Något som man ser väldigt ofta är alla de där före och efterbilderna på viktnedgång.

Att gå ner i vikt hyllas otroligt mycket och man beundras för att man rasar i vikt. 

Något man dock sällan ser är människan bakom viktnedgången och hur personen verkligen mår.

Jag bantade bort många kilo på en kort period, närmare bestämt 22 kilo på lite mindre än ett år.

Jag fick så otroligt mycket beröm, jag har aldrig någonsin i mitt liv fått så mycket beröm för något

som jag fick för min förmåga att svälta mig själv ner till en normalvikt. 
Jag fick beröm av släkt, vänner, grannar och till om med "tanterna på ICA" kommenterade min viktnedgång. 

Men samtidigt så har jag nog aldrig hatat min kropp lika mycket som jag gjorde just då när jag var mitt i det där ständiga svältandet som kontrollerade varje aspekt av mitt liv. 

Det sättet jag levde på var så fruktansvärt ohälsosamt och ångesten blandat med kroppshatet jag kände styrde mitt liv från morgon till kväll. 

Jag hade strikta scheman på vad jag skulle äta och när, slaviskt räknade jag varenda kalori och de dagarna jag åt om så bara en enda kalori för mycket blev jag helt förkrossad.
Jag undvek att hälsa på hos familjen och vännerna för jag visste att de skulle bjuda på mat, mat som jag inte skulle kunna räkna kalorier på. Ångesten var så skyhög vid alla de tillfällen då jag var tvungen att åka till någon och äta. Jag hatade det och mådde så fruktansvärt dåligt. Jag åt min mat men vägrade kakor och läsk/saft, men de trugade och jag stod på mig.
Att äta en kaka och dricka ett glas saft skulle ta hela min dagsranson av kalorier. Jag minns fortfarande när jag en gång var på ett födelsedagskalas och jag inte ville äta kakorna och blev tjatad på att åtminstone äta en frukt. Jag kunde inte säga emot mer, så med gråten i halsen försökte jag äta det där jävla äpplet som jag inte ville ha. Äta det med vetskapen om att just det där äpplet nu var orsaken till att jag inte skulle kunna äta någon kvällsmat den dagen. 

Allt räknande och planerande blev så jobbigt att jag tillslut började med att regelbundet inte äta något överhuvudtaget för att slippa skiten.

Jag skämdes över min kropp och jag minns så väl hur extremt trött, hungrig och fylld av ångest jag alltid var. Jag ville inte ens titta på mig själv i spegeln för hatet jag kände var så stort.

Min viktnedgång var så destruktiv men samtidigt blev jag så uppmuntrad. Jag fick det så tydligt bekräftat att detta var något bra. Äntligen gjorde jag något som uppskattades!
Detta var det bästa jag gjort i mitt liv, de faktum att jag kämpat mig igenom och tagit mig ur en mycket svår socialfobi spelar ingen roll. Att jag slutat röka var bara en mindre bedrift oförtjänt att beröm och uppmuntran. Att jag har överlevt genom att jag har kämpat i hela mitt liv för att inte begå självmord är ingenting jämfört med att kunna svälta sig själv i något år så man går ner i vikt.

Jag vet att jag har klarat så otroligt mycket i mitt liv, och det känns sjukt egentligen att enda gången jag faktiskt känt mig duktig var när jag svalt mig själv, för att det bara är då jag har fått så otroligt mycket uppmuntran och beröm. 

Det är ett bevis på hur viktigt stödet är oavsett vad man kämpar med, men sorgligt nog är det bara i min extremt ohälsosamma viktnedgång jag fått det där stödet. 

Förmodligen för att vårt samhälle ser på viktnedgång på det sättet vi gör.
Vi kan läsa om dieter och tappa kilon i varenda tidning, på löpsedlarna ser vi bilder på kändisar med rubriker som "Anna Bok fick chockbesked, banta eller dö", "Så gick Kim Kardashian ner sina graviditetskilon", "Mat-Tina dansade sig till en slankare kropp", och så vidare i all oändlighet.

Nästa alla jag känner har någon gång i sitt liv testat någon diet och det känns som om alla bantar och uppmuntrar bantning.
Alla ska gå ner i vikt, för det allra viktigaste i dagens samhälle är att vara smal. Det spelar ingen roll om du offrar din hälsa för att gå ner de där kilona, för om du är smal ses du automatiskt som hälsosam oavsett om du är det eller ej. 

Det var faktiskt också en sådan där sak som jag fick höra mycket när jag hade gått ner i vikt

"Vad hälsosam du ser ut"

- Jaa, det är för att jag inte har ätit mer än ett par riskakor på en vecka så att kilona ska försvinna, samtidigt som jag gråtit mig till sömns varje natt över fettet på min kropp.

Väldigt hälsosamt!

Jag fick även höra många frågor om hur mycket bättre jag måste må nu när alla kilona var borta, men faktum är att det inte gjorde någon skillnad alls för mig.

Jag hade precis samma problem som innan om inte ännu värre med tanke på den ökande stressen med att räkna kalorier och hata min kropp. 

Jag är väldigt tacksam över att jag i och med så många år inom psykiatrin såg varningstecknen och lyckades kliva av den här karusellen innan jag drabbades av en riktig ätstörning. 
Att vara smal är inte det viktigaste i livet även om det många gånger kan kännas så. 

Jag är hellre tjock och lycklig än smal och olycklig. Jag har hellre en mullig kropp än att gå runt och svälta mig själv för att hålla kilona nere. Jag är hellre modellen större och slipper behöva bekymra mig över kalorier in och kalorier ut, än att ännu en gång låta livet styras och begränsas av kaloriräknande.

Jag vill aldrig mer befinna mig i den situationen då jag gråter mig till sömns och svälter mig i flera dagar för att jag åt ett äpple när jag var på födelsedagskalas.

Jag är fortfarande inte helt fri från de negativa tankar och beteende jag lärde mig i mitt försök att bli smal.

Jag får fortfarande mycket ångest och skuldkänslor när jag äter onyttigt och viljan att vara smal uppkommer titt som tätt. Men jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjorde när jag hade bantat mig ner till en normalvikt.

Jag är piggare, jag är gladare, kroppshatet är inte lika stort, jag har mer styrka inom mig, jag är inte ständigt svimfärdig, jag mår inte lika illa, jag har inte lika mycket ångest, jag är inte lika deprimerad, jag gråter inte lika mycket och jag har lättare att kontrollera mitt humör. 

Det enda jag önskar nu var att jag skulle bli accepterad som jag är och det är att inte vara smal.

Jag kommer aldrig kunna vara smal på ett hälsosamt sätt.

 

Mirjam

22 mars 2016 15:54

Så välskrivet och sant! Varför är vi så jämrans fixerade på klädstorlekar? Totalt oviktigt egentligen. 😊

Sara Modigh

22 mars 2016 17:02

Tack, och jag håller med om att det är totalt oviktigt.
Klädstorleken är ju inget mått på hur bra vi är som människor eller på vårt egna värde så det borde ju verkligen inte spela någon roll :)

 

Emelie

22 mars 2016 18:31

Wow, det var grymt bra skrivet Sara! Den värld vi lever i är sjuk, jag håller med dig till punk o pricka på de punkter som du har tagit upp. Jag har själv gått in i ett nytt förhållande med en kille som räknar kalorier, vilket har gjort att jag börjat göra densamma. Jag träffade honom i december och har redan lyckats gå ner 4,6 kg, vilket jag själv inte märker, men har fått mkt komplimanger för det. Vilket känns bra för stunden, men ändå har man sina sjuka mål man ska ta varje dag. Därför gäller samma sak med träningshetsen, jag tränade 1-2 gånger i veckan innan jag träffade killen, då han är jätte vältränad får jag själv ångest över min putmage. Så träning o mat står högt på listan att göra-saker-varje-dag. Det är det enda jag gör. Jag hinner typ inte umgås med folk för jag får ångest över att jag inte hinner träna... Finns mkt mer att skriva men ska bege mig till gymmet nu! Tack för ett bra inlägg! Kraam

Sara Modigh

22 mars 2016 20:01

Ja, det är tråkigt när vi glömmer bort att leva och prioriterar bort viktiga saker som att umgås och har roligt för att vi har kravet på oss själva att vara smala. Sen står man där tillslut med en smal kropp men inga vänner för dem har man glömt bort på vägen.

Jag tror att det är viktigast att hitta en balans där man kan må bra träna och äta hälsosamt men ändå inte låter det gå ut över hela livet.
Kroppsformen är inte allt även om det ibland kan kännas som det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...