En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under augusti 2015

Av Sara Modigh - 31 augusti 2015 12:45

När jag var barn så vad det bästa jag visste att klä ut mig. Både jag och mina syskon brukade klä ut oss väldigt mycket som barn. 

Vi hade en hel låda fylld med utklädningskläder som mamma hade sytt och jag och mina vänner brukade ofta leka med dessa maskeraddräkter.


En av mina favoritkaraktärer att klä ut sig till när jag var barn var Disneys Snövit.

 


Jag tyckte väldigt mycket om Snövit när jag var liten och tittade många gånger på den där filmen.

Så då sydde mamma en maskerad dräkt till mig så att jag kunde klä ut mig till Snövit. 

Är inte det helt fantastiskt?


Jag är uppvuxen med att klä ut mig och det är något som jag faktiskt fortfarande tycker väldigt mycket om att göra.

Som liten brukade mamma ha Halloweenfester på halloween där alla klädde ut sig, vi brukade också åka på Hova Riddarvecka och vara utklädda i medeltidskläder och på födelsedagar då och då fick vi ha teman på kalasen som till exempel tankkalas, rymdkalas och så vidare där alla barnen fick klä ut sig. Men det var inte bara barn som klädde ut sig hemma hos oss utan mamma och hennes vänner hade ibland fester där de hade maskerad så i mammas förråd hittade vi alltid massor med roliga maskeraddräkter hon hade sytt och kunde få höra historier från när dessa använts.

Allt finns ju inte kvar, men lite har vi kunnat spara.


Jag har inte förmågan att sy, men jag tycker det är jättekul att men hjälp av lite fantasi och vanliga kläder kunna "bli någon annan". 



Av Sara Modigh - 30 augusti 2015 11:15

De senaste dagarna har jag drabbats av sådan trötthet helt plötsligt under dagen att jag varit tvungen att lägga mig och vila. Jag förstår verkligen inte vad det är som händer med mig.

Jag har haft ont i hela kroppen och varit väldigt trött.

Det är så frustrerande när man ligger där i sängen eller på soffan och vet att man har hundra saker som måste göras men man orkar inte ens klia sig på näsan.

Igår somnade jag mitt på vardagsrumsgolvet!


Jag satt och höll på och sortera lite kläder och jag hade så otroligt ont i kroppen att jag bara var tvungen att lägga mig ner en stund för att inte svimma eller spy av smärtan. Så somnade jag där på golvet i en hög med galgar. 

Det känns inte alls bra, för det är sådana här saker som verkligen får mig att inse hur sjuk jag faktiskt är. 

Att kroppen tar så mycket stryk av att städa hemma att jag får så ont att jag måste lägga mig ner på golvet och att jag är så trött att jag dessutom somnar där!


Jag vill så mycket mer än såhär, jag vill ha mer ork och energi, jag vill kunna göra allt som jag vill göra utan att min kropp ska säga stopp. 

Jag har kämpat och kämpat mot det psykiska hela mitt liv och det är så orättvist att nu,

bara för att jag äntligen börjar få kontroll över det så kommer det fysiska och sätter stopp.

Kommer jag aldrig få leva utan att allt ska vara en sådan fruktansvärd kamp?



Jaja. Allt var inte negativt i alla fall. 

Städade och rensade igenom hela källarförrådet igår. Det tog hela dagen och all min energi.

Men det blev klart sig tillslut. 

Provade lite gamla kläder också när vi rensade vår låda med maskeradkläder, det var kul haha

 

Det finns så mycket jag vill göra men allt kostar, inte bara pengar utan även energi.

Jag tycker det är så skönt när man får något gjort. Men det känns som om jag får betala ett väldigt högt pris för att försöka hålla lite ordning hemma.

För så fort man är klar med en sak så är det något annat som måste göras sen och min kropp och mitt psyke orkar inte med.  


Av Sara Modigh - 27 augusti 2015 16:15

Ibland händer det att man ser någon som är så otroligt vacker att man får rysningar.

Då kommer ofta tankarna "Jag önskar att jag såg ut sådär".

Men varför?

På vilket sätt skulle det egentligen vara en förbättring i mitt liv om jag var vackrare? 

Det är ju egentligen hemskt när man tänker på det, att jag har fler gånger i mitt liv önskat att jag kunnat ändra på mitt utseende, än jag önskat att bli frisk.

För något inom mig säger att det är viktigare att se bra ut än att vara frisk. 



Men det är ju inte så konstigt egentligen, läser man i tidningar eller tittar på tv så är det ena reklamen efter den andra om hur man ska förändra sin kropp för att bli vackrare genom att gå ner i vikt, bli härligt solbrun, färga håret, raka bort håret på benen, fila fötterna, sätta på sig massa smink osv.

Det är ena artikeln efter den andra om hur snygga kändisarna är efter sina operationer och tidningarna fylls med de senaste trenderna för att hålla sig ung och snygg. Det är allt från att spruta in gift i ansiktet till att låta sig bli sövda och genomgå farliga operationer till att smeta fågelbajs i ansiktet eller att hälla majonnäs i håret. 

Man har till och med börjat ta tillbaka korsetter, men nu kallar man det för "waist trainer". Detta trots att man vet hur hälsofarliga dessa korsetter varit för kvinnor.

 

Vad kommer vi ta tillbaka från 1700-talet härnäst? Stora frisyrer uppbyggda och uppstoppade med gud vet vad som för varje dag ruttnar mer och mer? Eller varför inte smink med Arsenik i för att måla oss vita med?


 

Egentligen kan man ju säga att skönhet alltid gått före hälsa. 

Men idag har vi så mycket media som talar om för oss hur vi ska se ut , vad som är bra och vad som är dåligt. Dessa budskapen når ut så lätt och påverkar mer än man tror.  

Man når ut till en mycket större publik nu än man någonsin gjort tidigare och det som förmedlas om utseende är massivt och upptar en otroligt stor del av all media. 

Man kan inte ta upp en tidning eller sätta på tv:n utan att få höra något om hur man bör se ut. 


Har ni någon gång tänkt på hur mycket produkter det faktiskt finns som enbart existerar för att förändra utseendet "till det bättre".

Vad spelar det för roll om man inte har långa mörka ögonfransar eller om man råkar ha grått hår?

Är verkligen vikten på en person det enda som räknas? 

Hur kommer det sig att hår på benen är så fruktansvärt (om man är kvinna), men nästan ingen bryr sig om man har håret kvar på sina armar?

Vad är det med benhår som skiljer sig så mycket från armhår?

Det finns miljoner olika antirynkkrämer, produkter för att motverka finnar, produkter för att ge mer lyster, massor med olika krämer och salvor för varenda kroppsdel man har. Det finns miljarder sminkprodukter och syftet är enbart att få människor att vilja ändra hur de ser ut.

 

Man ska vara sminkad, men inte för sminkad. Man ska se naturlig ut. Men den naturliga looken får absolut inte vara äkta för då ser man sjuk ut.

Det ska vara maskara, foundation, concealer, puder, blush, bronzers, läppbalsam, läppenna, läppglans, eyeliner, ögonskuggor, primers och gud vet vad för att uppnå den där "naturliga" looken.

För att inte tala om allt man smetar på sig om man vill vara extra fin så som läppstift och hundratjugo olika ögonskuggor att blanda ihop för bästa resultat.


Men blir man verkligen vacker av detta eller är det bara någon vi blivit upplärda att tro?

Något vi blivit uppfostrade att tycka utan att egentligen få chansen att tänka själva?

Vi har sett reklam om maskara ,och hundra andra produkter för att få oss vackra, sen den dagen vi första gången tittade på tv, sen första gången vi bläddrade i ett magasin, ja, varje gång vi går utanför dörren så ser vi reklam som talar om för oss hur man "ska" se ut för att vara vacker. 

 


Men är detta verkligen att vara vacker? Eller är det en mångmiljonindustri som tjänar pengar på din låga självkänsla?

Är det kanske så att hela den här jakten efter skönhet är en konstruktion av företag där pengar är den drivande kraften. 

För visst är det väl ofta så att man ska köpa en produkt som ska göra att man blir vackrare.

Och att vi ska vara vackra, ja det har vi ju lärt oss redan sen barnsben. 


Av Sara Modigh - 24 augusti 2015 13:30

Jag hade verkligen en jättebra dag igår. Jag hade super roligt!

Började med att åka till mormor och äta lunch och fika lite eftersom hon fyller år i morgon. 

Så vi satt och pratade och åt god mat en stund. Sen åkte jag och Jakob vid tre för att vi var bjudna hem till min kompis.

Så vi åkte dit och var där strax innan fyra. Sen satt vi verkligen och pratade och pratade, tittade lite på hennes hus och pratade lite till, åt lite blåbärspaj och sen pratade massor igen.

Det var som om käken skulle gå ur led så mycket prat blev det.

Vi var där i nästan fem timmar och babblade och babblade. 


Vi träffades första gången 1996 och var bästa vänner under 10 års tid. Men sen kom annat emellan och vi slutade umgås.

Sen så stötte vi på varandra på Coop för ett tag sedan och sen var hon här på fika förra helgen och nu igår då så va jag hos henne.

Så vi har ju en hel del att  prata om.Allt som har hänt under de typ 9 åren som gått sedan vi var vänner och massor med gamla minnen från när vi var barn. 

Men det känns så häftigt att det fortfarande efter alla dessa år går så lätt att prata med henne. 

Till och med Jakob tyckte att det var roligt och spännande att höra om allt som har hänt under åren. 


Det känns nästan som om ingen tid har gått, men samtidigt så är det massor som har hänt. Precis som jag skrev i mitt förra inlägg så är tiden verkligen mystisk. 


Vilken slump egentligen att vi skulle springa på varandra på Coop så här långt senare i livet. 

Nästan som om det var menat att vi skulle träffas och ta upp kontakten igen. 

Nu känns det som om jag har saknat den vänskapen vi hade mer än jag trott. För även om jag haft vänner så har det aldrig varit riktigt samma sak. För jag har aldrig riktigt haft den där "Jag kan prata om vad som helst med dig-känslan" hos någon annan vän och trots att vi inte umgåtts på så många år, så känns det ändå som om den känslan finns kvar. Som att jag kan prata om nästan vad som helst med henne och att hon delar saker med mig.


När klockan var kvart i nio eller något så var vi tvungna att bege oss hemåt så vi skulle hinna äta lite kvällsmat innan Jakob skulle lägga sig, så att han orkar gå upp och jobba.

På vägen hem kände jag mig helt uppspelt och hypad, jättetrött och torr i munnen och ont i halsen av allt pratande och skrattande. 

Precis som det ska vara efter en bra dag. 


Men på kvällen vände det. 

Jag förstår inte varför det är så? Varför det alltid ska bli på det viset.

När jag skulle sova så mådde jag så dåligt. Jag hade sådan fruktansvärd ångest, helt utan anledning. 

Hjärtklappning, hemska tankar och minnen, ångest på topp, gråt i halsen, rastlöshet i hela kroppen, yrsel, kallsvettning, illamående och såklart helt omöjligt att somna. 


Det är som om min sjukdom ropar på mig och säger "kom tillbaka hit ner, du ska inte tro att du ska kunna ha det roligt och må bra en hel dag" eller så kanske det är kontrasten mellan att må bra och sen att må dåligt. 

Jag har ju ofta ångest på kvällarna. Kanske är det samma ångest men att det känns värre när man för en liten stund kunnat glömma hur den känns?


Man kan ju bli trött på mindre. 

Men jag är ändå otroligt tacksam över att jag kan vara så glad och må så bra som jag kan göra nu. Det är inte bara ångest och elände längre!

Av Sara Modigh - 23 augusti 2015 12:15

Tid är en så konstig sak ändå. Den kan båda kännas så lång men ändå så otroligt kort även om man pratar om samma tidsperiod.


Det känns som om det var en evighet sedan mamma gick bort, varje stund utan henne känns så lång.

Men samtidigt känns det som om det var så kort stund sedan man var barn och lekte massa roliga lekar med mamma. 

Tre år, hur lång tid är egentligen tre år? För idag är det tre år sedan mammas begravning var. 

Det känns verkligen inte som om det har gått tre år redan. Det är så svårt att greppa det. 

Fast å andra sidan är så mycket som har hänt under de åren som har gått så vore rätt konstigt om det inte hade gått så lång tid.

 

När jag tänker tillbaka på året 2012 så minns jag egentligen inte så mycket mer än att det var året då mamma gick bort. 

Men när jag tittar på bilder från dess så känner jag mig verkligen inte som samma person längre.

Visst, jag hade påbörjat min resa för att må bättre och hade redan då kommit rätt långt. 

 

Men när jag tittar på bilderna kan jag verkligen se tomheten i blicken på många bilder, jag kan se hur trött och sliten jag var, jag ser hur otroligt lågt självförtroende och självkänsla jag hade. 

Jag var verkligen inte bekväm i mig själv och mådde väldigt dåligt.

Men det känns inte alls som om detta var särskilt länge sedan. Det känns som om det var igår de där känslorna övertog allt och påverkade hela min vardag. 

Men så är det ju inte längre. 

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, och visst kan det säkert vara så. 

Den här bilden visar i alla fall för mig att jag faktiskt under de här tre åren har gått igenom en otrolig förvandling i hur jag ser på mig själv.

 

Då: Osäker, blyg, tycker jag är fulast i värden, helt värdelös och jag är verkligen ingenting värt

Nu: Självsäker, skiter i andra, är mig själv, och litar på att jag duger.

 

Det är otroligt vad som kan hända på tre års tid. Hade någon sagt till mig då att jag om tre år skulle kunna vara bekväm med att stå framför kameran, eller berättat för mig att jag faktiskt skulle stå som nakenmodell framför en främling och bli fotograferad inför ett skolprojekt så hade jag trott att det var ett skämt. 

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle kunna ha så bra självkänsla eller att jag skulle kunna utveckla ett självförtroende överhuvudtaget. 

 

Så i det perspektivet är tre år en väldigt kort tid. Det finns många som aldrig klarar av att ta sig ur så låg självkänsla. 

 

Så hur långt är tre år?  Ja det är svårt att svara på för det beror helt på i vilket sammanhang. Om man väntar på något som man ser fram emot så kan tre år kännas hur långt som helst. Men räknar man ner mot något man inte vill ska ske, ja då kan det kännas som om tiden är alldeles för kort.

 

Det har i alla fall gått 1 095 dagar sedan min mamma hade sin begravningsceremoni och dagarna kommer bara fortsätta att bli fler och fler. För en sak som är säker är att tiden alltid kommer att fortsätta gå oavsett vad vi gör med den. 

Det bästa vi kan göra är att försöka spendera den så bra vi kan, för man vet aldrig när vår egna tid är slut.

 


Av Sara Modigh - 22 augusti 2015 11:00

Första natten på två veckor och fyra dagar som jag lyckats sova en hel natt utan att vakna. 

I snitt är jag uppe mellan 2 och 4 gånger per natt.

Det känns nästan konstigt att sova i nästan åtta timmar i sträck utan att ha vaknat någon gång under natten. Känner mig ganska trött faktiskt, men det kan ju vara för att jag vaknade tjugo minuter innan jag skulle gå upp och därför inte riktigt fick mitt minimum på 8 timmars sömn. 

Känner att jag har aningen högre sömnbehov för att må bra.

Men det är skönt att ha kunnat sova en hel natt. Det är inte ofta det händer. Men har fått en medicin som ska hjälpa mig, därför jag vet hur många nätter som gått, bara att räkna hur många tabletter jag hade tagit "innan det gav effekt". Nu vet jag ju inte om det är medicinen som hjälpt eller om det bara var en slump. Det händer ju då och då att jag sover en hel natt utan att vakna. 

Men det är inte ofta som det händer.

Vi får väl se om det håller i sig. Det vore skönt!


Något som däremot inte är så skönt är de där ryckningarna i ögonlocket som jag har.

Tror att de flesta av er kan relatera till hur det känns för alla har väl fått sådana där nervryckningar ibland. Det är ju egentligen inte så farligt, och det gör ju inte ont. 

Men när man får det flera gånger om dagen i flera månader i sträck börjar det bli aningens irriterande. 

De senaste dagarna har det vart ovanligt mycket ryckande dessutom. 

Undra om det är värmen som gör det?


Sen blir jag helt självmedveten över det där ryckandet och tänker att folk kommer se och tycka jag är konstig eller nått. 

Men det känns väl mer än det syns egentligen. Ska inte ha någon som stirrar mig in i ögonen ändå, ingen annan än Jakob i alla fall och han vet ju att jag har det där problemet och vet ju varför. 

Tydligen är det så att när man har MS så har man lättare för att få sådana där nervryckningar då kroppen lättare blir uttröttad. 

 

Värmen är ju en av sakerna som snor min energi så jag hoppas att det blir bättre nu framåt hösten och vintern. 

Nämnde jag att lag längtar efter hösten? :P 

 

 

Fast jag gillar sommaren med! Det gör jag Jag tycker om alla årstider. Det finns ju för och nackdelar med allt. Men just nu längtar jag efter hösten. Men när den kommer så kommer jag säkert längta efter sommaren igen. 

 

 

Av Sara Modigh - 20 augusti 2015 20:15

Ja, att hitta lösningar och anpassningar för att klara sig är väl en av de största och viktigaste delarna att göra när man är sjuk. 

Det finns så många saker som jag inte klarar av för att det tär för mycket psykiskt eller fysiskt. 

Ibland är det svårt att veta om något är psykiskt eller fysiskt. 

För många gånger triggar det fysiska det psykiska och vise versa och tröttheten är ofta lamslående oavsett om jag utsatt mig för något som varit jobbigt på grund av mina psykiska svårigheter eller om det är för att min MS säger stopp. 

En av sakerna som jag har sådär svårt med är dammsugning, det är smutsigt vilket gör att det är jobbigt psykiskt, det låter mycket vilket gör att det överstimulerar min hjärna vilket påverkar mig både i min ms och det psykiska, det är dessutom fysiskt ansträngande och varmt så det gör inte underverk för MS-symptomen direkt. 



Men jag har försökt experimentera lite med damsugandet och detta är vad jag kommit fram till:



Att gå bakom dammsugaren där varmluften blåser ut är en mycket dålig idé, det ger illamående, svettningar, fatigue, känsla av att svimma, huvudvärk, svaghet och allmän ostadighet i kroppen och allt annat jag känner när jag blir för varm för min MS. 


Den vanliga "dammsugarrörelsen" fungerar inte. Det är för tungt för både rygg och armar och ger mig symptom så som myrkrypningar i händerna, iskall känsla i armarna och omedelbar trötthet som suger ur all min energi ur kroppen. 


Att försöka stå framåtböjd och dammsuga gick sisådär. Det ger mig värk i ryggen och en aning ångest för det känns som jag ska spy. Får också ont i huvudet om jag böjer mig för mycket framåt. Men ja, det funkar om man är försiktig och inte tar så mycket åt gången. 


Att försöka dammsuga något i takhöjd är ett stort NEJ! Det funkar inte alls. Trodde jag skulle dö av trötthet efter bara två sekunder när jag skulle suga upp ett spindelnät ute på balkongen. 

Det var alldeles för tungt att lyfta hela slangen med metallrör och allt dit upp. 

Det var så jag till och med blev en aning chockad över att min energi sögs ur min kropp fortare än spindelnätet sögs in i dammsugaren. Definitivt inte värt det!


Att sätta mig i ett hörn och dammsuga lite golvlister gick bra.

Så det får väl bli min specialitet i fortsättningen.


Men att försöka lyfta den tunga klumpen till dammsugare gick mindre bra. Tungt och otympligt är ingen bra kombo tillsammans med min MS som gör mina armar helt odugliga. 

Så att både få fram, och sen tillbaka dammsugaren in i städskrubben är ju ett helt projekt bara det. 


Att dammsuga i ett litet instängt rum, det var inte bra det heller. Känns som om luften tar slut.

Får sån panik! Känns som om jag håller på att kvävas. Jag får hjärtklappning, illamående, svimningskänsla, en klump i halsen, darriga och svaga ben och efteråt är jag helt förstörd och utmattad. 


och ljudet från dammsugaren är ju ett helvete. Att man kan bli så mentalt utmattad av ett ljud är ju nästan imponerande. Känns som om jag inte vill höra ett enda ljud till på en vecka för då imploderar jag säkert. 


Sen att dammsuga i den här värmen med MS är ju också ett helvete enbart förtjänat av typ Hitler och annat avskum. 


Men jag försöker göra det bästa möjliga. På med kylvästen och i med öronproppar som i färgen matchar dammsugaren och så fram med ett leende och en positiv attityd. 

 

Så trots alla svårigheter jag har med det här att dammsuga så har jag åtminstone kunnat dammsuga lite mellan soffkuddarna, dammsugit bakom några möbler och under byråerna vi har i vårt hem samt alla eluttag vi har i sovrummet och vardagsrummet och så har jag dammsugit lite bland alla sladdar bakom stereon och våra tv-apparater och vår dator.

Så länge jag håller mig till "detaljdammsugning" där jag inte behöver flytta dammsugaren så mycket och inte behöver ha metallröret på, aktar mig för varmluften, har fönsterna till lägenheten öppna, kylvästen på och öronproppar i, ser till att vara pigg och utvilad när jag gör det och bara håller på en kort stund så klarar jag damsugandet med bara lite värk, trötthet och illamående som efterverkningar. 

Det är ett stort steg framåt måste jag säga. 



Förresten, ett helt inlägg om att bara dammsuga? haha

Det var ju imponerande att kunna få så mycket text om en sådan sak tycker jag :D


Av Sara Modigh - 19 augusti 2015 10:30

Många gånger så dyker det upp "peppande" inlägg om hur vi ska älska våra normbrytande kroppar. Nu senast var det en artikel i en nyhetstidning om en tjugoårig tjej med bristningar och celluliter som hyllades för att hon vågat visa sina helt vanliga ben på instagram och hon är bara en i mängden som jag stött på de senaste månaderna.


Den här gången pratades det om att älska sig själv som man är och hur svårt det var att våga visa upp sina ben fulla med bristningar och celluliter.

Men det enda jag kunde tänka var att, om det är celluliter och bristningar hon har, och att det är så otroligt modigt att visa dessa hemska ben fulla av detta, vad har då jag? Kratrar stora som Vredefortkratern över hela mina ben och min rumpa? 

För att inte tala om alla bristningar som jag har. 


Så hur ska det få mig att känna? Om hennes ben är så hemska, hur hemska är då inte mina? 

För jag har på riktigt aldrig sett någon som har så mycket celluliter och bristningar som jag har i någon av alla dessa "peppande inlägg" i media som ska säga oss att vi ska älska oss själva trots våra celluliter eller vad det nu kan vara som är "fel". 


Det är alltid problematiskt när man börjar jämföra sig själv med andra. Den här gången var det en ung tjej med smala brunbrända ben och (enligt mig) lite knappt synliga bristningar och celluliter. 

Även om det är meningen att vara peppande så gör det bara mig mer självmedveten om mina egna "problem" som mina dallrande lår, min mage full med bristningar och min rumpa full av gropar. 

Som egentligen inte alls är så hemska problem egentligen och det finns många som har bra mycket mer celluliter och bristningar än vad jag har, som är hur fantastiska, fina och underbara människor som helst. Så varför är man så rädd för detta? 

     


Ett samhälle där alla såg exakt likadana ut tror ju inte jag skulle vara så jättekul att leva i. Men ändå så finns den där stereoskopiska bilden av skönhet som alla eftersträvar.    

Man ska vara smal, ha len och slät hy, man ska vara renrakad, solbrun, vacker, fixad och välklädd,

och så fortsätter det i evigheter. Massor med "regler" om vad man ska och inte ska göra och hur man ska eftersträfa att se ut.

Allt stress och press för att vi alla ska bli en enda sörja av samma sak.


Så vid närmare eftertanke så är jag rätt glad över mina "skrattgropar" på låren och rumpan. Det är en del av mig och min kropp som gör mig till mig.

Det ger mig karaktär, eller vad det nu är de brukar säga på antikrundan.   
       


Det är inte hela världen om man har en kropp som inte lever upp till massa ideal.
Huvudsaken är är inte att vara snygg, livet är så mycket mer än bara ytan.

Kroppen är bara ett skal för det som verkligen är det som är värt något. Det är ett verktyg för att kunna uppleva det fantastiska att vara vid liv. 

Utan kroppen kan vi inte leva så egentligen borde man ju uppskatta allt som kroppen kan istället för att se negativt på att ytan inte lever upp till en viss standard.


Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards