Direktlänk till inlägg 17 juni 2016
Har du någonsin varit utsatt för ett sexuellt övergrepp? Vet du vad som pågår inombords hos någon som precis blivit drabbad? Jag vet, för jag har varit där. Jag vågade aldrig säga något.
Jag var för rädd och för chockad över det som hände mig. Det är så lätt att känna sig trygg och tänka "det där kommer aldrig hända mig". Man kanske tänker att "jag är en stark individ så jag skulle aldrig kunna bli utsatt". Eller så tänker man att "Jag skulle säga ifrån direkt, kämpa och slå mig fri och jag skulle anmäla personen ögonaböj om den ens försökte med något". Men det är inte alltid så lätt som man tror. Kanske skulle du reagera precis så som du trott, men hur man faktiskt reagerar när det verkligen sker vet man aldrig.
För hur mycket man än tror att man kan och vet om sig själv, så kan man kan aldrig förbereda sig för att utsättas för ett sexualbrott. Det är så lätt att säga till den där tjejen som utsattes för sexuella trakasserier, ofredanden eller övergrepp att hon skulle gjort si eller agerat så. Men det är en attityd som är så otroligt dum för den skuldbelägger bara offret. Det är kommentarer ifrågasätter en personen som precis har blivit drabbad av ett brott.
Som offer för sexualbrott blir man alltid ifrågasatt och det sätter sina spår. Frågor om hon uppmuntrade det, om hon hade utmanande kläder eller om hon inte sa nej tillräckligt ställs, och mina tankar formades där efter. Tankar som kom från samhället som alltid misstror den som utsatts för en våldtäkt och vågar prata om sina upplevelser. Samhället som frågar varför man inte kämpade hårdare, samhället som ifrågasätter om det verkligen var en våldtäkt.
Ett samhälle som skyller på offret som blivit våldtagen istället för på förövaren som våldtagit.
Än värre blir det när det är någon man är i ett förhållande med som utför övergreppen. Jag kan inte räkna gångerna jag hört att man inte kan bli våldtagen av någon man är ihop med, "för är man ihop så ska man ju ha sex". Kommentarer som den gjorde att det tog oerhört lång tid innan jag vågade erkänna att jag blivit våldtagen. Inte bara en gång, utan vid flera tillfällen skedde övergreppen mot mig.
Under fyra månaders tid utsattes jag för flera sexuella övergrepp och våldtäkter om och om igen,
och jag sa ingenting till någon. Jag blev mer och mer rädd för killen som utsatte mig för detta och mitt självförtroende blev allt sämre. Det var som om varje övergrepp tog bort en bit av mig själv.
Jag minns den första gången han förgrep sig på mig så väl, jag var nyligen fyllda 15 år. Jag var en liten kort tjej som knappt vägde mer än 50 kilo och bara var runt 155 cm lång. Han var 19 år, nästan två meter lång och vägde runt 95 kilo.
Han var alltså en person som var bra mycket större än vad jag var så jag hade inte mycket att sätta emot när han försökte få sin vilja fram.
Jag minns inte säkert när det första övergreppet hände, men jag tror det var väldigt tidigt i vårt förhållande.
Jag har alltid varit en blyg och försiktigt tjej, rädd för mycket så när han tog sig friheten att tvinga till sig sex som jag inte ville ha reagerade jag självfallet med just rädsla. Jag frös i situationen och blev helt handlingsförlamad av skräcken.
Men när han satte sig på min bröstkorg fick jag panik, jag sa åt honom att sluta men han lyssnade inte. Han skrattade och började kittla mig, som om allt bara var en lek.
Jag som otroligt kittlig skrekskrattade i panik och jag hatade mig själv för att jag skattade. För jag tyckte inte alls att det var kul. Inombords ville jag bara gråta och skrika. Men han fortsatte att kittla mig tills jag nästan kiknade. Jag ville bara där ifrån, jag ville inte vara med. Jag sa om och om igen att han skulle sluta men han lyssnade inte. När han förde sitt kön mot min mun, fortfarande sittandes över mitt bröst och mina armar så jag inte kunde röra mig ur fläcken. Så gjorde jag mitt bästa för att undslippa det jag visste skulle komma, det som jag alltid hade sagt nej till tidigare. Jag visste att han skulle tvinga in sitt kön i min mun så jag vände bort huvudet och bet ihop käkarna och höll munnen så hårt stängd jag kunde.
Men hans händer tog ett stadigt grepp om mitt ansikte och jag kände hur han med ett bryskt grepp tryckte mina kinder hårt mot mina tänder. Hans tumme på ena kinden och de fyra andra fingrarna på andra sidan. Det gjorde så ont att jag motvilligt och hjälplöst öppnade munnen en aning. Han förde snabbt in sin tumme och bände upp min mun. Där och då kände jag att slaget var förlorat. Jag förstod att jag var chanslös.
Han förde in sin kuk i min mun och jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken och en stor klump av både gråt och illamående byggdes upp i min hals.
Jag gjorde ett litet patetiskt försök att ta mig loss men han bara skrattade och fortsatte kittla mig.
Jag kunde knappt andas av hans tyngd över mitt bröst och könet som om och om igen stöttes in i min mun, varierat med att han fortsatte att kittla mig.
Jag låg där och hoppades att det snart skulle vara över, hoppades att han skulle gå hem och jag önskade att han skulle försvinna från jordens yta och aldrig mer synas till.
Han fortsatte i vad som kändes som en evighet med att bända upp min mun och föra in sin kuk så långt han kunde och ömsom kittla mig. Om och om igen upprepades proceduren tills han tillslut kom, och jag fick en obehaglig kallsup av hans sperma. Han klev av och fortsatte att ännu en gång kittla mig till skratt, skratt som jag så avskydde för jag ville ju verkligen inte skratta. Jag ville skrika, gråta och slåss. Men jag var som lamslagen av chocken av vad han gjort mot mig. Jag kunde inte fatta att detta hemska hade hänt mig. Detta var ju bara sådant som hände andra. Hur kunde detta ske?
När våldtäkten var över så smekte han min kind och kysste mig ömt. Jag blev så ställd av kontrasten av vad han precis hade gjort mot mig och att han nu kysste mig ömt och kärleksfullt.
Hade allt bara vart ett misstag? Förstod han inte att jag inte ville detta? Hade jag inte sagt nej?
Jag började misstro min egen upplevelse, ifrågasätta så som så många andra gör när någon pratar om ett övergrepp.
Jag kände mig så förvirrad, så smutsig och kränkt samtidigt som jag tänkte att allt måste ha varit ett missförstånd.
Dagen fortsatte som alla andra, vi umgicks som om ingenting hade hänt och jag borstade bort händelsen. Intalade mig själv att det verkligen var ett misstag och det skulle aldrig ske igen. Jag var ju så kär i honom och jag var så ung så jag visste ju inte riktigt hur andras förhållanden såg ut. Kanske var detta en helt normal upplevelse? Jag kanske bara överreagerade?
Vi fortsatte att dejta, men jag hade en gnagande känsla av skräck inom mig, en skräck som bröt ner mig totalt.
Jag önskar så att jag hade haft modet att lämna honom där och då. Men det hade jag inte. Jag stannade kvar och jag hatade mig själv för det. Men jag var så rädd, vad jag var så rädd för vet jag knappt ens själv längre. Men jag var rädd. Rädd för att rykten skulle komma ut, rädd för att bli ensam, rädd att jag faktiskt förtjänade det som hände mig och framför allt rädd för att andra skulle tycka att jag förtjänade det. Att det var rätt åt mig att jag blivit våldtagen, för det var ju sådana kommentarer jag läst och hört om andra offer.
Övergreppen fortsatte i samma mönster. Han satt på mitt bröst och tvingade mig till oralsex, men han började även tvinga mig till analsex. Jag blev mer och mer van vid övergreppen och jag skuldbelade mig själv mer och mer för varje gång.
Varför ropade jag inte på hjälp när jag hörde min familj på andra sidan sovrumsdörren? Varför bet jag inte hårt i hans äckliga kuk? Varför lät jag honom komma tillbaka gång på gång?
Varför kunde jag inte skydda mig själv? Varför sa jag inget till någon? Varför gjorde jag inte slut?
Frågorna var många och jag skyllde allt på mig själv. Jag förtjänade säkert detta för att jag sa inte ifrån ordentligt. Förtjänade det för att jag slogs inte för mitt liv.
Efter övergreppen blev jag så nedbruten att jag inte orkade kämpa emot alls längre. Jag hade försökt till ingen nytta så jag bara lät det hända. Hans kön och fingrar letade sin in på platser där jag inte ville ha dem. Han höll mina händer mot sitt kön och jag bara blundade och väntade på att det skulle vara över. Med tiden blev hans övergrepp allt fräckare och skedde mer och mer i det öppna.
Han kunde dra min hand mot hans kön på öppna platser eller föra in händerna innanför mina trosor mitt på stan. På platser där jag verkligen inte vågade göra motstånd alls av rädslan att bli upptäckt.
Men varför var jag så rädd för att bli upptäckt?
Varför sa jag inget?
Det finns inget enkelt svar egentligen. Men det enklaste svaret är att jag var för rädd.
Av samma anledning som jag stannade kvar höll jag också tyst om vad som försiggick.
Jag sa inte heller något av rädslan för att bli misstrodd och för att jag var rädd för att dömas.
Jag var också rädd för att alltid ses som tjejen som blivit våldtagen. Jag ville glömma att det hänt och låtsas som ingenting. Jag klarade inte av tanken på att yttra orden och göra det ännu mera verkligt.
Jag klarade inte av tanken på att människor i min omgivning skulle titta på mig med nya ögon. Ögon som granskade mig och jag var rädd för vad människorna skulle tänka om mig när de granskade mig med sina nyfikna blickar.
Jag var rädd för att vänner och familj skulle dra sig undan och att att de skulle tycka att jag var en svag och smutsig liten slyna som låtit mig våldtas. För det var så jag kände själv efter övergreppen och jag var övertygad att alla andra skulle tycka så också.
Jag vågade aldrig säga något då, men nu talar jag ut! Nu berättar jag öppet om det fruktansvärda jag upplevt och så länge skämts över.
Det har varit ett väldigt svårt inlägg att skriva så jag hoppas på att få mycket stöd från er läsare.
För trotts att det har varit svårt att skriva detta så tror jag att det är viktigt att våga prata om detta.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se