En sak som jag funderat på är det där med organdonation. Skulle du kunna tänka dig att ta emot någon annans organ om det skulle hjälpa dig att överleva en hemsk sjukdom eller olycka?

De allra flesta brukar svara ja på den frågan. Men ändå är det inte lika självklart att donera sina organ efter döden.

Det är en sådan sak som jag inte riktigt kan förstå. Hur kan man ta emot något som man själv inte är villig att ge?

De som inte vill ge, varför inte? Vad ska du med organen till om du ändå är död? 

Varför ska dina friska organ ruttna bort i en grav när de hade kunnat rädda inte bara en människas liv, utan upp till åtta personer? Åtta människor hade kunnat räddas om du hade tagit ställningen att bli organdonator.

Hade min mammas hjärtsjukdom upptäckts i tid hade hennes liv kunnat räddas med hjälp av en hjärttransplantation. Men sanningen är att det kanske ändå inte hade hjälpt om sjukdomen upptäckts tidigare, för alldeles för många människor dör i väntan på ett nytt organ.

En person i veckan avlider i väntan på det där organet som hade kunnat rädda deras liv, och så borde det ju ju inte vara. 

Trots att vi människor i Sverige är väldigt positiva till organdonation, nästan 85% säger att de är villiga att donera sina organ efter döden, så är det ändå inte många som faktiskt tar ställning.

Kanske är det för att de inte riktigt vet hur man gör. 

Det finns flera sätt att ta ställning, och det kanske lättaste är att vara öppen med vad man tycker. Berätta för dina närstående om din vilja att bli (eller inte bli) organdonator. Du kan också ladda ner en app till mobilen eller fylla i ett traditionellt donationskort och ha i plånboken. Donationskorten finns att hämta på sjukhus och apotek runt om i landet. 

Man kan också ta ställning genom att registrera sig i donationsregistret. 

När du är registrerad i donationsregistret har sjukvårdspersonalen möjlighet att efter din död, se vilken ställning du tagit till organdonation.

Jag tycker detta är jätteviktigt och för mig är det en självklarhet att om mina organ kan rädda någon annans liv så är det klart att de ska få göra det. Jag har vart registrerad i donationsregistret sedan jag var 18 och jag brukade prata med mamma om det långt innan dess. Redan som trettonåring hade jag bestämt mig för att vara organdonator. 

Vissa kanske känner att detta är ett alldeles för stort beslut att ta så tidigt i livet, men man ska inte vara rädd för att ta ställning. Det går alltid att ändra sitt ställningstagande. Har du sagt "Nej" tidigare kan du ändra dig och istället säga ja, och har du sagt "Ja", men ändrar dig så går det också att ändra på. 

För det är alltid det senaste ställningstagandet som gäller oavsett vad man sagt tidigare. 

Något som kan vara värt att tänka på när man väljer att ta ställning är att sannolikheten är tre gånger högre att du kommer behöva en transplantation än att du kommer kunna donera dina organ. 

Anledningen till det är att av de som dör så är det bara ett fåtal som dör på en intensivvårdsavdelning, vilket är ett måste om organen ska kunna användas. Därför är det viktigt att så många som möjligt tar ställning. I Sverige avlider cirka 90 000 personer varje år, av dessa kommer cirka 3 300 avlida på en intensivvårdsavdelning, och av dem blir bara cirka 150 personer organdonatorer i Sverige varje år.

Det betyder att efterfrågan på organ inte kan uppfyllas.

Jag skulle verkligen inte vilja dö i en väntelista, skulle du? 

 #vadväntardupå

Idag är det World Mental Health Day och temat för i år är ”Dignity in mental health”.

Dignity, vad innebär det egentligen?

För mig handlar "värdighet" om att mötas med respekt och behandlas väl. Att inte bli dömd på grund av min problematik eller bli utsatt för förtryck på grund av min diagnos och jag vill kunna känna att jag som människa har ett värde även fast jag är sjuk.

Jag vill däremot INTE behöva känna att mitt liv värderas i pengar och jag vill inte heller att jag som människa ska ses som sämre än andra för att jag är sjuk.

Värdighet är också att bli sedd som en människa och att mina medmänniskor har en vilja att försöka förstå min situation. Jag vill att det förstår att jag är en människa precis som alla andra med känslor, drömmar och mål. Jag har ett förflutet ett nu och en framtid, jag är inte bara en sjukdom. Men jag har en sjukdom och de problem den ger mig i vardagen önskar jag att människor kunde förstå. 

Värdighet innebär att inte behöva bli ifrågasatt och misstänkliggjord när man pratar om sin problematik.  Ingen ska behöva utsättas för kommentarer om att man bara är lat och vill leva på andras skattepengar när man talar om sin psykiska ohälsa. Värdighet är att bli tagen på allvar och inte behöva förklara sig eller försvara sin problematik som någonting verkligt. 

Men framför allt tycker jag att värdighet är att aldrig behöva känna sig kränkt eller åsidosatt och att absolut ingen som är drabbad av psykisk ohälsa ska behöva känna att de skäms över sin problematik. 

 För jag tycker inte att det är värdigt att behöva låtsas att man är förkyld istället för att säga rakt ut att det är själen man har ont i för att man är rädd att bli dömd. Men så är det ofta idag, att man kan prata om förkylningar, magkatarr, cancer, hjärtproblem och brutna men, men brustna själar är fortfarande tabu.

Att vara psykiskt sjukt ses ofta som lite fult och dåligt, något som bara drabbar lata och svaga individer. Det är en syn på psykisk ohälsa som måste utrotas.

#minvärdighet

Tänk alla gånger du sagt till dig själv "Jag orkar inte mer" men ändå fortsatt att kämpa. 

Du orkar så mycket mer än du tror!

Ibland är det så otroligt jobbigt att man inte vet hur man ska klara sig och man ser inget ljus alls. Man känner att man inte kan ta ett steg till för allt känns så tungt och jobbigt. Men det kommer alltid en vändning om man bara fortsätter. 

Jag har många gånger legat där på botten och verkligen känt att tyngden tar död på mig och känslan av att "nu jag orkar inte mer" är så överväldigande att man inte kan annat än att tro på den. 

Men ändå, någonstans inom mig har det ändå funnits en kraft att fortsätta kämpa. Att överleva tills dess att det vänder.

Många gånger och i väldigt långa perioder i mitt liv har jag kämpat bara för att orka existera.

Mitt liv har verkligen varit en enda lång kamp där jag har behövt överleva det ena slaget efter det andra.

Jag har verkligen haft ett sådan där liv där så mycket bara går så fel. Jag hade en riktigt tuff uppväxt på grund av mina psykiska problem och som tonårig var jag så djupt i mitt självskadebeteende att det påverkade allt i mitt liv. Sen att som ung vuxen behöva uppleva den stora tragedin att förlora sin mamma och sen därutöver bli drabbad av en så svår och dessutom obotlig sjukdom som Multipel skleros. Ibland undrar man ju hur mycket en människa ska behöva genomgå. Jag är ändå bara 25 år än så länge och har redan drabbats av så mycket svårigheter.

Men jag gör det bästa jag kan för att försöka ha ett så drägligt liv som möjligt. Jag kämpar alltid och gör det bästa av situationen. 

Bloggen är en av de sakerna. Det har varit min räddning att ha denna lilla bloggen att skriva på när känslorna är försvåra för att få grepp om och för svåra för att hantera. 

Skrivandet har varit min tröst och min bearbetning.

Men det har också haft sina baksidor och det är att jag ibland får höra att jag bara sitter hemma och har det trevligt och gör roliga saker medans andra måste jobba och slita.  

Men det dem inte förstår är ju att  jag sliter dygnet runt för att orka överleva. Jag hela tiden för att inte lägga mig ner och ge upp livet. 

Och dessa "roliga" saker som att sitta ensam framför en datorskärm dag in och dag ut, vecka efter vecka, månad efter månad, år in och år ut är inte så himla roligt när det är för att man inte har något annat val! För det är i princip bara det jag klarar av att göra. 

I perioder av mitt liv har jag inte ens tagit mig upp ur sängen, i perioder har jag inte orkat klä på mig eller duscha, jag har inte ens orkat med att äta eller något annat överhuvudtaget. Så det faktum att jag driver den här bloggen, tar mig upp på morgonen, borstar tänderna, tvättar mig, äter lunch, går och småplockar i hemmet, pysslar och fixar är en enorm förbättring mot hur det har varit. Men det var och är fortfarande en enorm kraftansträngning och kamp för att orka med. 

Många dagar önskar jag bara att jag kunde dra täcket över huvudet och fortsätta sova. 

Sova för evigt och slippa det helvetet som all min vakna tid är.  För ibland så känns det verkligen som att man inte orkar en sekund till.

Men fortsätter man bara kämpa så kommer det ge resultat och grejen är att man klarar så otroligt mycket mer än man tror när man inte har något annat val. 

Faktum är att jag fortfarande har samma psykiska problem som jag alltid ar haft, min mamma är fortfarande död och min MS är där fortfarande och spökar. Men jag mår under omständigheterna faktiskt rätt bra just nu. Jag vet att det alltid kommer gå upp och ner och att jag förmodligen behöver göra kompromisser och anpassningar så länge jag lever för att orka med. 

Men hittar man bara sitt sätt att skapa en balans så kan man klara vad som helst,

för man orkar mer än man tror!

Jag tror faktiskt att det psykiskt dåliga måendet har börjat lätta en aning. Jag har haft mer ork den senaste veckan, inte känt mig lika nedstämd och haft det lättare att ta mig upp ur sängen. 

Det var verkligen vart underbart väder nu det senaste så det har säkert bidragit till att jag varit lite gladare och haft lite mer ork. 

Jag har försök att passa på att vara ute och gå lite nu när vädret varit så bra så häromdagen gick jag in till stan där jag mötte upp Jakob när han slutade jobbet och i förrgår gick jag till Coop uppe på A6 och köpte lite gul kiwi och sen tog jag bussen hem.

Det var verkligen jätteskönt väder ute! Enda nackdelen var väl att jag fick skoskav som vanligt. 

Får alltid det! Jag fattar inte. Vad jag än gör, vilka skor jag än har så får jag skoskav. 

Det har alltid vart så. 

Det hade ju vart så jäkla mycket roligare att vara ute och gå om man inte fick så ont av det. Samma sak om jag går på löpband. Får till och med skoskav av gamla ingångna skor som jag slutat få skoskav av om jag inte har använd dem på ett tag. 

Fick ett sår på hälen och fyra vattenblåsor av promenaden till Coop. 

Men jag överlever väl förhoppningsvis. 

Det har skoskavet till trots, i alla fall känts bra att jag har kunnat komma ut lite. 

Två gånger den här veckan har jag blivit stoppad när jag varit ute och gått av någon som vill jag hjälp med vägvisningar. Jag är typ den sämsta man kan fråga för det är knappt jag hittar hem, haha nej då. Jag tror att det gick bra och att jag visade rätt.

Även om jag vid ena tillfället förvirrade både mig själv och den jag pratade med genom att bli osäker i sista stund och ta en annan rätt osmidig väg för säkerhetsskull.

På bussen hem efter att jag gått till Coop så lekte jag även lite smått med en unge som satt och kastade sin ballong till mig om och om igen.

Jag blir faktiskt väldigt glad när jag tänker på hur bra jag fixar allt sådant nu för tiden. 

För några år sedan hade det vart min största skräck att någon försökte prata med mig.

På tal om att prata med mig, igår var vi hos pappa och plockade lite mer plommon innan de blir helt övermogna. 

Jag fick experthjälp av mina småbröder på fyra år och medan vi plockade plommonen så hade Samuel och jag en väldigt intressant konversation. 

Samuel -Jag tycker att du ska göra det jag vill

Sara -Jaha, vad är det du vill att jag ska göra?

Samuel -Jag tycker att du ska göra plommonsaft!

Sara -Då får jag väl göra det då

Samuel -Då behöver du en bok

Sara -Tror du inte att jag inte kan göra plommonsaft annars? 

Samuel -Nej, det tror jag inte. Du behöver boken.

Den kostar bara 45 kronor....på rean.

Jag har den boken hemma. Du kan få se den om du vill.

Haha, jaa vad ska man säga? Han är så rolig lilla Samuel.

Han beskrev även för mig hur man gör plommonsaft(?)

"Man tar plommonet och så delar man på det och tar plommonvattnet där i och blandar med ägget. Sen stoppar man det i mikron så det snurrar runt. Sen blir det varmt."

Väldigt gulligt sagt tycker jag, men det blir nog ingen plommonsaft ändå. 

Som jag skrev i början så känner jag mig lite lättare inombords, inte lika ledsen och orkeslös.

Men idag har jag varit väldigt trött i kroppen och benen och armarna känns väldigt tunga. Tror att min MS spökat lite, men vet inte varför. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är fel.

Tyngd känsla i kroppen, fysisk trötthet, känns som om jag ser sämre, susar i öronen och jag fryser och dör av värmeslag om vart annat. 

Men jag lyckades ta mig igenom tipspromenaden idag ändå och det gick faktiskt rätt bra, hade bara två fel och så vann jag två Sverigelotter på motionsbingon så det var ju kul.

 

Dagens vinst på tipspromenaden!

Ett foto publicerat av Sara Modigh (@saramodigh) Okt 4, 2015 

Fast att de visade sig vara nitlotter var ju mindre roligt förstås.

Men jag är en sån där människa som typ aldrig har tur med lotter, men det är roligt att vinna ändå :) 

Efter som jag inte känner mig helt hundra procent kry just nu så ska jag bara vara hemma och ta det lugnt resten av dagen och kvällen. Jag ska passa på och vila nu när Jakob ändå jobbar kväll.

Kolla på lite tv-serier och bara ha det mysigt hemma i min ensamhet. 

Jag hoppas verkligen att det bara är en tillfällig svacka och att det blir bättre efter lite vila. 

Jag vet inte om ni läst den där nyheten om en kvinna som så gärna ville bli blind att hon till slut efter många år fick hjälp av en psykolog att göra sig själv blind.

Jag tycker det är helt förskräckligt!

Ja alltså inte att hon är blind eller att hon är drabbad av den psykiska störningen BIID (Body integrity identity disorder), utan hur folk reagerar på hennes åkomma, och att den tillslut resulterade i att hon förlorade sin syn.

Här är bara några av de reaktioner jag sett i kommentarsfälten:

Ja, vad ska man ens säga? Detta är ju bara så fruktansvärt! Här sitter en person och skriver att en trettioårig kvinna ska "självantända" bara för att hon är drabbad av en psykisk störning. 

Personangrepp mot en sjuk individ? Det visar ju verkligen på vilken mogenhetsgrad du ligger på.

Jag lovar dig att hennes beslut att bli blind det inte hade med hennes utseende att göra. 

    
Japp, verkligen pricken över i:et där med pistolen mot huvudet! 

och i vanlig ordning används "psyko" och "psykfall" som förolämpande kommentarer.

När ska vi som samhälle sluta använda diagnoser och hälsotillstånd som skällsord och kraftuttryck? 

Ja, det är inte klokt att någon får för sig att drabbas av en ovanlig psykisk sjukdom. Vilken jävla fräckhet alltså!

"Finns det något värre", säger du, och jag kan faktiskt tänka mig något värre!

Människor som liksom du jobbar inom vården men ändå har en sådan otroligt kass människosyn och fruktansvärt dålig förståelse för olika sjukdomar. Det är värre i mina ögon!

Lika respektlöst av de som är blinda att vara det när det faktskt finns de som vill bli blinda!

...eller?

och på vilket sätt hade det hjälpt henne? Du kanske ska hugga av dina händer så du slipper skriva sådär korkade saker? Det hade iallafall hjälpt både dig och många andra!

     
Åh, en människa är psykiskt sjuk, det måste vara för att hen vill ha uppmärksamhet! 

Hon planerade när hon var sex år att fejka att hon vill bli blind och håller fast vi det hela livet så att hon till slut får hjälp att bli det. Allt för att hon skulle kunna få lite uppmärksamhet i media i ett par dagar. Låter mycket logskt!

...eller?

   
Ja det får hon göra, och vet du varför? Det är för att detta är en diagnos som handlar om personens egna kroppsuppfattning! Det har ingenting med någon annan att göra och kommer därför inte heller utgöra någon fara för någon annan. Lär dig lite mer innan du sprider dina fördomar och din okunskap!

Ja, det är verkligen jättesorgligt att sjuka människor kostar pengar och får hjälp för sin sjukdom.

Tänk om det vore var man för sig själv istället, så mycket bättre det skulle vara då. 

Har man inga pengar så får man skylla sig själv när man blir sjuk! 

Tänk alla alla barn också som kostar så jävla mycket pengar, barn som får allt serverat på silverfat idag, så kan vi ju inte ha det. Fy vad sorgligt det är att de får gratis skola, gratis sjukvård och gratis tandvård. Sen att det får gratis skolmat, det är fan inte klokt!

...eller?

Jag mår verkligen illa när jag läser detta!

För hade hon blivit blind av en fysisk sjukdom eller genom en olyckshändelse så hade folk aldrig brytt sig. Men bara för att det är något psykiskt så ska alla gapa om hur mycket pengar det kostar.
Fy för er era värdelösa kräk!

Många skriver ju om att hon inte ska få någon hjälp eller bidrag då det är "självförvållat".

Men skulle dessa människor gapa lika högt om det gällde någon som drabbats av cancer efter många års rökning? Eller om det var någon som försatte sig i farliga situationer för adrenalinkicken och tillslut blev skadad?

Om jag till exempel klättrar i berg och trillar och bryter nacken så att jag bli totalförlamad, ska jag då inte ha rätt till hjälp? För det är ju minst lika självförvållat om inte mer. Man kan inte rå för att man är sjuk, men man har kontroll över vilka farliga situationer man försätter sig i och vilka risker det innebär.

Folk verkar inte förstå att det handlar om en psykisk störning. Orsaken till BIID är okänd idag, men det finns hypoteser kring störningen. En av hypoteserna är att orsaken är en neurologisk brist i hjärnans inre "kroppsavbildningsfunktion". Vilket enkelt förklarat betyder att den delen av hjärnan som hjälper oss med vår kroppsuppfattning "missar" en del av kroppen. 

Det finns flertalet människor som velat amputera sitt ben till exempel, just för att hjärnan inte registrerar det som en del av kroppen.

Man skulle kunna likna det vid att du genomgår en operation där du får en donerad lever. Om den inte passar stöter kroppen ut den, detta är den psykiska mosvarigheten av det. Psyktet "stöter bort" den kroppsdel som hjärnan missat att registrera som sin egen.  

De som lider av BIID känner sig väldigt obekväma med en del av sin kropp, såsom till exempel en lem eller som i detta fallet sin syn, och känner sig därför säkra på att ta bort denna del av sin kropp kommer att lindra deras besvär.

Och vad säger att det inte skulle göra det?

Vi lever i en värd där kroppsmodifikation är väldigt vanligt. Det finns massor med med människor som går till extrema längder för att förändra sitt utseende för att de vill uppnå något. Enbart för att de vill se ut så som de själva har en bild av att de vill se ut och för att de ska bli så som de själv vill vara.

Vissa förstorar brösten, andra gör sina ben längre, någon sprutar in gift i ansiktet och en annan opererar sig för att se ut som Barbie/Ken. Det finns till och med de som opererar sig för att se ut som en katt. 

Alla dessa operationer är potentiellt livsfarliga och kan leda till skador, men ändå tvivlar jag på att om någon förstorar brösten och får en allvarlig infektion som leder till blodförgiftning så kommer folk skrika om att skylla sig själv och att den inte förtjänar någon hjälp. 

Jag förstår att många blir upprörda över att psykologen hjälpte henne att få bort sin egen syn. När jag först läste det tyckte jag också att det var ett väldigt konstigt beslut.

Men om man stannar upp och tänker lite så vet ju ingenting om den här kvinnan eller hur hon mått?

Psykologen har ju betydligt mycket mer koll och tog ett beslut baserat på det hen vet. 

Kvinnan hade haft dessa tankar i många många år och har förmodligen gått till psykologen mer än en gång.

Hon kanske har testat massor med behandlingar utan resultat och/eller så var risken var så stor att hon själv skulle försöka göra sig blind på egen hans eller till och med ta sitt liv att psykologen beslutade att det bästa var för henne att få bli blind under kontrollerande omständigheter. 

Egentligen är det ju konstigt att alla blir så upprörda över att hon tagit ett beslut som gör att hon förmodligen mår mycket bättre nu och hon har säkert ett mycket bättre liv nu när hennes önskan äntligen gått i uppfyllelse efter så många år.  

Tänk dig själv att vara född i fel kropp, tänk er att känna att ni har en kroppsdel som inte ska vara där dag ut och dag in. Det är inget som någon kan förstå om man inte själv upplevt det. Men man kan ju åtminstone försöka sätta sig in i hur det skulle kännas. Försöka ha lite empati inför vad den här personen gått igenom istället för att bara sitta och döma och bara bry sig om pengar.

Jag är av den radikala åsikten att alla människor förtjänar den hjälp de behöver oavsett sjukdom. 

Tydligen är det många som inte håller med mig, speciellt när det kommer till psykisk ohälsa. 

Många värderar tydligen några kronor mindre i skatt mycket mer än vad de värderar människoliv.

Det är fruktansvärt!

Nu är det så att vår lilla kisse gått och blivit sjuk. Det började med att han började nysa för någon vecka sedan och sen har det bara blivit värre och värre och han har blivit snorigare och rossligare nu under helgen.   

Så när vi efter helgen ringde djursjukhuset så fick vi en tid till idag. Så i förmiddags var vi och röntgade hans lungor och en veterinär tittade lite på honom. Det var så synd om honom när han skulle röntgas, Ghost är en sådan där katt som inte gillar att bli fasthållen. Han blir stel som en pinne och stretar emot så fort man lyfter honom. Men nu skulle vi hålla fast honom både på sidan och sen på rygg så att man skulle kunna röntga lungorna.

Det verkade som om lungorna såg bra ut i alla fall. 

Har har förmodligen någon bakterieinfektion i de övre luftvägarna, så veterinären skrev ut antibiotika som han nu ska få äta två gånger om dagen i två veckor. Vi får väl se hur det går att få i honom den. Det var rätt stora tabletter faktiskt. 

Håller verkligen tummarna för att antibiotikan funkar och att det inte är något som kommer smitta vår andra katt. 

Det är ju inte direkt billigt att gå till veterinären, med både undersökning och röntgen samt medicinen så är vi nu tvåtusen kronor fattigare. 

Men huvudsaken är ju att han mår bättre även om det blir lite knapert för oss den här månaden. 

Dagen har inte bara bestått i tråkigheter i alla fall.

Efter att vi hämtat ut medicinen till katten på apoteket, och efter order från apotekaren fått åka tillbaka till djursjukhuset och dubbelkolla att dosen var rätt (vilken den var som tur var). Så åt vi lite lunch och sen började vi titta på en ny serie. 

The 100 heter den och hittills verkar den rätt bra faktiskt. Jag brukar ha svårt att komma in i nya serier men denna var rätt lätt att komma in i tycker jag. 

Den handlar om jorden 97 år efter ett stort kärnvapenkrig(?) som utritade hela jordens befolkning, utan de som lyckades fly ut i rymden och då har bott och förökat sig ute i rymden de senaste 97 åren. 

På den där "Arken" som de kallar rymdfarkosten så råder det noll tolerans mot brott och alla över 18 avrättas. 

Men alla ungdomar sattes i fängelseceller och när de upptäcker att "Arken" håller på att gå sönder så skickas alla hundar ungdomsbrottslingarna ner till jorden för att se om den är beboelig. 

Rätt spännande faktiskt, lite likt Lost på något vis, men bättre tycker jag :P

Vi har även spenderat eftermiddagen med att umgås med Jakobs syster. Vi gick på Secondhand och letade maskeradkläder åt henne. Det var väldigt trevligt måste jag säga. 

Vi var på två Erikshjälpen, det i Jönköping och den i Huskvarna och efter det så åkte vi till Myrorna där hon tillslut hittade det hon behövde. 

Dagen har vart helt okej med andra ord. Vi får bara håla tummarna att lilla katten blir frisk!