Det händer då och då att någon säger att det är synd om mig. Det är en sak som jag tycker är rätt obehaglig att höra.

Kanske för att jag själv inte tycker särskilt mycket synd om mig själv och därför känns det konstigt när andra säger att det är det. 

Visst jag fattar grejen. Jag är både fysiskt och psykiskt sjuk, min mamma är död och jag har vart med om en hel del i mitt liv som kan klassas som väldigt svårt och jobbigt. 

Men jag tycker inte synd om mig själv. 

Jag tycker snarare att jag använt de svårigheter jag haft på ett väldigt bra sätt. 

Jag har skapat en blogg med visionen att hjälpa till att bryta tabut kring att prata om psykisk ohälsa, och det har jag lyckats bra med. 

Min blogg har vuxit och jag har legat på topplistor över de mest lästa bloggarna i Jönköping, jag har medverkat i intervjuer och artiklar i både Aftonbladet, Metro, Jönköpings Posten och Frida. Jag har medverkat i forskningsstudier och på det viset kunnat vara med och bidra till forskning. 

Jag har även startat en insamling till forskning för MS. 

Jag skriver för att visa att det finns hopp även om allt är svårt och jag har personligen fått höra att jag genom mitt skrivande kunnat hjälpa många som också mår dåligt, men även hjälpa anhöriga att bättre förstå. 

Jag har trots alla svårigheter målet i livet att skratta varje dag och det håller jag så gått jag kan.

Det är en kamp ibland, men jag gör saker som jag tycker är kul, jag kämpar på mitt eget lilla vis och det här är det som funkar för mig. 

Jag kämpar för att vara glad och det tycker jag är en bedrift när man lika gärna hade kunnat ge upp och bara lägga sig ner och dö för att allt är så tungt att bära. 

Jag har även, trots alla sjukdomar och problem, en fin familj som betyder mycket för mig och jag har mina vänner som gör livet så mycket bättre. 

Även om mitt liv kanske inte är ett typiskt liv med villa, jobb och barn så är jag ändå nöjd med det jag har och det tror jag är det viktigaste. Att kunna stanna upp och vara tacksam och glad över det man har istället för att sukta efter det man inte har. 

Man vet aldrig vad framtiden bär med sig eller hur livet kommer bli tillslut. Så att göra det bästa för stunden lever jag efter. 

Det är okej att ha mål och drömmar, men när dessa hindrar dig från att leva i nuet och må bra här och nu så tycker jag i alla fall att det är sorgligt. Livet kan vara slut i morgon men du har inte hunnit leva för du har skjutit upp det till sen. 

Dessa insikter kanske jag aldrig skulle haft om jag inte hade varit sjuk. 

Jag hade inte varit den jag är i dag om jag inte hade levt det liv jag levt. 

Så på ett sätt är jag tacksam över de svårigheter jag haft, för jag hade inte haft allt det jag har idag utan allt som hänt mig. 

Så nej , jag tycker inte synd om mig själv.

Sen vill jag bara tillägga att det är okej att tycka synd om sig själv. Det är rätt naturligt när allt är jobbigt och svårt. Men det viktiga är att inte låta det ta överhanden så att man ger upp och bara sitter och tänker på hur synd de är om en själv. 

 

BellsHell - Drogerna och rakbladens Drottning

24 juli 2015 18:51

Jag fullständigt hatar när "tycker synd om dig"-blickarna/tankarna/orden kommer.

http://bellshell.blogg.se

Sara Modigh

25 juli 2015 10:29

Ja, det är väldigt obehagligt faktiskt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...