Något som jag tycker är väldigt jobbig är när människor som inte har en aning om vad jag går igenom eller hur mycket jag kämpar kommer med kommentarer om att "snart så kommer du orka börja plugga igen" eller "Det finns säkert något litet jobb du kan prova på"

Vet du vad?!

Jag jobbar redan varje vaken sekund för att inte gå under av tyngden av allt som jag bär på och behöver kämpa med varje sekund av mitt liv.

Så din tillsynes oskyldiga kommentar om att jag borde börja jobba eller plugga förminskar den kampen jag hela tiden kämpar för att inte sjunka ner till botten.

Och vad ska jag egentligen säga till någon när den säger sådär till mig?

"Dina ord får mig att känna mig värdelös, för hur mycket jag än kämpar och hur långt jag än når är jag inte värdig om jag inte pluggar eller jobbar?"

eller

"Det jag hör när du säger sådär är att den kampen jag redan nu kämpar varje dag spelar ingen roll. För du sätter upp ett mål som jag måste nå för att vara värdig." 

Det verkar som om det är först när jag kan jobba eller plugga som ni blir nöjda. Det finns ingenting annat som räknas mer än att ha en utbildning och ett jobb. Är det verkligen det som är meningen med livet?

Att vi ska jobba tills vi dör?

Är det det enda som spelar någon roll?

Tror ni inte att jag hade haft ett jobb om jag hade klarat av det? 

Det är inte som att det är självvalt att vara så här sjuk och inte klara av att gå i skolan eller ha ett jobb.

Jag skulle gärna vart frisk istället. Men nu är jag inte det.

Jag har en osynlig sjukdom och den kampen som jag jag kämpar med precis varje dag ser inte du. 

Du ser bara ytan och vet ingenting om vad som pågår inom mig. 

Du ser inte min ångest, min depression eller mina koncentrationssvårigheter. Du ser inte mitt lidande.

Du ser inte mina nerver i hjärnan och ryggmärgen som inflammeras och bryts ner. Du ser inte den smärtan jag lever med.

Du ser inte den tröttheten jag känner, du ser inte sen svåra värmekänsligheten jag har, du ser inte att jag knappt ens tar mig upp ur sängen på dagarna.

Du ser ingenting!

Men ändå tycker du dig ha rätten att ifrågasätta varför jag inte har ett jobb och påpeka för mig att jag borde jobba. 

 

Zara

13 januari 2016 21:22

Jag vet att jag har sagt något liknande och vill bara säga att jag sa det i all välmening.
Känner mig dum nu men jag menade bara att jag tror på dig! Med det menar jag också att jag tror på dig om du säger att du inte orkar men jag tror också att om du kände att det gick att du skulle klara det.
Blir lite rörigt men jag är så sjukt imponerad av dig! Hur mycket du redan klarat av och hur mycket du klarar nu!
<3

http://nouw.com/Mymlan

Sara Modigh

13 januari 2016 23:45

Ja, dig betraktar jag ju ändå som en av mina närmaste vänner och jag vet att du har förståelse för min situation, så en sådan kommentar från dig är ju helt annorlunda än när den kommer från en ytlig bekant som man nästan aldrig träffar.
Sen så vill jag säga detsamma! Du har också gjort en otrolig resa och jag ser upp till dig för det :)

 

Stelkramp

15 januari 2016 01:04

Jag vill bara påpeka
Jag gillar dej som dej
Du är så stark, så bra, så nyttig och så bäst!
Ha det, vi ses, kanske... =)

Sara Modigh

15 januari 2016 02:03

Tack så mycket :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...