Direktlänk till inlägg 29 juni 2015
Alltså vilken helvetesdag det var igår. Framför allt smärtmässigt men även psykiskt.
Vi spenderade hela dagen igår med att försöka gå igenom och sortera alla av mammas saker som står hos mormor och det är ju ett evighetsprojekt att bara få alla att komma dit och ta tag i det. Så när det nu bestämdes att det skulle påbörjas eftersom alla var lediga så fick jag ju släpa mig dit trots att jag redan på morgonen hade väldigt svåra smärtor.
Men det bara var jag, Jakob och ett av mina tre syskon som verkligen hjälpte till ordentligt så fick jag slita väldigt hårt och det tar ju psykiskt också att de andra två inte kunde offra sig lite de med.
För det var fasiken inte lätt för mig.
Jag tror inte att någon förstår hur det är att ha sådan smärta att man knappt vet vart man ska ta vägen. Igår brände det i hela kroppen som om jag fått kokhett vatten slängt över mig stup i kvarten, knäna värkte, höfterna smärtade och ryggen gjorde så ont så jag höll på att svimma och ingen ställning kunde lätta på smärtan. Det kändes som om det stod en elefant på mina kotor och det liksom strålade ut från ryggen ut i både armar och ben. Smärtan gör ju mig också väldigt irriterad för det är så jobbigt att ha så ont.
Jag låg i en hög på marken framåt kvällen och kunde knappt röra mig av smärtan och jag mådde så illa att jag nästan spydde i mormors trädgård. Jag liksom hulkade så tårarna rann av ren smärta för hela kroppen började protestera. Det var både tunga lyft och värmen som tog hårt på mig på grund av min MS.
Men jag försökte hålla de inom mig och att inte visa något utåt för jag försökte vara stöttande för alla andra. Men smärtan tar hårt och jag blir väldigt irriterad när jag har ont.
Så igår kände jag bara att när folk som inte ens hjälpte till skulle komma och lägga sig i hela tiden eller det faktum att två syskon knappt hjälpte till alls att det blev extra jobbigt med smärtan.
Just för att jag hade så ont och jag ändå var där och hjälpte till så kändes det jättetråkigt att inte alla kunde vara med och hjälpa till. Jag tycker ju att man faktiskt får offra sig lite när man bestämt en dag då man ska göra det och alla samlats för det.
Jag vet hur det är att behöva göra svåra saker. Jag har mått dåligt hela livet och det kommer komma massor av saker som man inte vill göra för att det är jobbigt, svårt eller tråkigt.
Men ibland måste man göra saker även om det är väldigt jobbigt. För det kommer ju inte bli lättare bara för att man skjuter upp det.
Det är svårt att gå igenom alla mammas saker och slänga och skänka bort allt som man inte får plats med. Speciellt eftersom jag och Jakob egentligen inte har plats för något. Det finns ju mycket som man tänker att "Det skulle vara kul att ha sen när vi flyttar till hus". Men vem vet om vi någonsin kommer kunna flytta till hus. Vi kan ju inte spara massa saker i all evighet bara för att.
Men lite småsaker fick vi med oss i alla fall men det mesta går till secondhand och sortergården.
Vi hann bara med en bråkdel av alla saker igår och då var jag och Jakob där i nästan åtta timmar och jobbade.
Så nästa gång hoppas jag att alla andra är mer engagerade och slutar tänka så mycket på sig själva och istället hjälper till så att vi kan få det här gjort. Mormor har haft hela sitt "kontor" fyllt till bristningsgränsen i snart tre år och hon vill ha ut sakerna nu, och jag förstår henne.
Så ja, gårdagen var fylld med sorg, besvikelse, smärta och irritation istället för att bli en dag som man egentligen hade kunnat göra fin genom att minnas och ta farväl av sakerna tillsammans.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se