Direktlänk till inlägg 19 augusti 2015
Många gånger så dyker det upp "peppande" inlägg om hur vi ska älska våra normbrytande kroppar. Nu senast var det en artikel i en nyhetstidning om en tjugoårig tjej med bristningar och celluliter som hyllades för att hon vågat visa sina helt vanliga ben på instagram och hon är bara en i mängden som jag stött på de senaste månaderna.
Den här gången pratades det om att älska sig själv som man är och hur svårt det var att våga visa upp sina ben fulla med bristningar och celluliter.
Men det enda jag kunde tänka var att, om det är celluliter och bristningar hon har, och att det är så otroligt modigt att visa dessa hemska ben fulla av detta, vad har då jag? Kratrar stora som Vredefortkratern över hela mina ben och min rumpa?
För att inte tala om alla bristningar som jag har.
Så hur ska det få mig att känna? Om hennes ben är så hemska, hur hemska är då inte mina?
För jag har på riktigt aldrig sett någon som har så mycket celluliter och bristningar som jag har i någon av alla dessa "peppande inlägg" i media som ska säga oss att vi ska älska oss själva trots våra celluliter eller vad det nu kan vara som är "fel".
Det är alltid problematiskt när man börjar jämföra sig själv med andra. Den här gången var det en ung tjej med smala brunbrända ben och (enligt mig) lite knappt synliga bristningar och celluliter.
Även om det är meningen att vara peppande så gör det bara mig mer självmedveten om mina egna "problem" som mina dallrande lår, min mage full med bristningar och min rumpa full av gropar.
Som egentligen inte alls är så hemska problem egentligen och det finns många som har bra mycket mer celluliter och bristningar än vad jag har, som är hur fantastiska, fina och underbara människor som helst. Så varför är man så rädd för detta?
Ett samhälle där alla såg exakt likadana ut tror ju inte jag skulle vara så jättekul att leva i. Men ändå så finns den där stereoskopiska bilden av skönhet som alla eftersträvar.
Man ska vara smal, ha len och slät hy, man ska vara renrakad, solbrun, vacker, fixad och välklädd,
och så fortsätter det i evigheter. Massor med "regler" om vad man ska och inte ska göra och hur man ska eftersträfa att se ut.
Allt stress och press för att vi alla ska bli en enda sörja av samma sak.
Så vid närmare eftertanke så är jag rätt glad över mina "skrattgropar" på låren och rumpan. Det är en del av mig och min kropp som gör mig till mig.
Det ger mig karaktär, eller vad det nu är de brukar säga på antikrundan.
Det är inte hela världen om man har en kropp som inte lever upp till massa ideal.
Huvudsaken är är inte att vara snygg, livet är så mycket mer än bara ytan.
Kroppen är bara ett skal för det som verkligen är det som är värt något. Det är ett verktyg för att kunna uppleva det fantastiska att vara vid liv.
Utan kroppen kan vi inte leva så egentligen borde man ju uppskatta allt som kroppen kan istället för att se negativt på att ytan inte lever upp till en viss standard.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se