Låt mig förstå det här rätt, jämförde du just precis din tredagars förkylning med att leva med Multipel skleros? En sjukdom som aldrig någonsin går att bli frisk ifrån och som jag kommer behöva leva med i resten av mitt liv. En sjukdom som försvårar varje aspekt i mitt liv.

Allt från att gå på toa till att ta mig upp ur sängen på morgonen är en kamp för mig. Jag lever med ständig smärta, myrkrypningar och mycket svår trötthet. Jag har problem med allt från värmekänslighet till att jag inte klarar av fysisk ansträngning utan att trigga igång restsymptom från gamla skov.

Men ja, det är säkert samma sak som att ha huvudvärk och en snorig näsa.

Vad är egentligen en förkylning, om vi bryter ner symptomen på en förkylning kanske vi kan titta närmare på hur många av de symptom du har när du är förkyld som lever jag med varje dag!

Huvudvärk - är ett vanligt symptom på förkylning, det har jag på grund av min MS flera gånger i veckan. Riktigt svår huvudvärk som är väldigt handikappande i vardagen. Det enda jag kan göra är att ligga med en kall kompress över halva ansiktet och försöka sova bort huvudvärken. 

Snor - Det har jag en hel del då jag ofta gråter av smärta, frustration, rädsla för framtiden och känslan av att inte vara förstådd. Jag är ofta väldigt ledsen men jag döljer det så gott jag kan. 

Jag gråter nästan aldrig när någon kan se eller höra det. 

Trötthet - Jag har något som heter fatigue, det är en extrem trötthet som är förknippad med skador i hjärnan efter till exempel en stroke eller som i mitt fall, ett symptom på min MS. 

Denna tröttheten är en trötthet som inte går att vila bort. Det finns ingenting som hjälper mer än att försöka spara på sin energi och prioritera rätt så jag inte råkar trötta ut mig för mycket. 

Feber - Jag har väldigt sällan feber, men sedan jag fick min MS har jag fått en värmekänslighet som gör att om jag utsätts för värme som är för stark för min kropp får jag en känsla som är väldigt lik feber. Jag blir överhettad, mår jättedåligt och måste kylas ner så fort som möjligt. 

Den här värmekänsligheten är ett av mina svåraste problem då det är så omfattande. Det känns ofta som om hela hjärnan kokar och det bränns över hela kroppen. Det kan räcka med att sitta för nära ett värmeljus eller stå under en lampa för att jag ska bli dålig. 

Hosta/ irriterad i halsen - Hosta är tack och lov ett symptom som jag ännu inte drabbats av, men det finns en risk att drabbas av kronisk hosta med den här diagnosen. 

Jag har däremot ett restskov som dyker upp då och då, och det är känslan av att ha något som sitter fast i halsen.  Det kommer när jag varit mycket stressad under ett tag och alltid i samband med att andra restskov dyker upp. Det känns som om jag har en tablett eller liknande som sitter fast i halsen. Fruktansvärt obehagligt. 

Värk i kroppen - Det lever jag med dagligen. Jag har alltid ont, mestadels på grund utav nervsmärtor som känns som om det brinner i huden. Men också ibland i form av smärta som känns som "växtvärk" och som sätter sig i olika leder så som knän, höfter, käkar och så vidare. 

Jag hatar den smärtan för ingenting hjälper. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit av smärta och bara fått vänta ut den värsta stormen för att det inte finns något annat att göra. 

Jag säger inte att en förkylning inte är jobbig, men ibland får man fan tänka sig lite för innan man talar.

Att överhuvudtaget ens jämföra en förkylning med att leva med en kronisk sjukdom som sakta men säkert bryter ner någon annans hjärna får ju mig att undra om du överhuvudtaget har en hjärna. 

Du mår dåligt i ett par dagar, men jag mår dåligt varje dag och jag kan inte göra annat än att acceptera min livssituation.

Idag var jag och fick mitt tjugoåttonde dropp av bromsmedicin för att kämpa mot den här sjukdomen. 

Oj, vad sliten du ser ut! Vad är det som har hänt? Vad är du ledsen över? Varför mår du så dåligt?

Så fort fasaden spricker och minsta lilla av min sjukdom börjar synas utåt kommer dessa frågor om vad det är som har hänt. Men grejen är att det är ingenting som har hänt, det är ingenting som är nytt.

Jag är sjuk och det är jag jämt. Jag har varit sjuk så länge jag kan minnas. Ärligt talat så vet jag faktiskt inget annat än att vara sjuk då det alltid varit en del av mitt liv.

Precis som alla människor har jag mina dåliga dagar, men eftersom jag är psykisk sjuk är dessa dåliga dagar värre än de flesta ens kan föreställa sig. 

På ett sätt är det ju ganska problematiskt att människor förväntar sig att något ska ha hänt så fort lite av dessa dagar syns utåt. Det blir problematiskt när personer förväntar sig att något måste ha hänt och man förväntas ha en legitim anledning till att må dåligt. Alltså att det måste finnas en händelse som orsakat att man är ledsen, nedstämd, deprimerad, fylld av ångest eller lamslagen av rädsla. 

Men när man har en diagnos som jag har så lever man med dåligt mående hela tiden och vissa dagar är bara värre än andra. Det finns liksom ingen specifik händelse som gör att jag har en dålig dag.

Det är bara en del av mitt liv.

Jag har mina toppar och dalar, men mina dalar går så otroligt djupt ibland. Det är snarare ett stup som jag trillar ut för med jämna mellanrum. Det har alltid vart så och kommer förmodligen också alltid att vara så. Jag mår fruktansvärt dåligt i perioder men jag gör mitt bästa för att hålla uppe en fasad av ett normalt liv. 

Så vad ska man egentligen svara när någon frågar vad som har hänt? För inget har ju hänt!

Det är ju bara en episod i en pågående psykisk ohälsa. Eller är jag bara konstig som blir upprörd och irriterad på den frågan? 

Men det känns konstigt för mig att få sådana frågor. För visst frågar man väl inte någon med KOL vad som har hänt varje gång den personen hostar? Varför då fråga någon med kroniskt återkommande depressioner vad som har hänt varje gång den är i en nedåtperiod? 

Jag är trött på frågan vad jag är ledsen över, för det finns inget svar. Det är fortfarande inget som har hänt, det är inge specifika saker det gäller. 

Det är bara en ledsenhet som erövrar mitt liv då och då, det är inget jag har kontroll över och hade det funnits något svar på frågan så hade jag väl löst problemet för länge sedan. 

Jag förstår ju att de som frågar detta inte gör det av illvilja, utan för att visa att de bryr sig och vill veta hur det är med mig. 

Men finns det inget bättre sätt att visa omtanke än att ställa frågan om vad som har hänt? 

Alla vet ju redan att jag är sjuk och att jag mår dåligt därför. 

Ibland önskar jag att jag hade drabbats av cancer i stället för psykisk sjukdom. För trots att när människor själva inte har cancer tycks de ändå kunna förstå och sätta sig in i hur det är att vara så sjuk.

Men väldigt få verkar kunna förstå hur allvarligt sjuk jag är, bara för att mina sjukdomar är psykiska.

Om man dör till följd av sin depression så ses man alltid som en svag människa, man ses som självisk och dum. Aldrig någonsin skulle man kalla någon som drabbas av cancer för självisk när den sjukdomen skördar en persons liv. 

Nej, när någon blir sjuk i cancer och tillslut förlorar kampen ses den som en stark människa som kämpade ända in i slutet. Personen hyllas och man minns hur stark denne person var och man sörjer att sjukdomen vann trots all kamp. 

Men när det gäller en depression som skördar ett liv göms det undan och man anklagar personen som dog i svår psykisk sjukdom. Den personen kämpade inte tillräckligt, den gav upp och är därför en dålig människa. Man anklagar en person för att den har valt att dö, men det är inte så enkelt. Personen har inte valt att vara psykiskt sjuk. Personen har inte valt att ha en sjukdom om påverkar halterna av dopamin och serotonin i hjärnan. Personen har inte valt att ha en sjukdom som kontrollerar alla känslor och tankar och gör dem mörkare än du ens kan föreställa sig.

Så den verkliga frågan är kanske snarare hur mycket fri vilja denna person verkligen hade?

Hur mycket val handlade det faktiskt om? 

Kan du föreställa dig hur det känns att vara i så stor smärta att du inte längre kan stå ut? Kan du föreställa dig hur man i sin desperation skulle göra vad som helst för att bli av med smärtan, för smärtan är det enda du har i ditt liv och det har gått för långt.

Kan du dessutom föreställa dig hur det är att vara svårt sjuk och samtidigt bli totat oförstådd av stora delar av samhället. Att ständigt få höra att det bara är att rycka upp sig och sluta må dåligt. Förstår du hur det känns att höra att man är en börda som bara kostar pengar och att man borde dö så samhället slipper en sådan lat parasit?

Man vill inte dö, men man vill bara inte plåga andra genom sin blotta existens.

Man vill inte dö, bara slippa smärtan som förpestar hela sitt liv. Man vill inte dö, man vill bara inte leva. 

Hur mycket fri vilja är det då egentligen? 

Psykisk ohälsa är väldigt oförstått och det finns idag inga bra behandlingar, så det sista en person som är svårt sjuk och nära att dö av sin psykiska ohälsa behöver är alla dessa elaka kommentarer om hur dålig och värdelös man är. Kommentarer om att man är en börda för samhället och att man bara ska rycka upp sig själv. Kommentarer som bekräftar just de där mörka tankarna som sjukdomen ger. 

Man behöver inte den där negativa attityden från omgivningen när man mår så dåligt. 

Jag är uppväxt och ständigt utsatt för den där negativa attityden och jag kan verkligen vittna om hur otroligt mycket det påverkar att sjukt sinne att ständigt få höra att man är en svag och värdelös människa. Jag kan vittna om hur dessa ord förstärker en redan negativ självbild och då är inte steget från att ge upp hoppet av livet långt. 

Varför är det så svårt för er att förstå psykisk ohälsa när ni så lätt kan känna empati för de fysiskt sjuka?
Hur svårt är det att förstå att precis som om någon drabbas av en fysisk sjukdom som till exempel en tumör där celler växer för fort och utom kontroll, kan det samma hända i känslolivet. Känslor exploderar fram helt okontrollerat. 

Det är inget man rår för och det är inget man kan kontrollera eller bestämma själv. Det är en dödlig sjukdom och det är något som många behöver bli påminda om.

Jag har kämpat mot den här ohälsan jag har så länge jag kan minnas. Jag har krigat så jävla mycket att jag hade kunnat vara Xena - Krigarprinsessan vid det här laget

              
Jag kämpar ett krig mot min psykiska ohälsa och det känns många gånger som ett krig jag kommer förlora. Men vetskapen om att jag ses som svag och dålig gör mig förbannad. 

Jag har kämpat mer än någon verkar fatta. Bara det faktum att jag står på benen idag är ett jävla mirakel. Mitt liv är och har alltid varit en enda lång kamp, men jag har trots det ändå nått så otroligt många mål. Jag har överlevt stora kriser, jag har övervunnit de största av rädslor och jag har tagit mig ur missbruk. Men ändå så finns den där nedlåtande blicken hos samhället, den där blicken som säger att jag är mindre värd. Trots all den kamp jag kämpat så finns det fortfarande så många hårda ord om att jag bara kostar samhället massor med pengar som jag inte är värd. Det är ord om att jag ska skärpa till mig och sluta vara lat. 

Men lat är långt ifrån något jag är.

Jag är inte heller en svag individ, för det är ur prövningar som vår styrka sätts på prov och det är där den tillåts att växa. De prövningar som jag genomgått är varken små eller lättvindiga. 

Detta till trots skulle mitt livs kamp vara totalt ovärdig om jag skulle förlora kampen. För hur mycket jag än har kämpat kommer människor bara se mig som ett misslyckande och en svag människa som går under för något så "patetiskt" som en depression. För det är ju bara att rycka upp sig, eller hur? 

Slutligen vill jag bara säga det att, Självfallet vill jag inte ha cancer.

Jag vill inte vara sjuk överhuvudtaget faktiskt. Men nu är detta min lott i livet. Jag är sjuk och jag är

sjuk på ett sätt som tyvärr inte är så accepterat i dagens samhälle. Det är det jag önskar att det vore ändring på. Jag önskar att jag som psykiskt sjuk skulle få samma respekt och förståelse som jag som fysiskt sjuk får.

Jag önskar att människor inte var så snabba med att döma och se ner på de som är psykiskt sjuka och att de kunde vara mer empatiska. För jag vet ju att ni kan. Ni kan vara empatiska när det gäller fysisk sjukdom, ni kan försöka sätta er in i situationen och stötta en person med fysisk ohälsa.

Så jag förstår inte varför det är så svårt när det gäller en psykisk sjukdom.

Ibland vet jag inte om det är jag eller min sjukdom som talar.

Sjukdomen är som en parasit som tar över mitt sinne och påverkar allt jag gör. Sjukdomen styr mina tankar och känslor och får mig att tänka på, och göra saker som jag annars inte skulle ha gjort.

Tankarna skrämmer mig så otroligt mycket för det är tankar på att skada både mig själv och andra personer. Jag ser mig själv som en lugn och snäll tjej som aldrig skulle skada någon, men när dessa tankar tar över är jag rädd för vad jag skulle kunna göra. 

Samtidigt är jag också rädd för att jag inte ska kunna göra något alls. Att jag är fast här i mig själv och dessa mörka tankar för evigt. 

Jag är rädd att jag aldrig ska kunna slå mig fri från helvetet. 

Tänk om den där parasiten tar över helt och jag aldrig någonsin kommer känna kontroll igen?

Jag håller på att gå sönder, hur ska jag orka mer?

Jag vill inget hellre än att må bra, men det känns som en dröm jag aldrig kommer kunna nå.

Just nu lever jag bara framför en skärm. Försöker distrahera mörka tankar genom mobilspel, tv-serier och Youtube. Jag spenderar nästan all min tid i sängen för jag orkar inte ta mig upp. Jag har inte duschat på flera dagar och jag har ätit fruktansvärt dåligt. Hela mitt liv faller i bitar.  

Allt jag har kämpat för rinner mig ur händerna. Hur ska jag kunna bygga upp mitt liv igen när jag uttömt alla mina krafter? 

Efter varje gång jag vart ute och haft det roligt kommer det alltid en krasch efteråt. Ju roligare jag haft desto hårdare är kraschen. Det har verkligen varit fullt upp med massor av roligheter i påsken. Men jag trodde ändå att jag skulle klara mig bra, speciellt med tanke på att det hade gått en hel vecka.

Men igår kom den, den där förfärliga kraschen. Gårdagen var riktigt riktigt jobbig.

Jag kände mig helt förkrossad och utom mig av sorg, förlorade all vilja att fortsätta kämpa och ville inget annat än att få dö och slippa allt. Spenderade större delen av dagen gråtandes i min säng med starkare självmordstankar än jag haft på många år. Sen gick jag över till att känna mig helt apatisk och jättenedstämd. All livslust är som borta.

Idag känns det som om jag inte har lust att göra någonting alls. Jag önskar att jag kunde sova dygnet runt och slippa all smärta, jag önskar att jag aldrig behövde gå upp ur sängen igen. 

Vet inte om det är kontrasten mellan att vara ute och ha roligt och att sen komma hem till vardagen och allt elände som gör det? 

Jag hatar dessa kraschar, jag hatar dem verkligen för att krascherna gör mig rädd för att ha roligt.

Varför kan jag aldrig få må bra? 

Just nu så här mitt i natten ligger jag ensam med tankar mörkare än den mörkaste natt. Jag känner mig ensam. Ensammare än jag någonsin tidigare gjort. 

Jag känner mig så ensam att jag många gånger undrar om någon ens skulle märka om jag försvann

Finns det någon som skulle sakna mig om jag vore borta?
Tja kanske

Folk brukar ju sakna det de inte kan få. Som när någon går bort och deras Facebook-sida fylls med kommentarer om hur bra de var och hur saknade de är. Kommentarer från människor som aldrig bemödat sig att höra av sig innan det var försent.

Det är så genomruttet och falskt, jag vet hur ledsen min mamma var när hon levde för att hon kände sig så ensam och övergiven.

När vi var barn hade hon en stor vänskapskrets och umgicks ofta med sina vänner och pratade telefon i timmar. Men i skilsmässan försvann några vänner ur bilden och när tiderna blev jobbiga försvann ännu några fler. 

Visst de kanske pratade någon gång ibland och träffades då och då. Men det var inte alls som det var innan. 

Men när hon gick bort så har de betett sig som om de var bästa vänner och jättebundis fast de inte ens kunde ringa ett samtal och fråga om hon ville hitta på något någon dag. 

Så känner jag också, att jag är ensam och har inga vänner. Jag ser hur alla andra lever sina liv och jag sitter bara i utkanten och tittar på. 

Finns det någon som skulle märka om jag försvann? Någon som skulle bry sig? 

Livet, vad är det egentligen?

Man existerar igenom perioder av olika känslor, motgånger och problem.

Problem som ska lösas, känslor som ska förtryckas och motgångar som man måste härda ut. 

Är livet bara den kampen man har från att man föds fram tills man dör.

Vad är egentligen meningen med det? 

Ibland undrar jag varför jag lever. Till vilken nytta existerar jag ens?
Vad finns det för mening med allt detta lidande?
Varför ska jag plågas så här mycket? Mitt mått är så rågat det kan bli, jag står inte ut längre.
Jag vill inte leva i detta skitlivet mer. Allt går åt helvete och just nu vill jag bara ge upp.

Smärtan inom mig är så tung att bära och min kraft är helt slut.
När är det min tur att få må bra? När ska jag få lite tur och lycka i mitt liv? När fan ska jag få något annat än sjukdom och lidande?

Jag vill inte vara så här sjuk, jag vill inte må dåligt, jag vill inte känna mig såhär oduglig och jag vill inte vara såhär ensam och övergiven mitt i allt mitt elände.
Men ensam det är jag, för det här är min kamp och ingen kan någonsin förstå hur hårt jag kämpar och hur tufft mitt liv är. Ingen förstår och ingen kan kämpa åt mig, så när mina krafter är uttömda finns det inget mer att göra.
Jag kan inte leva såhär, det är inget värdigt liv att ständigt må dåligt och inte ens klara av de enklaste av sysslor.

Jag känner mig som en börda och kanske är det bättre att jag försvinner, för vem skulle ens sakna mig om jag vore borta?
Det skulle väl snarare vara en lättnad för alla runt om kring mig att slippa mig och min skit.