Vad är en känsla? Var kommer den ifrån, hur uppstår den och hur fungerar det egentligen?

Vad är det som gör att en känsla känns?

Jag tror att det är något vi borde fråga oss själva när vi ifrågasätter psykisk ohälsa.

En känsla kan ju inte uppkomma från tomma intet, någonting måste ju hända inuti kroppen för att man ska uppleva känslan. 

Kanske vi ska börja se känslor för vad det faktiskt är, en reaktion i hjärnan.

För känslor är inte magi även om många verkar tro det. 

Känslor är något som uppstår i hjärnan.

När allt funkar som det ska så är det perfekt. Vi reagerar med en korrekt känsla när vi utsätt för stimuli.

Vi blir till exempel rädda när vi är i fara och vi blir glada när något roligt sker. 

Men när man har en psykisk ohälsa fungerar inte detta så som det ska göra. Känslorna växer okontrollerat, som en tumör i känslolivet.  

Känslorna är utom kontroll och rädsla, ångest och ledsenhet triggas igång hela tiden.

Känslan av rädsla är lika verklig för mig fast jag ligger hemma i min egen säng som den är för någon som befinner sig i en riktigt skräckinjagande och farlig situation. 

Känslan är riktig även om den yttre situationen inte stämmer överens med det jag känner och upplever inom mig. 

Jag vet inte vad som skrämmer en frisk människa till att bli så rädd som jag så ofta är. Jag vet bara att rädslan jag har inte är normal. Jag har vart så sjuk i mitt känsloliv att jag inte vet vad som är normal rädsla och vad som gör friska människor rädda och hur ofta det händer.

Men jag är rädd varje dag och även om jag logiskt sett vet att det inte borde göra mig rädd så reagerar jag med rädsla. 

Jag är lika rädd för att få matrester på fingrarna när jag är i köket som jag var de sekunderna då jag nästan blev påkörd av en bil och faktiskt var i verklig fara. Min hjärna kan alltså inte skilja på vad som är en äkta fara och inte. 

Rädslan är en reaktion vi alla har för att skydda oss, men reaktionen är hos mig helt felaktig. 

Det är en reaktion som slår med full kraft när som helst, var som helst och för vad som helst. 

Jag kan inte kontrollera det alls. 

Att försöka bryta en reaktion är fruktansvärt svårt. Jag vet faktiskt inte ens om det går. 

Något som jag tror de flesta någon gång upplevt är smärtreflexen, reflexen som gör att när du sätter handen mot en varm spisplatta så rycks handen undan innan smärtan ens hunnits registreras av hjärnan. En reflex som sker automatiskt för att skydda dig från skada. 

På samma sätt har vi känslor som rädsla, för att skydda oss från fara. 

Problemet är att jag ständigt befinner mig i ett stadie av rädsla och det finns inget jag kan göra mer än att härda ut.

Har du någonsin fruktat för ditt liv? Varit så rädd att du fryser i situationen och blir helt lamslagen? Har du någon gång varit så rädd att det känns som att du ska spy? Har du någonsin svimmat av rädsla?

Har du upplevt rädsla som är så stark att ditt liv inte kan fungera normalt?

Den rädslan är en del av min vardag, något jag fått vänja mig vid att leva med. Men det gör inte rädslan lättare eller mindre. Rädslan är så hemsk att den skrämmer mig. Jag skulle inte önska detta livet på min värsta fiende. 

 

Stajna Grrl

31 januari 2016 18:59

Om du är intresserad så kan jag tipsa om en föreläsning av en hjärnforskare som handlar om varför vissa biologiskt känner känslor starkare och har svårare att reglera känslor.
Här finns den: http://www.ur.se/Produkter/192489-UR-Samtiden-Hjarndagen-2015-Overvaldigad-av-kanslor
Han har skrivit en bra bok också som heter Känslostormar.
Bara ifall du har ett intresse alltså.

http://astrocyt.blogspot.com

Sara Modigh

31 januari 2016 21:11

Tack för tipset :)

 

Petra

1 februari 2016 14:23

Hej

Vill bara säga att jag gillar din blogg ☆

Sara Modigh

1 februari 2016 14:35

Tack Petra :)

 

S

6 februari 2016 20:41

Nyss hittat hit.
Igenkänningsfaktor ❤
www.liveteftersanningen.blogg.se

http://www.liveteftersanningen.blogg.se

 

Petter

7 februari 2016 17:31

Hittade nyss hit. Tack för det du skriver, hög igenkänningsfaktor. Ångesten och rädslan sliter verkligen på en. För mig så är det så att vetskapen om att känslor "bara" är signaler i hjärnan en väldigt lugnande tanke när jag mår bra. Att ångesten bara är ett hjärnspöke oavsett hur hårt den sliter i en. Tack för att du skriver. Ta hand om dig :)

Sara Modigh

7 februari 2016 20:58

Tack själv för din kommentar :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...