Jag sitter hemma och hostar lite grann och gamla minnen dyker upp i huvudet. 

Minnen från när jag var runt 11-12 år och blev väldigt förkyld(?). 

Jag hostade och hostade och hostade, dygnet runt. Jag hostade så mycket att jag spydde vid flera tillfällen och varje dag hostade jag upp massor med slem. 

Det är nog en av få gånger jag faktiskt var riktigt sjuk som barn, men ingen trodde på att jag var sjuk på riktigt. 

På grund utan min psykiska ohälsa och det faktumet att den gjorde att jag inte klarade av skolan så sågs mina hostningar som ännu ett försök att få slippa gå till skolan. 

 Jag hade ropat varg för många gånger helt enkelt, så när jag väl var sjuk var det ingen som brydde sig eller trodde att det var på riktigt. 

Än idag ger hostningar mig enorm ångest för rädslan att spy eller att kvävas finns fortfarande kvar sen just den gången jag hade så svår hosta som barn. 

Jag minns hur jag i panik sprang ut genom ytterdörren för att försöka få lite luft när jag hostade så mycket att jag inte kunde andas på vad som kändes som flera minuter. 

Jag trodde faktiskt att jag skulle kvävas till döds av mina egna hostningar och ibland hostade jag så mycket att jag faktiskt kräktes.

Det var så fruktansvärt hemskt och det gör mig ledsen att tänka på att vuxna i min omgivning faktiskt trodde att jag fejkade trots att jag led så mycket. 

Det gör mig ledsen när jag tänker på att jag var så rädd och blyg att jag gjorde allt för att inte hosta bland folk så när jag väl var på vårdcentralen höll jag andan så mycket jag kunde för att inte trigga igång en hostattack. 

I fyra eller fem veckor höll den där hostan i sig och jag minns att när jag kom tillbaka till skolan var det en klasskompis som med oroad blick studerade mig och frågade "Har du gått ner i vikt?"

Det hade jag, för jag hade hostat så jag spydde i en månads tid. 

Jag vet faktiskt inte vad läkarna på vårdcentralen trodde när jag var där, men jag minns att det pratades om astma och att jag fick en astmamedicin där ett tag. 

Men efter några månader på en återkontroll kunde de ju konstatera att det inte var astma jag hade. 

Jag fick blåsa i en maskin och titta på en datorskärm för att se om jag kunde blåsa ut ljusen som var där kommer jag ihåg och mina resultat blev nu normala tack vare att hostan försvunnit.

Hur kan det bli så att ett barn som är sjukt i psykisk sjukdom måste låtsas att den har en fysisk sjukdom för att "bli förstådd".

Hade man halsfluss som barn så fick man äta glass på en vardag och ligga hemma och titta på film. Men blir man sjuk i depression så får man bara höra att man ska skärpa sig.

Jag tycker att det är riktigt sorgligt att sjukdomar särbehandlas på det viset. En depression är ju faktiskt långt mycket farligare än halsfluss.

Det är också sorgligt att de flesta barn har bra koll på fysiska sjukdomar, men har ingen aning om vad psykisk sjukdom är eller hur det fungerar.

I alla fall var det så när jag var liten.  

Jag kände mig så sjuk, men "jag var inte sjuk" ,för sjuk var man bara om man hade feber. 

Ett tag när jag var riktigt dålig i mellanstadiet fick jag sova med febertermometern bredvid sängen så att mamma varje morgon kunde kolla min temp när jag grät jag över huvudvärk, trötthet och illamående. Varje morgon sa mamma du "har du ingen feber så måste du gå till skolan". 

Men jag var inte fysiskt sjuk. Det var psykiskt och av psykisk sjukdom får man ingen feber. 

Jag var verkligen sjuk och jag hade behövt ordentlig hjälp. 

 

Ann

17 december 2015 18:02

Hade själv problem med hosta när jag var liteb, nu vet jag att det var panikhosta. Mamma kallade det för högfärdhosta och sa att jag gjorde mig till. Det var otroligt förnedrande.

http://www.nouw.com/annorlunda

Sara Modigh

17 december 2015 19:18

Ja det kan jag tänka mig. Har aldrig hört talas om panikhosta innan.

 

Jenna

22 december 2015 13:32

Känner igen mig i en del du skriver. Slås av häpnad över hur stark du är! Hatten av för personer som du.

http://nouw.com/Luminaire

Sara Modigh

22 december 2015 18:13

Tack så mycket :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...