Självskadetankarna har jag nästan inte kvar längre även om de fortfarande finns där. Men impulsen att självskada finns där inom mig som om det vore en naturlig reaktion att självskada, och på sätt och vis är det ju det för mig. När allt är jobbigt och svårt känns det alltid som att en självskada är enda utvägen.
För under hela min uppväxt så var just det min utväg. Det var lösningen på mina problem och vägen jag alltid gick för att hantera alla problem som uppstod.

Det har varit väldigt svårt att lära mig att hantera dessa självskadeimpulser och alla återfall jag haft beror på att jag misslyckats med att hantera de känslor, tankar och impulser jag haft i den stunden.

Det är svårt och jag har vart nära att ge upp många gånger.

För mig har det varit viktigt att kunna stanna upp i situationen och analysera de tankar och känslor som finns.

"Varför vill jag självskada?
Hur skulle det hjälpa mig just nu?
Hur hjälper det på lång sikt? Är det en lösning på problemet?
Är det verkligen värt att självskada nu efter så lång tid utan självskador?"

Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg som ett par personer tog illa upp över, vilket jag också väntade mig. Jag skrev med en rätt hård ton och inlägget var ganska mycket skrivet i affekt. 

Min blogg är väldigt mycket känslostyrd men jag brukar vänta med att publicera sådana inlägg tills känslorna som drev mig till att skriva lagt sig och jag kan se med neutrala ögon på det jag skrivit. Jag såg att inlägget var hårt men jag ansåg ändå att jag hade en poäng och jag står fast vid det som jag skrev. 

Jag tycker inte att man ska skylla att man har självskadat på en annan individ bara för att den inte skrev "triggervarning" framför sitt inlägg på Facebook. 

Jag tycker verkligen att det bara är ett sätt att själv slippa ta ansvar för sitt beteende. 

Genom att skylla på yttre omständigheter varje gång du självskadat så tar du själv inte ansvar för att göra en förändring, utan du skyller på andra för att de inte gör en förändring åt dig. 

Det finns ingen annan än du som kan bryta ditt beteende, ju fortare du accepterar det desto bättre.

Att du blir triggad är naturligt, alla som mår dåligt har saker som triggar dem och det kan vara vad som helst. Allt från att se en kaninunge till att känna lukten av grillat kött. Men man kan inte begära att en hel värld ska censureras för just dig. Det är inte alla andra som måste göra en förändring utan det är du. 

Jag vet att det är jättesvårt och jag har själv varit där du är!

Efter snart tjugo år med självskadetankar och självskadeimpulser så tro mig jag vet! 

Jag vet precis hur det är när man blir triggad och tankarna kommer, hur tanken stannar kvar och man känner att man måste utföra handlingen för att kunna komma vidare. Det blir en impuls som nästan är omöjlig att ignorera. Tankarna försvinner inte förrän handlingen är utförd. 
Det är i alla fall så det kännes för mig.

Men grejen är ju att när man lär sig att hantera just den känslan så kommer man inte behöva utföra handlingen bara för att impulsen eller tankarna kommer. 
Det är just det jag syftar på, så länge du inte själv tar på dig ansvaret så kommer det vara väldigt svårt att sluta.
Det handlar om att förstå sin problematik och att arbeta på den för att må bättre och kunna fungera i livet.

Det viktigaste är att lära sig hantera just de där impulserna och självskadetankarna som kommer. 

Att fly i från att bli triggad är bara kontraproduktivt. Det är precis som att rädslan för ångest och undvikandet av allt som ger ångest gör att man blir sjukare och ångesten får ett hårdare tag om dig.

Undvikandet och rädslan för att bli triggad och få självskadetankar eller impulser fungerar likadant.

Du låter den få ett hårdare grepp om dig när du inte lär dig att hantera den och istället bara undviker, fruktar, flyr och skyller på andra.  

Jag är som sagt av åsikten att man själv är den enda som kan göra en förändring och tänker man på självskadebeteendet som ett sockerberoende till exempel (för det är otroligt likt faktiskt) 
Så kan man ju se det som att sockerberoendet började kanske på grund av yttre omständigheter, men om du ser en unge sitta med en godispåse så är det inte barnets fel om du går och köper godis efteråt. Det var din impuls att köpa godiset, du klarade inte av att hantera de känslor som uppkom när du såg godiset och du kunde inte motstå suget.
Det gör inte dig till en dålig människa. Men att skylla på barnet är att fly undan det egna ansvaret. Säger man istället att "ja, nu blev det såhär. Jag klarade inte av att stå emot denna gången, nästa gång måste jag försöka göra på ett annat sätt. Hur kan jag göra för att komma ur mitt destruktiva beteende?"
Så lär man sig att tänka för sig själv och ta eget ansvar och det är det absolut bästa sättet att ta kontroll över sitt missbruk.
Första steget i att kunna bli av med ett problem är att erkänna att man har ett och det är viktigt att förstå att man själv kan göra en förändring. 

För det kan du!

Bara genom att titta på dessa två bilder så kan man se den förändring som jag lyckats åstadkomma de senaste fem åren. 

 

Elin

28 juni 2015 19:54

Hej! Jag hittade din blogg för några minuter sen och har läst några inägg, tycker den är riktigt bra! Och Gud vad fin du är<3 har märkt att du har gått igenom mycket och tycker du är väldigt stark!
Jag har också haft ett självskadebeteende och har ärr efter det. Ibland brukar jag må väldigt dåligt över mina ärr, fastän jag inte ens har många! Det är bara jobbigt att det är just på armen, jag vågar inte gå i kortärmat. Jag har på vänster arm, på armen längst ner har jag 3 små ärr som sticker upp och många andra som inte syns för de har sjunkit ner, och sen på överarmen har jag 4 st stora ärr som syns och sticker ut lite.
Jag slutade självskadandet nu i april 2015.
Det ända är bara att jag har såååå sjukt stor ångest över ärren och bara tänker tillbaka på tiden när jag inte hade ärr. Och då brukar jag bli jätte ledsen och ibland vilja dö för det, och ibland blir jag så arg på mig själv och nedvärderar mig själv för vad jag har gjort.
För någon vecka sen hade jag så stor ångest över ärren att jag tog en liten sax och rev ytligt upp lite skinn på ett ärr för jag inte ville att det skulle sticka ut. Det började blöda lite men jag tog salva på det sen. Jag vet att det kanske var ert självskadebeteende det med men jag hade så stor ångest och försöker bli av med ärren så mycket.
Har använt en massa salvor och just nu har jag en som heter bio oil som jag använder ibland mot ärr.

Men ibland när jag råkar hitta t.ex bloggar där folk med liknande beteenden skriver om det, och andra som har mycket mer ärr än mig så känner jsg mig så larvig! Du vågar ju liksom visa ärren och du har accepterat de så mycket! så jag tycker absolut att jag är väldigt larvig som krånglar så, men jag hade betydligt mycket mer ångest förut över ärren så lite bättre har det blivit.
Men herregud vad modig du är som vågar visa de! Och som har tagit dig såhär långt,..❤️ Är så glad att jag hittade din blogg.
Har lite frågor om detta, brukar du nånsin känna såhär som jag? Alltså må dåligt över ärren och så.
Och har du några tips på hur jag kan tänka eller så för att inte vara så himla ledsen för ärren? ❤️

Iallafall så är jag så imponerad över dig, att du är så stark! Ha det bra! ❤️❤️

Sara Modigh

28 juni 2015 21:03

Tack för din fina kommentar.
Jag har precis som du mått väldigt dåligt över ärren och jag har skämts något enormt.
Men ärr är liksom inget som kommer försvinna så jag har kämpat för att lära mig acceptera dem.
Ärren är en del av mig och mitt liv.
Jag tittar på dem och är tacksam för att jag tagit mig ur, tacksam för att jag nått så långt och jag kan erkänna att mitt liv som jag levt har varit väldigt jobbigt och jag kunde inte hantera det just då.

Jag tror inte att det finns något man kan göra mer än att vänta på att ärren ska blekas, för det gör dem ju med tiden.
Det bästa du kan göra är att fokusera på det som är bra istället för att fixera dig vid det som är "dåligt".

Jag hopps att du kan lära dig att acceptera dig själv som du är och att du framför allt slutar upp med det där rispandet på ärren för det kommer bara göra saker värre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...