pojkvänner genom åren. Jag är gift och rent logiskt borde ju i alla fall någon varit kär i mig då?

Men jag har aldrig tänkt på det på det viset.

Jag tror att mycket av det grundar sig i att jag har och har haft en så otroligt dålig självbild och en ännu sämre självkänsla.

Självkänslan har jag jobbat på mycket och jag har idag mycket bättre självkänsla. Men den där självbilden hur är egentligen den? 

Jag har fortfarande bilden av att jag är helt obetydlig och osynlig här i världen. 

Ingen skulle sakna mig om jag försvann. Det gör ju inte direkt jätteunder på självkänslan. 

Nu har jag börjat inse att jag måste jobba även på den bilden som jag så länge byggt upp om jag ska kunna må bättre i mig själv. 

Ibland undrar jag lite varför jag tänker så som jag gör om mig själv? 

Jag tror att det kan ha med att göra att det är så jag upplevt att andra tycker och tänker om mig. 
Att jag ofta känt mig utanför och att jag aldrig riktigt passat in på grund utav mitt psykiska mående. 

Ofta har jag känt mig som en fisk bland fåglar där förutsättningarna för gemenskap är uppe på den där grenen i stora fina eken. Jag har legat där på marken nedanför och sprattlat och önskat att jag kunde få vara med. Att jag också skulle kunna flyga precis som alla andra.

Men nu i efterhand så vet jag ju att den där "eken"  har många fiskar som ligger och sprattlar och inte passar in. 

Det är inte alla som klarar av att leva det liv som samhället vill att man ska göra. 

Alla har vi olika förutsättningar i livet och jag har börjat att acceptera att jag förmodligen aldrig kommer kunna ta mig upp till den där översta grenen. Men kanske kanske kan jag med hjälp ta mig upp till någon gren i alla fall. 

Jag har under hela min uppväxt känt mig väldigt ensam och därför har jag nog antagit att andra inte har sett mig. Att ingen bryr sig och att ingen tyckt om mig. 

Jag har bara existerat i utkanten av dessa människors liv utan att göra någon inverkan. 

Men är det egentligen så det var? Jag vet inte själv.

Det enda jag vet är att det var så jag kände det. Fast jag inte tänkt på det på många många år, så ligger det undermedvetet och påverkar mig än idag. 

 

Carmen

12 januari 2015 18:48

Jag känner igen de där tankarna Sara. Jag har i många år trott att ingen heller skulle komma ihåg mig eller sakna mig. De här känslorna kan komma än idag. Jag känner mig ensammast i världen. Ingen skulle sakna en om man gick ut genom dörren och försvann. Eller rent av tog sitt liv. Dem här känslorna kan dyka upp i huvudet när jag mår som sämst och isolerar mig. Då blir hela min verklighetsuppfattning annorlunda. Jag får för mig att hela jag är värdelös och det vore bättre om jag inte fanns. För jag har inga vänner eller familj som bryr sig om eller finns där... men sanningen är ofta att dem inte vet riktigt hur man mår innerst inne. De vet inte vilken ångest man kämpar med, för man vill ju oftast verka som att allt är bra.
Tyvärr tror jag det är väldigt många som kan känna ensamma om sina känslor att de mår dåligt och känner sig ensamma. För när man mår riktigt dåligt orkar man ju liksom inte hålla kontakten med vänner eller familj knappt. Då kanske dem får den uppfattningen att man vill vara ensam eller att allt är bra. När man innerst inne mår dåligt över sig själv och känner ångest inför att träffa människor överhuvudtaget. Men det är ju när man mår som sämst man behöver andra människor. Det är inte bra att isolera sig. För då kan man må ännu sämre upplever jag. Det blir ju även svårare att bryta sin isolering.

Jag tycker att det borde pratas mer om att man kan känna sig ensam. Man kan ju även känna sig ensam trots att man har massa vänner eller bekanta och stor familj osv. Det kanske ä så att man inte har någon man kan lita på eller prata ordentligt med. Sedan kan det ju vara att man är riktigt ensam, har svårt för att skaffa vänner, prata med människor pga social fobi, blyghet, psykisk pskykdom osv. Men känslan av att vara ensam och tron på att man alltid kommer vara det, den känslan är så stark. då börjar man fundera på om det är något fel på en som människa. Att man är helt världelös, tråkig, ful osv. Men jag tror alla människor kan känna sig ensamma någon gång i livet. Alla hanterar ju sådana känslor hårdare, för att vi är olika som individer. Jag tycker att det borde finnas mer mötesplatser för människor som känner sig ensamma. Nästan som en fritidsgård men för alla åldrar. där man kan laga mat, fika, kolla film osv tillsammans.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...