sara

30 januari 2015 14:57

Den rädslan att falla och inte komma upp igen är hemsk och ställer till mkt! Att bara längst nere i hålet är fruktansvärt och något man inte längtar tillbaka till direkt! Men folk som inte befunnit sig där, förstår inte.

Jag analyserar minsta lilla och blir direkt orolig att jag gör för mkt nu när jag jobbar och pga att jag vill vara kvar måste jag plugga fördigt till uska samtidigt. Det känns som att utmana ödet och efter 2 veckor i skolan tvivlar jag på att klara det......

Jag förstår att det var tufft för dig!! Hade ni samma tempo som vi har nu så flrstår jag dig verkligen och inget du ska skämmas över! Du är duktig som faktiskt klarade en kurs!

Sara Modigh

30 januari 2015 15:44

Jag hoppas att det kommer fungera för dig :)
På ett sätt kanske det är bra att du är uppmärksam, bara du inte skrämmer upp dig själv för mycket.. Jag försökte stänga av precis allt och jag körde på ända tills jag träffade väggen med en jävla smäll. Antar att det var därför jag kraschade så totalt.
Jag vill oftast mer än jag klarar och det är svårt att acceptera när det inte fungerar tycker jag.
Hade alldeles för höga krav på mig själv. Ville ha A i allt och klara allt och det gick ju inte riktigt så.
Fick ett C i Medicin 1 kursen och sen var jag helt slut och besviken fast lärarna var jätteimponerade och sa att det är många som behöver gå den kursen flera gånger innan de får ett godkänt betyg E.

E

30 januari 2015 18:19

Jag känner igen känslan av att vara rädd för att falla tillbaka igen. Jag har aldrig varit diagnosticerad med depression, men jag har levt med självmordstankar av och till, år ut och år in. Oftast på våren, blir jag gladare, självmordstankarna minskar både i antal och stryka, men hur mycket jag än kämpar kommer de alltid tillbaka igen. Jag vet inte om du känner igen detta men till slut efter att ha fallit tillbaka så många gånger började jag ett tag tro att det var mitt fel, att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra på att vara frisk. Jag började gymnasiet förra året och stannade hemma flera dagar under en termin efter att fullständigt gett upp hoppet om allt. Andra terminen går bättre tack och lov. Varje gång något som är svårt kommer upp är tankarna dock tillbaka igen, och varje gång är jag lika rädd för att göra något korkat. Eventuellt kommer jag att få diagnosen Aspergers syndrom, och på ett sätt är jag glad över att förstå varför jag troligen har haft svårigheter med depressions-liknande tillstånd, men å andra sidan är jag rädd att jag aldrig kommer att bli bättre, eftersom psykologkontakters resultat endast varit tillfälliga. Känner du igen detta?

Jag är väldigt imponerad av din insats på sjuksköterskeutbildningen, och jag tror stenhårt på att du kommer att bli en bra sjuksköterska!

Sara Modigh

30 januari 2015 22:37

Jag brukar också må bättre framåt våren. Jag påverkas ganska negativt av mörkret och kylan. Men jag brukar försöka komma ut lite och sen håller jag mig varm med vetekuddar som är min räddning när det är kallt ute. Tycker värmen känns tröstande och trygg :)

Visst känner jag igen det där om att känna sig dålig på att vara frisk. Det har jag tänkt många gånger.
Men jag har försökt släppa alla tankar på friskt och sjukt och försökt se möjligheter och svårigheter istället.
Jag tycker det känns bättre att anpassa livet efter mig istället för att anpassa mig efter livet. Livet som har helt annan form än vad jag har.

Carmen

30 januari 2015 18:31

Ja den frågan får man ofta, vad ska man svara...?! Ibland vill man berätta och ibland inte, man önskar vissa personer kunde respektera en.. För man är ju ingen sämre människa för att man inte kan arbeta pga fysisk eller psykisk ohälsa. När man träffa ytliga bekanta sådär så brukar man tänka på vad man säger och hur man behandlar de, så man vill ju bli bra behandlad tillbaka. .men men..

Ångest och depression är verkligen obehagligt att ha. När jag mådde som sämst så sov jag 24/7, åt inget, hyperventilerade/skakade/andades tungt, gick vilse i min egen stad, glömde självklara saker, var ständigt trött, började nästan utveckla förföljelsemani - trodde att alla pratade och tittade/skrattade åt mig, kände obehag att gå och handla, orkade inte träffa min familj, isolerade mig helt från vänner, kände mig sjukt ensam, kräktes av ångest,undvek att titta folk i ögonen, gick helst inte ut på dagen utan på kvällen, tyckte det var jobbigt att kliva upp ur sängen och duscha t.o.m jag var deprimerad och hade mycket självmordstankar och allt var svart. . Såg ingen framtid för mig, började nästan tro att ingen skulle sakna mig om jag var borta.

Så en depression kan vara allvarligare än vissa tror. Sakta men säkert började jag komma tillbaka genom att kontakta psykiatrin och börja äta medicin. Om jag inte börjat ta medicin tror jag att depressionen skulle blivit värre, då vet jag inte vart jag skulle varit idag. Fast ibörjan blir det värre, efter några veckor börjar man känna effekt. Så för min del hjälper det att medicinera och ha samtalskontakt med psykiatri sjuksköterska och även gå på dagsjukvård. Så nu mår jag bättre, äter bättre, är inte riktigt lika trött, kan skratta och känna glädje, har framtidplaner, dom paranoida tankarna är nästan helt borta, ångesten har minskat, jag kan handla själv och göra allting som jag brukade göra innan. Men jag kan fortfarande känna mig deppig och ensam i vissa stunder. Men det värsta är borta. Så jag hoppas jag ska kunna plugga inom en snar framtid.

Kram till er alla där ute som har eller har haft depression, ångest osv.! Fortsätt kämpa och ge inte upp! Det kommer vara värt allt sen! Kram kram !!

Sara Modigh

30 januari 2015 22:32

Tack så mycket för att du delar med dig!

Jag känner igen mig så mycket i det du beskriver. Jag sov 20 timmar per dygn och resterande fyra låg jag mest och stirrade in i en vägg helt apatisk. åt och drack knappt alls och gick bara upp ur sängen när jag var tvungen att gå på toa. Det gick så långt att jag övervägde att kissa i sängen för det kändes så tungt att ta sig till toaletten.

Ingen som inte vart där själva kan förstå hur otroligt svart allt är i en depression.

Jag är glad att höra att du börjat må så mycket bättre och jag hoppas att du når dina mål med pluggandet :)

Kram

krille8206

30 januari 2015 19:44

Jag är själv sjuk pensionär på 50% och jobbar på 50% på grund av bipolär sjukdom och alla på jobbet vet inte varför jag "bara" jobbar 50% och ibland frågar dom varför jag inte vill jobba mer och när jag då förklarar att jag e sjuk pensionär så undrar dom ju klart varför en 32 årig till synes full frisk man/kille kan vara pensionär och sen börjar förklaringarna från min sida om hur det det är för mig med min sjukdom och när jag kommit halv vägs i min förklaring så börjar dom skruva på sig och har helt plötsligt mycke annat att göra, fördomar finns det överallt och i alla samhälls klasser. Nu har jag förmånen att få vara attityd ambassadör genom (H)järnkoll och ta del av allt material dom har för att vi ska nå ut och bryta fördomar om psykisk ohälsa men det e inte lätt och man skulle behöva fler beslut och mer stöd från våran regeringen!
Detta du gör e helt fantastiskt, inte många som vågar prata öppet om hur man mår i dag i går och i morgon!!! // krille8206

Sara Modigh

30 januari 2015 22:27

Tack tack. (H)järnkoll är ett väldigt bra projekt och det behövs flera sådana om man vill nå ut med mer kunskaper till samhället. För jag tror att det är mycket där det ligger. När det saknas kunskaps så fylls alla hålrum med fördomar.
Jag tycker det är väldigt tråkigt att just en grupp människor som redan har så mycket svårigheter ska behöva handskas även med det.
Alla dessa fördomar som finns är verkligen en drivkraft för mig att fortsätta blogga.

sara

30 januari 2015 21:30

Jag vet att det är svårt att tänka så men du ska vara jätte stolt över det betyget i medicin kursen för är det någon kurs som är svår är det den!!

Sara Modigh

30 januari 2015 22:21

Jaa, det var det alla lärarna sa till mig också :)
Så jag försöker att se det som något bra att jag klarade den kursen även om jag inte fick ett A :)

iIda

9 februari 2015 19:39

håller med dig att det är tydligen så intressant att man ska veta vad man jobbar med. Och blir lika less varje gång man får frågan och vet inte vad man ska svara sen om man sen tillsult säger att man har psykisk ohälsa så blir man kallad fula saker.... tänkt om världen skulle våga prata mer om psykisk ohälsa.

Sara Modigh

9 februari 2015 20:17

Jaa, visst kan det vara intressant att veta vad folk sysslar med. Problemet är ju just det att många blir otrevliga när de får veta att man har en psykisk ohälsa.
Jag har också råkat ut för att jag fått elaka kommentarer och påhopp efter att jag sagt att jag är sjukskriven för psykisk problematik.
Människor verkar inte förstå att det är svåra sjukdomar och mycket är ju på grund utav alla fördomar som finns.