Ibland känns det verkligen som om man har kommit över något. 

Som det där med att åka buss till exempel. Det har ju funkat jättebra det senaste året. Det har varit så otroligt skönt och det har verkligen varit en frihetskänsla att bara kunna hoppa på bussen och åka dit man vill.

Det var jobbigt i början men inte alls så hemskt som jag trodde att det skulle vara eftersom jag redan hade jobbat bort mycket av min sociala ångest. 

Det har bara blivit bättre och bättre med tiden och sedan jag började ta bussen till sjukhuset för att få droppet så har det inte vart några problem alls. Inte förrän förra gången jag skulle åka dit. 

Jag fick en ångestattack när jag stod och väntade på bussen. 

Vet inte alls vad som triggade igång det eller varför det kommit tillbaka?

Man kämpar och kämpar och kämpar men ändå så fort man börjar känna sig trygg i något så kommer ångesthelvetet tillbaka.

Nu har jag börjat ha ångest nästan varje gång jag är och handlar och i princip varje kväll när jag ska sova så att jag har börjat få väldgt svårt att somna igen.

Jag blir så frustrerad på det!

Jag vill verkligen inte tillbaka ner i skiten, jag vill inte ta några steg bakåt. Jag vill bara fram fram fram.

Så som jag kämpar! Jag kämpar precis allt som jag bara kan och då ska det fasiken inte gå bakåt!

Blir helt vansinnig på den här jävla skiten. 

Jag har levt med ångest i hela mitt liv. Så länge jag kan minnas har den här mardrömmen följt mig. 

Jag är uppvuxen med att hela tiden vara rädd, alltid vara på helspänn och ständigt ha en gnagande oro i kroppen. När tusan ska man få ro? 

Jag trodde faktiskt att det var min tur att få må åtminstone lite bra ett tag nu. 

Är det verkligen för mycket begärt att i alla fall få sova på nätterna och att kunna ta sig till sjukhuset så jag kan få min bromsmedicin utan förlamande ångest?

Uppenbarligen så är det väl det....

Jag tycker inte om att gnälla och jag försöker verkligen vara positiv. Jag ser mig själv som en väldigt positiv människa men just nu är det svårt. 

För jag har verkligen kämpat allt jag kan och när det ändå inte fungerar så känns allting så hopplöst. 

Vad ska man göra när det inte funkar?

Ibland känns det som om det vore enklare att få kroppen att växa ut ett par vingar så att jag kan flyga till månen och bosätta mig där, än vad det är att bli av med all ångest och annan psykisk skit som förstör mitt liv. 

Jaja, man får göra sitt bästa för att försöka tänka på annat. 

Så i helgen har jag och Jakob kokat gelé. Vi får väl se om det blir ätbart. 

För vi testade att göra rönnbärsgelé och ja, det är väl en aning mystisk smak kan jag tänka mig. 

Jaja, finns bara ett sätt att ta reda på det ;)

Någon som vill komma hit och agera försökskanin?

Jag hoppas innerligt att detta bara är en tillfällig svacka så att jag börjar må bättre snart igen. För jag har legat på en gräns där livet har varit uthärdligt ganska länge nu så för mig är det ju högst önskvärt att få hålla mig kvar där. 

Ja igår var jag och fick min bromsmedicin igen. Det blev mitt nittonde dropp av den här medicinen.

Jag kan lova att den här sjukdomen har botat min nålskräck för jisses vilken nåldyna man känner sig som. 

Igår tog det tre försök att sätta nålen som ger droppet och det är inte första gången det händer.

Undra hur många gånger jag blivit stucken egentligen de senaste två åren?

Har ju tagit ex-antal blodprover, gjort en lumbalpunktion som tog cirka 7 stick innan nålen satt rätt, vart på 3-4 magnetkameraundersökningar med infusion av kontrastvätska, haft fyra månader med injektioner varannan dag och så nu då droppet, och som sagt så var ju detta det nittonde droppet och många gånger har man ju behövt sticka om så antalet stick är nog rätt många vid det här laget så man blir ju van vid stickandet.

Men det är ju jobbigt att vara så svårstycken. Man har ju inte så mycket valmöjliheter.

Fick testa att sätta PVK på tre olika ställen igår och tillslut blev det i höger armveck (som vanligt) där jag inte vill ha det eftersom man blir så orörlig och inte kan göra någonting när man inte kan böja armen. 

Men men som jag säkert sagt förr, att sitta och stirra in i en vägg i två timmar i månaden är väl egentligen inte ett så högt pris att betala när det kommer till att behålla sin hälsa så länge som möjligt. 

Jag hoppas hoppas hoppas att den här medicinen fortsätter att fungera för mig. 

I oktober är det dags för MR igen så då får jag svar på om medicinen fortfarande är lika effektiv.

Jag är ju fortfarande JC-negativ så det innebär ju att medicinen fortfarande går att använda utan större risker så det är ju jättebra.