Idag har jag ont!

Ont både fysisk och psykiskt.

Jag är så ledsen just nu. Jag har ett tryck över bröstet och en klump i halsen som gör att det spänner så det känns som om jag ska kvävas. 

Jag är så matt i hela kroppen att jag knappt förmår mig att sätta en fot framför den andra när jag ska gå någonstans.  

Det värker i kroppen, benen gör ont både i höfterna, knäna och anklarna.

Jag har mensvärk och blöder även om det bara var en vecka sedan sist och jag vet inte om det är mens eller om det är spiralen som spökar. 

Vi har gjort ganska mycket under helgen. I fredags var vi hos pappa hela kvällen och åt mat, pratade och kollade på Let's Dance, På lördagen var vi på Lunch hos Jakobs föräldrar och sen var vi på A6 och efter det städande vi balkongen.

När vi var färdiga med det så tog vi det lugnt ett tag och åkte i väg och gick och fikade med min bror Alfons.

Det var väldigt trevligt. Vi gick till Wayne's Coffee och fikade lite och satt och pratade ute i det fina vädret. Det var så otroligt skönt vårväder i Lördags. Längtar verkligen till sommaren så man kan vara ute mer, åka och bada, grilla och umgås.

Idag så har det vart fullt upp också. Tvätt, städ och veckohandling. När vi var på affären så slog en så faslig och förlamande trötthet över mig so jag trodde jag var döende. 

Det var länge sedan jag var med om något så obehagligt. Vi åkte hem och jag fick lägga mig på soffan med Ghost och vila. 

Sen resten av dagen har jag mått väldigt dåligt. 

Men har gjort mitt bästa för att hålla ihop idag, men det gör så ont och jag är så utmattad.

Ätit mat och det hjälpte inte, tog ett bad, det hjälpte inte, låg i sängen och kollade på film, det hjälpte inte. Så nu funderar jag på att supa bort skallen så jag slipper det här eländet. Jag är trött och frustrerad på att ha ont.

Vet inte varför jag mår så dåligt, ska få mitt dropp med bromsmedicin på tisdag så kanske är det att jag behöver påfyllning.

Det har har ju vart fyra rätt intensiva veckor sen sist. 

Jag känner inget nytillkommet så är nog inget skov, men det kan ju vara ett spökskov för att jag tagit ut mig för mycket?

Jag vet inte, jävla skitsjukdom!

Det är inte ofta jag klagar, men idag är jag riktigt trött på skiten. MS är en jäkla skitsjukdom och jag hatar den!

Jag hatar att jag jämt får huvudvärk, jag hatar att den hindrar mig från att göra saker som jag vill göra, jag hatar hur den får mig att må dåligt. Usch!

Men men, nu känns det lite bättre i alla fall. 

Bara spy ur sig all skit som byggs upp. 

Jag brukar inte prata så mycket om hur jag mår, det känns som om folk tröttnar på att höra det så brukar bara köra på och tränga undan allt tills det inte går längre. Kanske var därför det kändes som om jag gick rätt in i en vägg idag. 

Men nu är det inte lång tid kvar innan jag får medicin, det ska bli skönt!

Orden sitter långt in just nu. Jag vet inte alls vad jag ska skriva eller hur jag ska få ut det. 

Jag vill verkligen skriva något men jag känner mig så tom just nu. 

Det känns rätt konstigt när man har skrivit så mycket om sina djupaste hemligheter som man varit så rädd för att prata öppet om. 

Jag tror att jag på något sätt känner mig väldigt utblottad och även "ensam" utan min hemlighet.

Allt som hände mig när jag var ung har legat djupt inom min och varit som en mörk skugga som jag lärde mig att leva med. Utan skuggan så känns det ensamt. Vet att det låter konstigt men jag tror att jag fann en trygghet i att ha min hemlighet. Eller så var det mer tryggheten att ingen kunde döma mig för mitt "sexmissbruk". För det var väl på ett sätt ett sexmissbruk jag hade. 

Inte på ett "jag älskar sex och får inte nog" sätt utan mer att jag letade efter en kick och ett sätt att fly från min ångest. 

Jag känner mig väldigt sårbar på något sätt nu när hemligheten verkligen är avslöjad men samtidigt tror jag att det är viktigt om jag ska kunna släppa det och gå vidare. 

Jag känner nu att jag inte alls kommit vidare så mycket som jag trott utan jag har bara förträngt alla känslorna och låtsats att de inte finns. 

Hade inte tänkt skriva mer om detta nu, men det känns som om det här är det enda som finns inom mig nu. Dammarna har rämnat så att säga. Så jag känner mig både helt tom och ensam , men också fylld av gamla minnen som jag har ignorerat och distraherat i flera år. 

Varje gång jag tänker på sex så påminner det om ett övergrepp jag gjort mot mig själv eller blivit utsatt för. Känslorna blir så mixade, får man verkligen gilla något som man blivit utsatt för under ett övergrepp, får man verkligen gilla något som påminner så mycket om sex som man använt som en självskada? Känner jag bara de här känslor jag har för att jag blev tvingad till sex jag inte ville ha under ett av mina förhållanden? Är jag så förstörd av det att jag är destruktiv mot mig själv utan att veta om det? 

Frågorna är många och jag har inga svar. 

Det är svårt för jag har ingen som jag kan prata med om detta. Ingen som riktigt förstår, jag själv förstår inte ens varför jag känner som jag gör.  

Att jag föll så djupt in i sex som ett självskadande har säkert mycket med just det där förhållandet där jag tvingades till sex på ett sätt som jag inte alls ville. Efteråt har jag bara sökt mig runt för destruktivt sex. Men hur vet man om det är destruktivt eller inte när man inte längre kan skilja dem åt. 

Hur vet man vad man verkligen gillar och vad man inte gillar efter att man haft ett så destruktivt sexliv. Hur påverkas sexualiteten efter det jag vart med om egentligen? 

"Men hon kan ju jobba, så varför kan inte du det?"

Innan jag svarar på det så skulle jag vilja ställa en motfråga först... Varför kan inte du vinna medalj i OS i simning?

Du har två helt fungerande ben, två fungerande armar och är frisk och kry. Therese Alshammar, klarar ju det. Så varför gör inte du det? Är du lat? Det är ju bara att ta sig i kragen och se till att vinna!

Riktigt så lätt är det ju inte. Men principen är den samma,  alla har vi olika förutsättningar och det som är omöjligt för mig är kanske jätteenkelt för någon annat och det som är möjligt för Therese är kanske helt omöjligt för dig och något som jag kan kanske är omöjligt för dig. Alla kan inte allt!

Någon kan simma snabbt, andra kan springa långt och den tredje kan hoppa jättehögt.

Jag kan det jag kan och du kan det du kan. Alla är bra på något, men inte alltid bäst på någonting.

Vissa har en väl fungerande hjärna, är smarta och kan läsa bra, en annan kan inte alfabetet och en tredje kan inte knyta sina skor. Alla kan inte vara bäst på något och alla kan inte allt.

När man då kräver att någon ska uppnå mål utöver deras förmågor så tycker jag att det är känslokallt.

Alla är vi levande varelser med egna tankar och känslor och vi kallas människor. 

Man kan inte tvinga någon som är blind att se, du kan inte begära att någon som är förlamad ska ställa sig och och gå, du kan inte tjata dig till att någon som är döv ska höra dina ord, varför är det så svårt att förstå att psykiska problem inte försvinner av att du kräver eller tjatar om att man ska sluta ha problemen?

Varför är det så svårt att förstå att psykisk ohälsa är ett verkligt problem som yttrar sig på så många olika sätt?

Någon med exakt samma diagnoser som mig behöver inte alls ha samma svårigheter som jag, så att "Gustav trettio år" har jobb och barn och klarar det fin med sina diagnoser behöver inte betyda att alla som har den diagnosen klarar det också. 

Detsamma gäller alla sjukdomar, det kommer i olika svårighetsgrader och det finns de som har det jättetufft och inte klarar mycket alls och det finns de som fungerar jättebra. Tittar man på MS så finns det folk som inte tar sig upp ur sängen utan hjälp på ena sidan av skalan och på den andra finns det människor som varit sjuka halva livet och ändå knappt känner någonting av sin sjukdom. 

Så att utgå från en person man känner eller hört talas om när man dömer någon annan för vad det klarar av och inte är helt urbota korkat tycker jag.

Inlägget som jag skrev på min blogg igår har rört upp många känslor och gamla minnen som jag försökt tränga undan. 

Jag skäms så mycket över vissa saker och jag har många obehagliga minnen. 

Det känns som om jag behöver ventilera mig och jag vet att jag inte kan hindra någon från att läsa. Men detta är saker jag skäms mycket för och allt har med mitt sexsjälvskadebeteende att göra så jag vill inte att någon av mina äldre släktingar ska läsa så jag hoppas att ni respekterar det. 

Men jag tror att det är bra för både mig och andra som varit i min situation att se att de inte är ensamma. Veta att det finns andra som har liknande historia. Sex som självskadebeteende är så nedtystat för det är ett helvete att prata om det. 

Även om andra säger att jag skadade mig med sex så är det så lätt att tänka att ja, jag skadade mig också. Men jag skadade andra människor med.  Jag har ofta känt att jag gjorde så mycket hemskt och det pratas ju aldrig riktigt om det, för vem vill berätta detaljer ur sitt sexliv ens om det är bra? 

Just nu sedan jag skrev inlägget så har några saker poppat upp till ytan och jag hade svårt att sova i natt på grund av minnena. 

Jag mins till exempel en gång då jag var fjorton år och jag hade haft sex med en tio-någonting år äldre man och efteråt skulle han handla något och jag följde med. 

Vi råkade stöta på en kille i klassen över mig och jag minns hur han tittade på oss där vi gick tillsammans. 

Jag vet att jag kände mig livrädd för att han skulle förstå att jag precis hade haft sex med den där äckligt fula mannen som gick vid min sida. Hade jag gräs i håret? Kunde han se det i våra blickar? Förstod han eftersom jag gick med en främmande kille? Fanns det en chans att han skulle tro att det var min pappa jag var med? Nej det fanns det inte, speciellt inte med den konstiga blicken han gav oss. 

Jag märkte att killen från skolan som aldrig riktigt tittat på mig innan nu började kasta nyfikna blickar efter mig och gav mig små konstiga leenden i skolan. Så kanske han förstod precis. Jag vet inte. 

Jag har vid mer än ett tillfälle hånglat med en total främling när jag vart på väg hem någon kväll. Jag vet inte ens hur det kunde hända? Hade jag en stor neonskylt ovanför huvudet som sa att jag mådde dåligt och inte hade någon självbevarelsedrift?

Eller när jag bjöd hem en kille och sexet inte gav den effekten jag var ute efter och jag avbröt mitt i och sa att jag måste åka iväg. Så jag skickade hem killen och träffade honom aldrig igen. 

Vi pratade på internet och han ville att vi skulle bli ihop och jag sa nej om och om igen, för att jag tyckte han var alldeles för dålig i sängen.  Jag gav honom inte ens en chans. 

Jag minns att när jag var ihop med ett ex hade jag en rätt bra killkompis som jag trivdes att umgås med. När jag gick i skolan så låg vår skola i en gymnasieskola och han gick på en av gymnasielinjerna där. 

Vi brukade prata med varandra när vi stötte på varan i skolan, brukade följas åt en bit på hemvägen och killen brukade hänga med mig och mitt ex. 

Det var en jättetrevlig kille men även honom behandlade jag respektlöst. Jag och exet umgicks med honom en dag och sen gick jag och Mr X in på en affär och in i ett provrum och hade sex, bara som ett infall och lämnade den killen utanför. Han undrade så klart vart vi tog vägen och gick för att kolla vad vi höll på med. Så ja det han såg skäms jag väldigt mycket över. Men vi fortsatte vara vänner, tills den dagen då jag och Mr X gjorde slut. Då hade killens tjej gjort slut i samma veva och vi var båda ledsna. Det slutade med att vi strulade med varandra och har inte pratat med varandra sedan dess. 

Jag ångrar det så enormt mycket. Hur jag behandlade honom, att jag strulade med en vän och jag skäms över hur jag lät sex styra allt. 

Jag vet inte ens varför jag inte insåg hur otroligt djupt jag sjunkit tidigare. 

Men jag vet att en händelse fick mig att vakna upp något och det var när jag träffade en av mina vanliga killar utanför en skola. Han hämtade upp mig i sin bil och vi åkte iväg. Det var några killar i min ålder på skolgården när jag åkte och de var kvar när jag kom tillbaka. 

De började skrika efter mig och jag stannade. Jag vet inte ens hur det hände men efter en liten stund var vi på baksidan av skolbyggnaden och jag sög av två av killarna medans de andra stod och tittade på. Efter det gick jag direkt och träffade en av mina andra standard killar och hade sex igen. 

Jag mådde skit och just där och då kändes det som om inget sex i världen skulle kunna få mig att glömma hur äcklig och smutsig jag var. 

Men jag tycket att jag inte förtjänade bättre. Jag förtjänade att kallas hora. Även om jag aldrig tog betalt så tyckte jag att jag var en hora.

Jag har vaga minnen om att ha blivit påkommen, jag kan minnas en tjejröst som säger "Vänd igen; det är någon som har sex där borta" följt av mumlande från några mansröster. Det känns som om det var på en sandstrand, men jag vet inte var det kommer ifrån och det gör mig rädd. 

Har jag förträngt det så mycket eller är det min hjärna som spelar spratt. Jag vet inte. 

Jag mins ju andra tillfällen då jag blivit påkommen, i bilen på en skogsväg där en annan bil sakta åkte förbi och kollade, på en fotbollsplan då också en bil som åkte in på grusplanen bredvid och kollade eller bankande utanför toaletten i skolan. 

Jag har hållit allt sådant här inom mig i många många år och det känns som om jag har börjat lossa ventilerna och gamla minnen börjar flöda ur mig. 

Det känns skönt att ventilera, men samtidigt är jag rädd för att ni ska tycka illa om mig för det jag gjort. 

Det är en av de största anledningarna till att jag hållit allt inom mig. Jag var varit rädd för att ni ska tycka lika illa om mig som jag själv har gjort. 

Att ni ska känna äckel över mig och att ni inte vill ha med mig att göra. 

Så jag har suttit och låtit minnena gnaga inom mig och aldrig pratat högt om det trots att jag vet att jag inte kan bearbeta känslorna och minnena då.

Varning för ett inlägg med starkt sexuellt innehåll!

Jag fick en kommentar med en förfrågan om att skriva om den här videon och jag kände direkt att Ja, det vill jag gärna skriva om. För detta är verkligen jätteviktigt!

Jag känner igen mig så otroligt mycket i orden och det kunde lika gärna varit mina ord och min historia. 

Jag var också "klassens slampa", jag förlorade oskulden tidigt, använde sex som ett sätt att självskada och så mycket av mitt liv kretsade runt just sexet som skadade mig. Jag var också den där tjejen som hade sex inne på skolans toalett, tjejen som hade sex med äldre män och tjejen som kallades för hora. 

Jag tycker att detta är jätteviktiga ord och precis som Therese säger, om man bara kan nå ut till en enda person och få dem att förstå så är det värt det. 

Genom att prata öppnare kanske man kan få andra unga tjejer att förstå sin problematik eller att våga be om hjälp.

Det tog lång tid för mig att förstå varför jag gjorde som jag gjorde.  Jag önskar att det hade funnits någon som kunde förklara för mig, berätta att jag inte var ensam och visa att det kan bli bättre. 

Jag vet inte om jag hade trott dem om de berättade. För jag var så djupt inne i det då. Men jag kanske hade förstått tidigare. Tagit mig ur det fortare eller inte sjunkit så djupt ner i det självskadandet om någon hade pratat om det.
Jag hade inte sex för att jag ville ha sex, jag hade sex för att jag ville fly. Fly från ångest och fly från livet. Jag ville glömma allt för en liten stund i baksätet i någon bil, i en skogsdunge eller på någon av skolans toaletter.  Sexet liksom bedövade hela hjärnan och jag kände mig helt avtrubbad, det blev som en paus i allt.

Jag lät mig utnyttjas och gick med på nästan allt. Jag hade ingen självbevarelsedrift och struntade egentligen totalt i vad som hände med mig.  Jag ville inte leva, allt var skit och jag hatade mig själv. 

Jag träffade killar som jag inte ens visste vad det hette. Jag kände bara till deras användarnamn på nätet. Det hände mer än en gång att jag träffade killar flera gånger utan att veta vad de hette och att de faktiskt träffade mina vänner efter ett tag och jag visste fortfarande inte vad de hette. Så min vän fick själv fråga killen vad han hette för jag kunde inte tala om det. 
Nu inser jag ju hur otroligt sjukt det var att umgås med dessa killar som jag inte ens visste vad de hette. Det var varken schysst mot dem eller mig själv. Många gånger låg jag redan och planerade nästa möte när jag hade sex med någon. Jag fokuserade bara på när jag skulle kunna fly igen. 

Jag hade ett par killar som blev mina standard killar och jag behövde i princip bara logga in på MSN eller skicka ett mess för att kunna ligga för det var alltid någon som var ledig. 

Det var som värst våren och sommaren innan jag fyllde sexton. Då hade flera jag strulträffar och så hade jag fyra killar som jag "dejtade" och då träffade regelbundet. Någon enbart för sex och någon annan mestadels sex, en tredje nästan inget sex alls men umgicks mycket och det var mycket snack om sex på nätet och så den sista, en kille som jag nu är gift med. 
Jakob blev vändningen för mig, för första gången upplevde jag att någon verkligen brydde sig och ville mig väl. 

Detta är jobbigt att skriva för det ligger mycket skam och skuldkänslor i detta. Jag vet att jag haft sex med andras killar. Jag har stått och tittat en tjej i ögonen och vetat att jag vid fler tillfällen än jag kan räkna haft sex med hennes kille och den skammen följer mig än i dag. Hon visste ingenting kände inte till mig, eller otroheten. När jag träffade henne så hade det gått över ett år sedan jag dejtade hennes kille och vi träffades av en slump. Hon råkade vara vän med en klasskompis och de stod och pratade med varandra och det enda som jag hörde var ekot av sveket mot henne. Jag var livrädd att hon på något sätt skulle kunna se eller höra det som pågick i mitt huvud. 

Men det gjorde hon inte, hon och klasskompisen pratade glatt och sen gick hon. Jag har aldrig sett henne sen dess. 

Detta är på riktigt bland det värsta jag gjort mot någon annan i mitt liv och jag ångrar det så enormt mycket. 

Jag tycker att Therese  är jättemodig som vågar gå ut i sin video och berätta om vad hon upplevt och det är jättebra att hon pratar om det här. Det är jätteviktigt att prata mer om sex som självskadebeteende.  Jag tycker hon pratar väldigt bra om det som hänt henne och hon är en stark tjej som säkert hjälper många genom att gå ut och prata öppet om det hon vart med om. Mörkertalet är säkert jättestort när det gäller detta för jag skulle aldrig någonsin berättat för någon när jag höll på för jag skämdes alldeles för mycket. Jag hade ju aldrig någonsin ens hört talas om att det fanns andra som gjorde som jag. Så därför är personer som vågar prata om det väldigt viktigt och Therese video underlättar för att öppna upp för samtal om detta stora problem. 

Men jag tycker att hon glömmer något viktigt i sin video och det är att det är helt okej för tjejer att ha en sexualitet och gilla att ha mycket sex. 

Man ska få vara en ung tjej som gillar att ligga runt utan att kallas slampa och det behöver inte vara ett självskadebeteende. 

Det är precis lika okej för en tjej att gilla sex som det är för en man. 

Jag reagerade lite på att hon pratade som om att alla tjejer som har mycket sex har ett självskadebeteende och så är det ju inte, jag tycker det är jätteviktigt att inte skamma någon för deras sexualitet. 

Men när man pratar om och bara fokuserar på sex som självskadebeteende är det lätt att glömma bort att det finns de som faktiskt gillar sex och har mycket sex just därför. 

För när man är mitt uppe i självskadandet så både gillar man och ogillar sex väldigt mycket. 

Man gillar kicken, bekräftelsen, att man är bra på något, man gillar känslan av makt och även känslan av att släppa all kontroll.

Men efteråt kommer skammen, känslan av att vara äcklig, smutsig och känslan av att vara en slampa. Man känner sig dålig och hemsk och så mår man dåligt över det man precis har gjort.

Men ändå så fortsätter man, det är då det är ett självskadebeteende. När man gör saker mot sig själv som man vet att man mår dåligt av efteråt. Man gör det bara för att få en liten stund fri från ångest eller vad det nu är man försöker fly ifrån.

Jag försökte fly från ångest, dålig självkänsla och det var för mig även ett straff för att jag tyckte att jag inte förtjänade bättre.

För mig har det varit svårt att hitta min egen sexualitet efter självskadandet.

Jag har varit rädd för mina egna känslor och varit rädd för att hamla där igen. Jag försökte länge trycka undan alla känslor och lustar för att jag tänkte att det var för likt självskadesexet. 

Men jag börjar inse att det är helt okej att gilla det man vill och ha så mycket sex man vill, man måste acceptera sin sexualitet som den är och det är viktigt att aldrig någonsin göra något man inte vill!

Känner du att du har sex på ett sätt som du inte vill, har du sex på ett sätt som skadar dig så snälla snälla försök ta dig ur ditt beteende. Det finns hjälp att få!

Novahuset 
Novahuset vänder sig till killar och tjejer som utsatts för någon form av sexuella övergrepp, kränkningar eller behöver någon att prata med. De har msn-jour tis 19-21, tor 19-21 och söndag 20-22, novahuset@hotmail.com. Novahuset erbjuder även mailjour, stödsamtal och är ett stöd i kontakten med myndigheter. Novahuset arbetar även mycket med föreläsningar i skolor. Hos dem kan du vara anonym och de har tystnadslöfte.

Mikamottagningen

Du som har fått ersättning för sex och/eller skadar dig med sex kan vända dig till Mikamottagningen. Till oss kan du komma med dina funderingar och samtala om din situation. 

Mikamottagningen är en verksamhet som arbetar med prostitutions- och människohandelsfrågor. Vi erbjuder samtal, stöd och praktisk hjälp. Till oss är du välkommen oavsett ålder, kön och sexuell identitet.

Även du som är anhörig, partner eller vän och känner oro för någon kan vända dig till oss.

Kontakten med oss är kostnadsfri, vi har tystnadsplikt och du kan välja att vara anonym.

Det kan bli bättre, det lovar jag. Jag är ett levande bevis på det. Tveka inte att be om hjälp om du behöver det. 

Du är värd att ha ett hälsosamt sexliv och du kan få det. Du måste bara våga ta steget att kämpa mot självskadandet. 

Jag önskar så att jag kan nå ut med mina ord till just dig. Du som sitter där och läser, som känner igen dig i det jag skriver och få dig att inse att du är så värdefull och du är värd så mycket mer än det här. 

Du behöver inte det där sexet som skadar dig även om du tror det just nu. 

Jag var jätterädd i början och det tog lång tid att läka såren. Men jag har börjat acceptera mitt förflutna och ser det som en del av min historia och det är den som gjort mig till den jag är idag. 

Det går att komma vidare så tro på dig själv!

Jag kan inte räkna alla gånger som jag gråtit mig till sömns på grunt utav smärta. 

År 2010 drabbades jag av en fruktansvärd värk i knäna. Det bröt ut i samband med att jag hade svår anemi till följd av B12-brist. 

Då tänkte jag att det kanske hade något med anemin att göra för jag hade massor med konstiga symptom då. 

Symptom som försvann efter att jag fått min behandling. 

Men två av symptomen stannade kvar och kom och gick lite i perioder, och det var myrkrypningar i tårna och värken i knäna. 

Myrkrypningarna satt längst ut på stortårna så jag tänkte att jag kanske hade fått nervskador av min blodbrist och struntade i det och eftersom det kom och gick i perioder störde det mig inte så mycket. 

Men värken i knäna.

Det gjorde så ont ibland att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. 

Men värken kom och gick och jag kunde inte riktigt förstå vad det var som triggade igång den. Men efter ett tag började jag se samband mellan kyla och smärta och överansträngning och smärta. Jag började undvika att gå ute när det var kallt och halt och jag undvek trappor och det hjälpte. 

Men jag blev väldigt låst.

Så efter två år med denna värk bestämde jag mig att jag måste få hjälp med detta. 

Min make ringde till vårdcentralen och bad om en tid.

Men det fick jag inte. För i telefonen tyckte man att det var "psykiskt" och att det skulle gå över snart. 

Du hade jag haft ont i två års tid. 

Jag kände mig väldigt ledsen och rädd över att jag inte kunde få hjälp för "tänk om det hade varit något allvarligt".

Några månader senare dog min mamma och det var då alla symptom verkligen började eskalera. Smärtan jag haft i knäna blossade upp riktigt ordentligt och jag fick även samma slags smärta i käkarna. 

Jag hade så ont att jag inte kunde fokusera på något annat. 

Jag kände mig helt desperat för det gjorde så ont. Jag trodde då att det var för att jag var så spänd och upprörd över mammas död som gjorde att jag fick så ont. 

Och efter ett tag så gick ju smärtan över igen. 

Men andra konstiga symptom började dyka upp istället. Myrkrypningar, känsla av att trampa på saker fast det inte var något där, brännande och isande smärta i huden, "elstötar" genom ryggraden, tjut i öronen, synstörningar och svårigheter att påbörja rörelser. 

Symptomen kom några i taget och de kom och gick och jag sökte hjälp igen och ingen och igen och fick ännu en gång höra att det bara var ångest.

Jag kände mig så frustrerad och började tänka på alla de gånger jag vänt mig till vårdcentralen och inte blivit tagen på allvar. 

Jag började tänka att jag kanske var allvarligt sjuk och skulle dö bara för att ingen lyssnade. 

Det kändes som om jag bara stod och skrek och bankade inför döva och blinda människor.

Inget jag berättade fick någon att reagera. 

Under år 2013 var jag på vårdcentralen och akuten 6-7 gånger innan jag äntligen fick en remiss för att göra en magnetkameraundersökning. 

En undersökning som visade på tydliga förändringar och så satte utredningen igång. I oktober 2013 fick jag domen.. Du har Multipel Skleros.

Jag hade misstänkt det, alla symptomen jag hade haft hade stämt så bra in och varit så typiska för MS, men det var ändå en svår diagnos att få. 

Jag blev chockad och rädd, men samtidigt så släpptes en tyngd från mina axlar. Jag var inte bara knäpp. Jag hade rätt i att det var något som varit allvarligt fel. 

Jag blev också väldigt arg, arg på vårdcentralen som trots mina tydliga symptom ändå skyllde på min ångest och vägrade göra några vidare utredningar.

Jag fortsatte att kämpa för att få en utredning. Men tänk om jag inte hade orkat det. Hur länge hade jag fått gå odiagnosticerad då, och hur sjuk hade jag hunnit bli då? 

Jag fick börja med bromsmedicin bara en vecka efter diagnosen och jag var tvungen att ge mig själv en spruta varannan dag. Men bromsen gav ingen effekt och bara fyra månader efter diagnos fick jag gå in på andra linjens behandling med starkare och mer potenta läkemedel. Så i dagsläget får jag dropp på sjukhuset var fjärde vecka. 

Jag mår efter alla omständigheter mycket bättre nu, men jag har flera skador på nerverna i centrala nervsystemet och jag lever med smärta dagligen. 

Jag känner mig ofta febrig, har brännande smärta i ryggen, har ofta huvudvärk och har svårt att göra vissa rörelser för att det framkallar smärta eller obehag. Jag kan till exempel inte böja mig fram utan att det känns som om hela hjärnan är svullen och ska explodera ut ur skallen och jag kan inte hålla armarna ovanför huvudet utan att få iskalla myrkrypningar och en otäck trötthet i hela kroppen. 

Men knäna gör inte ont så ofta längre i alla fall. Det är ju alltid något. 

Värken i knäna har försvunnit sedan jag började med droppet så jag blir bara mer och mer övertygad om att det var ett tidigt skov och att min MS förmodligen bröt ut flera år innan jag fick min diagnos.