Direktlänk till inlägg 11 november 2015
Här är en bild från då jag firade min 25-årsdag. En dag jag under många år trodde att jag aldrig skulle få uppleva.
För jag är en av många som har överlevt ett självmordsförsök, på kvällen den femte maj 2009 försökte jag ta mitt liv.
Jag var endast 18 år gammal och ville helt enkelt inte leva mer. Jag hade fått nog av allt elände.
Allting var bara för mycket och döden kändes som den enda utvägen.
Jag var i en period av mitt liv då ingenting funkade och allt var hemskt. Jag klarade inte av livet överhuvudtaget och en dag var det något som fick bägaren att rinna över och jag bestämde att "nu får det räcka".
Jag väntade på att Jakob skulle gå och lägga sig, och när han väl hade somnat skred jag till verket.
Jag minns inte riktigt vad som hände sen.
Det är bara små små fragment som finns kvar i minnet. Jag minns ljudet av en ambulanssjukvårdare som ropade mitt namn, små små fragment av minnena från en ambulansfärd och jag har också ett vagt minne av att det regnade den där kvällen.
Jag minns att jag på akuten fick dricka vad som kändes som stora mängder av medicinskt kol.
Kol som skulle binda sig till de läkemedel jag överdoserat , så att kroppen inte skulle kunna ta upp det.
Jag drack och drack den där kolsvarta sörjan som skulle rädda mitt liv samtidigt som jag funderade på om det verkligen var värt det.
När jag hade druckit mitt kol och genomgått lite undersökningar så fick jag ligga på en medicinavdelning med hjärtövervakning i ett nästan dygn. Jag sov den allra mesta av tiden då en del av alla de tabletter jag tagit redan hade börjat ge effekt.
Men då jag var vaken så kunde jag se mina föräldrar och min sambo sitta runt min säng och se så fruktansvärt oroliga ut.
Sjuksköterskor kom med jämna mellanrum och kollade blodtryck och syresättning och jag fick svara på mängder av frågor angående mitt psykiska mående.
När jag hade piggnat till lite framåt kvällen den sjätte så blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning och jag skrek och grät för jag ville verkligen inte vara där.
Jag kom dit rätt sent på kvällen tror jag för jag fick gå direkt och lägga mig när jag kom till avdelningen.
Just i det ögonblicket så hatade precis alla som tvingade in mig där. Jag var så arg och jag kunde inte förstå varför de ville straffa mig. Jag mådde ju redan dåligt så varför ville de göra det ännu värre?
Jag kommer ihåg att jag på vägen till avdelningen i ren panik slängde mig på golvet och bara skrek och skrek för jag ville verkligen inte bli inlagd. Just då kunde jag verkligen inte förstå varför de valde att göra så mot mig.
Jag tyckte att mina föräldrar och Jakob som tryckte på för att jag skulle få bli inlagd var så fruktansvärt dumma och jag kände ett så stort hat mot dem så jag trodde att jag aldrig skulle kunna älska dem igen.
Men idag så kan jag förstå vilken otrolig skräck och maktlöshet mina närstående måste ha känt i den situationen. Vad gör man egentligen när någon mår så dåligt att det inte vill leva mer?
När man inte kan skydda en sjuk person från att skada sig själv eller till och med ta sitt liv.
Jag förstår att en inläggning var nödvändig just då. För jag kan inte säga med säkerhet att jag hade överlevt om jag hade fått åka hem direkt. Men just då kunde jag inte förstår det.
Jag var absolut inte öppen för att ta emot hjälp och jag var totalt fast i mitt egna dåliga mående och såg verkligen inget annat än den smärtan jag bar inom mig. Allt var svart och jag kunde inte så någon som helst ljusning.
Jag var väldigt otrygg och ångesten höll mig i ett så hårt grepp att jag var skräckslagen mer eller mindre hela tiden.
Jag gjorde dock mitt bästa för att inte visa hur illa det var och lögner och falska leenden hjälpte mig att maskera hur jag verkligen mådde.
Ibland kommer jag att tänka på det där med att fejka leenden och skratt och att låtsas som att allt är bra, och en fråga uppkommer. Hade jag sjunkit lika djupt om jag hade vågat släppa människor in på? Hade detta självmordsförsöket någonsin hänt om jag hade vågat berätta om mina tankar, planer och mitt dåliga mående?
Jag vet faktiskt inte.
Trotts dessa tankar så har jag fortfarande svårt för att visa sanningen. Jag fejkar fortfarande.
För än i dag så klarar jag inte av att släppa någon så nära. Jag berättar nästan aldrig när något är för jobbigt. När det är något jag inte klarar av så skyller jag på något annat.
"Nej jag orkar inte hitta på något idag för jag har ont i halsen, jag tror jag håller på att bli sjuk"
Fast det är ju inte halsen som har ont. Det är ju själen.
Varför är det så svårt att visa sig sårbar när det gäller psykisk ohälsa?
Men är det något jag lärt mig med åren så är det att om man bara ger saker tid så har det alltid en chans att förändras.
Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig ur den svåra perioden jag hade och valde därför att ta mitt liv. Men idag är jag väldigt glad att jag inte lyckades.
Mitt liv känns inte så svårt längre och allt är inte mörkt.
Jag har lärt mig att hitta ljusglimtar och hålla mig fast vid dem. För mig har det allra viktigaste varit att hitta glädje och trygghet i vardagen och det har jag lyckats med.
Allt är inte perfekt, men jag har inte dagliga självmordstankar längre och jag är glad på riktigt över att jag lever!
Så tänkt på det om ni sitter där och funderar på att ta ert liv. Det kan alltid bli bättre, det finns saker att leva för och ni har kraften inom er att göra små förändringar som på sikt kan göra underverk.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se