Ta inte detta på fel sätt. Jag älskar min make över allt annat. Men det finns något som retar gallfeber på mig och det är alla dessa kommentarer som jag får om hur bra han är som "orkar med mig". 

Det låter som om jag är någon jäkla pest och pina att vara med och att jag ska vara så fruktansvärt tacksam att någon ens skulle vilja vara i min närhet. 

Att jag ska vara tacksam att han vill vara tillsammans med mig. Jag känner lite som så att om man lever i ett förhållande där man känner att man måste vara tacksam över att den andra vill vara ihop så är det inget bra förhållande för dig. 

Den attityden att man ska vara glad att någon orkar med en är väldigt vanlig när man pratar om psykiska svårigheter. Den förekommer när man pratar fysisk sjukdom också, men inte alls i samma utsträckning. 

Jag kan inte räkna gångerna jag fått höra att Jakob är så bra som vill vara ihop med mig fast jag är psykiskt sjuk. Att han ska ha respekt för att han orkar med. 

Jag menar älskar man någon så gör man det väl oavsett sjukdom? 

Att säga meningen "Respekt till din partner för att den är ihop med dig" till någon som har psykisk ohälsa säger ju enbart att man egentligen inte är värdig ett förhållande.

Tror inte att jag under alla åren med min MS fått höra att min man är så jäkla bra som orkar med mig trots att jag har Multipel skleros en enda gång ännu. Men jag har under de åren fått höra vid flertalet tillfällen att jag ska vara glad att Jakob orkar med mig och att han är så stark och duktig som vill vara ihop med någon som mig. 

Varför säger man ens en sådan sak? 

Det gör mig så fruktansvärt arg. Ni känner inte mig, ni vet ingenting om vårt förhållande eller hur vi lever vårt liv. 

Vilka är ni att säga åt mig att jag ska vara tacksam över att någon vill vara ihop med mig?

Jag är en värdefull människa och Jakob och jag ska vara glada att just vi vill ha varandra och att vi valt att leva vårt liv tillsammans precis som man ska känna i ett förhållande.

Jag är inte tacksam för att han orkar med mig, och kommer den attityden in i mitt förhållande så sticker jag. 

Jag skulle aldrig vilja vara i ett förhållande där ena parten ser ner på den andra och kräver att få tacksamhet för att den orkar vara ihop med den personen. 

  I nöd och lust heter det ju faktiskt av en anledning och det är ju för att man inte ska ge upp vid minsta lilla motgång. Vilket jag antar att många gör med tanke på de kommentarer jag fått höra genom åren. 

Snart tio år tillsammans och snart två år som gifta.

Respektera det vi uppnått tillsammans istället för att respektera min make för att han "orkar med mig"

 

Jakob

15 februari 2016 07:17

Jag älskar dig så mycket!!! <3 <3 <3 <3 <3

Sara Modigh

15 februari 2016 12:15

Jag älskar dig med

 

Daniel Lindqvist

15 februari 2016 23:08

Så sant Sara. Ni är så bra tillsammans!
Att leva tillsammans är en gåva oavsett hur vi mår eller har det. I nöd och i lust som ofta sägs vid vigslar visar ju just på grundperspektivet, att vi ger oss till den andre, vad som än händer.
Det som du skriver visar på hur tokigt många tänker kring relationer och kring psykisk utmaningar.
Allt gott till er vackra
Daniel

http://vardagsliv.nu

Sara Modigh

16 februari 2016 10:51

Tack så mycket Daniel :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...