De senaste dagarna har inte varit roliga. Det känns som om hela mitt liv faller i bitar och det finns ingenting som jag kan göra för att stoppa det.
Jag bara står och ser hur allt jag byggt upp nu rasar samman, tillit, trygghet, mod, ork, motivation, glädje.. allt ligger i smulor vid mina fötter. Jag står ensam kvar i kaoset och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Ångesten är så skyhög att jag knappt orkar existera. Jag kallsvettas, darrar, mår illa, har ont i magen, hjärtat bankar så hårt och snabbt, det ilar i hela kroppen och jag vill bara att det ska sluta.
Jag kan inte alls hantera det. Jag har tappat greppet helt.
Tankarna på att självskada är så starka att jag inte vet om jag kommer klara av att stå emot det.
Så starka att jag sökt tröst i cigaretterna igen.
Efter två och ett halvt år som rökfri har jag på bara en helg rökt ett och ett halvt paket i ett försök att överleva denna ångest.
Ångest som invaderar mitt liv och raserar allt jag kämpat för, ångest som finns där på grund av omständigheter i mitt liv som jag inte vill ta upp i bloggen av respekt för alla inblandade.
Jag är trött på att kämpa, så fruktansvärt jävla trött på det.
Så fort det känns som om jag börjar få grepp om saker så faller jag igen. Alltid är det något som dyker upp som får mig ur balans och så illa som det är nu har det inte varit på många år.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vill bara fly från allt
Sara Modigh
25 januari 2016 16:03
Tack så mycket Julia.
Jag gör mitt bästa för att fortsätta kämpa men just nu känns det väldigt tungt.
tremissar
25 januari 2016 17:34
Hej Sara!
Jag känner verkligen med dig i alla dina svårigheter. Det är bra att du kan skriva om vad du känner och tänker. Jag hoppas att du har någon att ventilera dina problem med och inte bara på bloggen. Det är livsviktigt.
För mig är naturen en glädje, trädgården och skogen. Jag hörde någon säga " titta på ett träd ute eller en blomma inne som växer " så mår du lite bättre.
Kramar från Bloggtanten 82 år. Det skulle vara roligt om du hörde av dig
http://Inger Nilsson
Sara Modigh
25 januari 2016 19:55
Tack så mycket, jag har min familj och mina vänner som tur är :)
Sara Modigh
25 januari 2016 19:55
Känns lite bättre nu i alla fall
mammamuxpux
25 januari 2016 21:47
känner igen mig lite av det här pga en kompis .
hoppas du kommer på benen igen och prata med dina vänner när du känner att det behövs men håller verkligen tummar och tår att du snart är i balans igen.
kram
http://mammamuxpux.bloggplatsen.se
Mogge
27 januari 2016 09:17
Hoppas du missuppfattar mig rätt, har ibland svårt att formulera mig och min vilja är inte att låta negativ eller nedlåtande på något sätt, så jag säger förlåt innan...
Jag tänker inte ge dig tips på hur du ska fixa det, för det har jag inget svar på.
Jag tänker heller inte säga att jag förstår hur du känner dig,
för vi känner ALLA på olika sätt.
Men jag hoppas att du orkar kämpa, du är inte ensam om detta med ångest. Jag vet att det är svårt att få DEN rätta hjälpen.
Själv mår jag också riktigt skit, kunde jag skulle jag stänga av skiten, men jag hittar inte den knappen...
"Vi" är alldeles för många i vårt avlånga land som mår på detta sätt. Det är tufft att få rätt hjälp, när man inte orkar kämpa för den...
Så det jag kan säga till dig är, Kämpa, ge inte upp, i mina ögon är du en förebild!!!
Morgan
http://morgan-bockman.bloggplatsen.se
Sara Modigh
27 januari 2016 11:04
Tack Morgan, Jag har inga planer på att ge upp även om jag ibland känner att orken inte räcker till.
Just nu är det riktigt tufft och jag kan inte riktigt hantera det. Men jag gör mitt bästa och det är ju huvudsaken tycker jag :)
Nina
27 januari 2016 18:58
Fan, detta var tråkigt att läsa. Försök tänka på att denna depressionen har en sak gemensamt med alla du tidigare haft: Den går över. Jag vet att den insikten kan försvinna i det värsta mörkret, men försök håll fast vid den och hitta nåt sätt att stå ut. Kram
Sara Modigh
27 januari 2016 19:51
Tack, det ska jag absolut försöka tänka på.
För du har så rätt i det du säger. Jag har klarat det förut och jag ska klara det igen :)
En som hejar på dig
27 januari 2016 19:33
Hej,
Jag hittade hit till din blogg av en slump. Blev gripen av det du skrev, förstår att det känns eländigt och tungt just nu men jag LOVAR att det blir bättre, du får bara stå ut. Jag hejar på dig!
PS. Vilket fantastiskt fint hår du har 😊(Avis)
Sara Modigh
27 januari 2016 19:50
Tack så jättemycket, det känns skönt att höra :)
Jag gör mitt bästa för att vända det här nu så att det blir bättre :)
En förstående
28 januari 2016 21:40
Jag vet precis hur du känner och vilken enorm smärta du går igenom. Men bara att du har styrkan nog att skriva ner hur du känner i ord visar på vilken insikt du har och hur stark du är. Du kommer att må bättre, det kommer komma bättre stunder!! du får inte tappa hoppet om det! Var självisk och gör allt som får dig att må bättre, både för stunden och långsiktigt. Släpp alla måsten och förstå att din hälsa är prio ett. Inget annat spelar någon roll :)
Sara Modigh
29 januari 2016 15:44
Tack för dina fina ord.
Jag får föröka fokusera på mig själv och vad jag vill just nu och bara vänta ut skiten och hoppas på att det blir bättre snart.
deninrekampen
29 januari 2016 23:44
Förstår att det är sjukt jobbigt att komma ner i en sådan period igen och att man faller ner i dumma ovaner, men jag hoppas verkligen det vänder för dig snart!! Du är så modig som vågar skriva precis hur det är när man mår dåligt, verkligen en person att se upp till! Ta hand om dig så bra du bara kan! You can do it!!
http://deninrekampen.bloggplatsen.se
Sara Modigh
30 januari 2016 12:36
Tack ska du ha :)
Jag ska verkligen fortsätta att kämpa på. En dag i taget