Skrollade igenom Facebook lite slött medans jag låg och kollade på tv och så såg jag det här inläggen på en sida om att må psykisk dåligt och det väckte mycket tankar och känslor. 

Jag har många gånger fått höra liknande saker sagt till mig personligen och jag tror att det är många som känner igen sig i det. 

Så fort man pratar om att man inte mår bra så gör man det antingen för att man är en gnällig person som tycker synd om sig själv eller för att man vill ha uppmärksamhet och vill att andra ska tycka synd om en. 

Lägger även märke till kommentaren om att "de som har diagnoser och mår dåligt på riktigt" ska fortsätta kämpa.

Kan man inte må dåligt utan att ha en diagnos?

Jag har flera diagnoser och jag mådde ändå bra mycket sämre innan diagnoserna sattes.

Jag var lika sjuk, hade samma problem om inte fler då trots att jag inte hade fått papper på det. 

För det är ju det en diagnos är. Ett jävla papper med en beskrivning om vilka symtom man uppvisar sammanfattat i ett enda ord. 

Inlägget blev borttaget innan jag han kommentera och det var ju skönt på sitt sätt. Men jag hade ändå velat fråga hur hon tänkte när hon skrev det där. 

Jag menar, Tror hon inte att de som "grinar varje dag" mår dåligt? Det är väl fruktansvärt onödigt att skriva på det där viset?

Vad vinner man på att skriva sådär liksom?

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Ibland känns det som om människor bara går med i grupper för att skapa bråk och slå ner på de som är sjuka.

Känns nästan som om det blivit lite av en sport att provocera och såra människor som mår dåligt och redan har det kämpigt nog. 

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Nä, det är en tröttsam attityd måste jag säga och man kan ju inte annat än förvånas över att det finns så många människor som har så taskig människosyn trots att vi ändå lever på tvåtusentalet. 

Ta din tidsmaskin och åk tillbaks dit du kom ifrån. 

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

I söndags var det morsdag, det är en tung dag. Det är så mycket prat om hur vi ska fira våra mammor och överallt ser man alla fina texter och bilder som cirkulerar om hur man ska uppvakta sin mamma. 

Det är även et samtals ämne som liger i luften och jag fick frågan "Har du firat din mamma något i dag då?" tre gånger och varje gång hugger det till i bröstet. För vad ska man säga? 

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Jag har ingen mamma att uppvakta. Min mamma finns inte mer.

Det enda jag har kvar är en grav att gå till

Vissa dagar är tyngre än andra när man förlorat någon man älskar och som betyder så mycket i ens liv. En mamma kommer alltid att vara saknad. Det är ett stort svart hål som aldrig kan fyllas.

Många gånger undrar jag varför det var hon, varför det var mamma som var tvungen att dö?

Det hade ju vart bättre om det var jag.

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Ville bara säga att jag är otroligt glad för jag har nått ett mål som jag kämpat med ett tag.

Nämligen att ha 200 eller mer unika besökare varje dag i en hel månad!

Det känns jättekul att ha uppnått det målet och jag hoppas att det håller i sig och att ni fortsätter att läsa min blogg. 

Jag är så glad för alla fina läsare jag har även om de flesta håller sig väldigt tysta och osynliga. 

Det är ni som får mig att fortsätta jobba med bloggen även när det känns tungt. 

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Jag är så glad för alla er som följt mig genom så mycket och för allt stöd ni gett mig. 

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Det jag ville säga var väl egentligen TACK

Tack för att ni finns!  

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet