Det var en gång en sexårig liten flicka som var så rädd och fylld med ångest att hon grät sig själv till sömns varje natt. Hon önskade varje kväll när hon lade sig för att sova att hon aldrig behövde vakna igen. Hon var en liten flicka som spände sig så av skräck att hon fick ont i hela kroppen. Tills en dag, då hon upptäckte att när hon i panik borrade in naglarna i handflatorna så distraherade smärtan tankarna från ångest och elände. Så börjar historien om denna flickas långa självskadebeteende.

Jaa, jag var sex år gammal när jag upptäckte smärtan och vad som skulle bli inkörsporten till mitt självskadebeteende. 

Har ni tänkt på hur man spänner sig när man är rädd? Till exempel om man tittar på en läskig film och bara vet att nu, nu snart kommer det.

Man sitter där på helspänn och halvblundar för att göra sig beredd på det där läskiga som är på väg att hända.

I en sådan situation när man spänner sig sådär, är det lätt att man knyter händerna väldigt hårt.

Det gjorde i alla fall jag när jag var sådär rädd.

Fast jag var inte rädd för att jag tittade på en läskig film. Jag var så rädd varje kväll när jag skulle sova för att jag var så fylld av ångest. 

En kväll när jag var sådär rädd, orolig och spänd så knöt jag händerna det hårdaste jag kunde och kände då att smärtan från att naglarna skar in i handflatorna gjorde att jag istället kunde fokusera på att det gjorde ont. Jag upptäckte att jag kunde distrahera mig själv på det sättet. 

I början så var det bara knuta nävar då och då, men med tiden så utvecklades det.

Jag började nypa, riva och sen bita mig själv och detta. Det gick sedan över till att slå mig själv, dunka huvudet i väggen, rispa mig och tillslut när jag var 13-14 år gammal så började jag även skära mig mig själv.

När jag började skära mig hade jag alltså självskadat i mer än halva mitt liv. 

Jag hade ett osynligt självskadebeteende och jag tycker att det är otroligt viktigt att belysa att självskadebeteenden är mer än bara sår och ärr från folk som skär sig. Det finns så otroligt mycket mer än så. 

Även någon som ser helt normal ut, är glad och trevlig utåt sett kan må hur dåligt som helst på insidan och ha ett självskadebeteende. 

De bilder vi har i huvudet av hur en klassisk självskadare ser ut stämmer inte alltid överens med verkligheten.       

Här är tre bilder på mig, hade jag frågat folk på stan vilken av bilderna de tror att jag började självskada så tror jag att de flesta skulle valt mittenbilden. 

Bilden av den där mörka och svåra tonårstjejen är vad de flesta tänker när man tänker på när man pratar om någon som självskadar. Men jag vet att jag inte är ensam om att ha haft självskadebeteendet i bagaget långt innan de tidiga tonåren. Jag vet att den där bilden inte alltid stämmer. 

Både barn och vuxna, tjejer och killar, kvinnor och män kan ha självskadebeteenden.

Det kan vara allt från att rispa, bita, skära och bränna sig själv till att ha destruktivt sex eller utsätta sig för farliga situationer och hamla i bråk. 

Så den där tjejen du kallar slampa kanske mår väldigt dåligt, killen som är ute och slåss kan ha det otroligt svårt precis som att den blyga,artiga och trevliga lilla flickan som i hemlighet gråter sig till sömns också har det väldigt jobbigt.

Man vet aldrig vad som döljer sig under ytan.

När mitt självskadebeteende började visste jag inte vad det var eller vad det skulle leda till.

Det är nästan otäckt att tänka på hur en enda liten tanke och handling kan påverka ett helt liv.

Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade medvetet knutit min hand lite hårade för att tillfoga mig själv lite mer smärta den där gången för snart 20 år sedan?

Tänk om jag hade kunnat veta hur den lilla handlingen skulle eskalera till något som blev så stort och omfattande?

Att det som började som några naglar i handflatan skulle utvecklas till evig jakt på att straffa mig själv och tillfoga mig smärta både fysiskt och psykiskt. Att den handledningen till slut skulle leda till ett sexmissbruk där jag lät mig utnyttjas av män och till flera nätter jag fått spendera på akuten för att behandla djupa sår, sår som jag tillfogat mig själv för att försöka fly från mina känslor.

Jag är otroligt tacksam för att jag efter så många år med självskador lyckats ta mig ur det. 
Det har varit en väldigt lång kamp och det krävdes många många år för att ta mig hit där jag är idag. 

Självskadetankar finns där fortfarande men det stannar vid tanke och övergår inte till handling. 

Jag tror inte att jag någonsin kommer bli helt fri. Jag har ju trots allt växt upp med självskadorna och det har varit en väldigt stor del av mitt liv. 

Det är nog som att vara nykter alkoholist, det finns alltid en chans för återfall. 

Men varje dag utan självskador är en vinst!

Så grattis till mig som håller mig självskadefri! :D

 

Stelkramp

25 september 2015 15:51

Grattis!

Sara Modigh

25 september 2015 16:18

Tack ska du ha :)

 

Stajna Grrl

25 september 2015 16:53

Bra jobbat! :)

http://astrocyt.blogspot.com

Sara Modigh

25 september 2015 19:09

Tack så mycket :)

 

entroendeshjerta

27 september 2015 11:40

Jättebra jobbat! Du har en enorm kämpaglöd! Grattis till dig! :-)

http://entroendeshjerta.bloggplatsen.se

Sara Modigh

27 september 2015 13:26

Tack så mycket :)

 

Jenny

28 september 2015 10:25

Bra jobbat. Fortsätt kämpa!!

http://www.bipolartspektrum.blogg.se

Sara Modigh

28 september 2015 11:56

Tack, det ska jag :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...