Är det bara jag som är omåttligt trött på alla dessa tips vi överöses med om hur man ska göra för att gå ner i vikt? Har ni tänkt på att i nästan varje tidning och på var och varannan löpsedel kan man läsa något som har med vikt att göra. Kändisar som hånas för viktuppgång, människor som hyllas för viktnedgång, bantningstips och dieter överallt. Men aldrig någonsin tips på hur man ska göra för att gå upp i vikt.

Jag är alla fall väldigt trött på den bantningshetsen som existerar, så jag tänkte att jag ska tipsa er hur man gör för att gå upp i vikt istället.

Jag är ju dock ingen professionell viktpåökare, så jag kan bara tala av egen erfarenhet. Men vem vet, Det kanske funkar för er också. 

Nyckeln till en lyckad viktuppgång måste ju vara den totala motsatsen till bantning, och den viktigaste punkten måste ju då vara: "Ät mer än du gör av med. Allt handlar om kalorier in VS kalorier ut".

För det har jag fått höra säkert en halvmiljon gånger, fast att jag ska äta mindre än jag gör av med då

så klart. 

Men är det verkligen så enkelt?

Varför kämpar så många människor med vikten oavsett om det är för att gå upp eller gå ner i vikt om lösningen är så simpel? Jag har vänner som kan äta som hästar utan att gå upp i vikt. Jag har vänner som käkar skräpmat varje dag och ändå är väldigt smala. Medan jag kan knappt ens titta på deras mat utan att gå upp i vikt. 

Faktum är att för mig var det väldigt enkelt att gå upp i vikt.

Det första jag gjorde för att bygga på min övervikt var att börja ta medicinen Nozinan. Den var verkligen awesome i syftet att öka i vikt. Det gick jätte, jätte, jättefort. 30 kilo på två månader! 

Jag upplevde inte heler att jag personligen behövde göra någon ansträngning. Min hjärna blev helt bortdomnad och när jag vaknade upp igen hade jag gått från normalviktig till kraftigt överviktig inom loppet på 60 dagar. 

Sen så fick jag en depression och började tröstäta, det funkar också rätt bra ur viktuppgångssyftet. Fast det är ju rätt tråkigt att vara ledsen hela tiden. Men upp i vikt fortsatte jag i alla fall att gå. 

Att ha svår socialfobi hjälpte verkligen att bibehålla kilona. Jag gick aldrig någonsin ut om det inte var en verklig kris. Typ som om det skulle börja brinna i mitt hem, då kanske jag hade kunnat lämna min lägenhet. Annars så stannade jag inom husets fyra väggar. Så att äta Nozinan, ligga i sängen med en depression och isolera mig från värden var mitt sätt att gå upp i vikt.

Det kanske inte direkt är det tips ni behöver, men jag tror att det är viktigt att inse att en viktuppgång/viktnedgång är mer komplex än kommentaren "Kalorier in  Vs. Kalorier ut" som man så ofta får höra. Det är kanske den fysiologiska orsaken, men det säger ingenting om personens liv eller förutsättningar. Det säger ingenting om vad som är "mer/mindre kalorier än vad man gör av med", för någon och inte heller något om hur mycket personen kanske redan kämpar med sin vikt.  Vi alla har ju olika svårt att gå upp eller ner i vikt, det tror jag vi alla kan vara överens om. Att ändra sin vikt är inget som är enkelt för alla människor.

Men ändå så är det så många som får allt att låta så enkelt. "Ja men sluta ät godis varje dag", ja fast jag äter inte godis varje dag. "Ja men rör på dig mer", jo jag försöker. Men jag har sjukdomar som hindrar mig och jag gör faktiskt redan det bästa jag kan. 

Min kost är inte extrem på något vis. Men människor föreställer sig någon form av frossande i onyttigheter dagarna i ända när de tittar på min kropp. Jag äter mycket frukt och grönsaker, alltid fullkornsprodukter och så vidare. Jag försöker träna på gym i alla fall en gång i veckan.

Men jag är ändå tjock. 

Visst kan jag ju gå ner i vikt för det jag jag ju gjort innan. När jag skulle gifta mig så svalt jag ner mig 22 kilo. Jag levde på extrem svältkost och jag har aldrig mått så dåligt fysiskt som jag gjorde då.

Jag hade ingen ork alls, vilket inte var så konstigt då jag inte fick i mig någon mat. Jag var hela tiden trött och irriterad. Blev sjuk ofta, frös hela tiden. Hade alltid huvudvärk och min ångest och mina depressioner blev värre och värre för varje dag som gick. Jag mådde verkligen fruktansvärt dåligt.

Hela mina dagar kretsade kring att räkna kalorier. Det var en ren och skär mardröm att leva sådär.

Ibland kunde det gå flera dagar utan att jag åt någonting och de dagar jag åt en enda kalori över mitt mål för dagen (mål som jag medvetet hade satt väldigt lågt), så grät jag i flera timmar, ibland i dagar efteråt. Det var så ångestfyllt och hemskt. Men samtidigt så fick jag fick så mycket beröm och jag var så duktig i andras ögon när jag svalt mig själv. 

För nu var jag så fin, så stark, så duktig och jag måste ju må så mycket bättre. Eller hur? 

Nu så måste jag ju vara hälsosam.

Men på vilket sätt är det där hälsosamt? Psykisk stress och självhat är bland det farligaste vi kan utsätta våra kroppar för. 

Vad är egentligen bäst att leva på luft och självhat eller riktig mat som man kan avnjuta hemma lugn och ro?  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...