Direktlänk till inlägg 5 december 2016
Idéer poppar upp, inspirationen kommer. Men så fort jag sätter mig vid datorn och försöker få ner orden så känns det som en spärr blockar allt.
Jag känner bara en ångest och en orkeslöshet varje gång jag tänker på att skriva något seriöst.
Jag har så många påbörjade inlägg där jag gett upp halvvägs igenom och jag vill slutföra arbetet
men jag orkar inte. Jag orkar inte börja på något nytt heller och det är inte bara bloggen det gäller,
utan precis allt. Jag orkar inget, jag känner inte för att göra något. Jag orkar knappt gå upp ur sängen.
Jag har vänt på dygnet totalt och är vaken hela nätterna och sover mig igenom dagarna. För jag orkar inte vara uppe. Jag vill inte vara vaken.
På natten känner jag mig trygg, för i nattens mörker finns inga måsten. Jag slipper se mitt hem förfalla och bli allt smutsigare och stökigare för varje dag som går.
Jag slipper se mitt smutsiga hår och jag slipper känna att jag måste vara social och trevlig.
På natten kan jag ligga i min säng och drömma mig bort in i tv-seriernas värld.
Julen närmar sig och som jag redan sagt tidigare så är jag stressad över det.
Men jag mår dåligt, riktigt dåligt. På ett sätt jag inte har förväntat mig. Jag brukar bli påverkad av både julen och vintermörkret. Men såhär mycket?
Nej, jag känner inte igen den här orkeslösheten och oviljan att göra något överhuvudtaget. Även saker som jag tidigare tyckt varit roligt känns bara jobbigt och hela mitt inre skriker "Neeej", så fort någon ens föreslår att göra något annat än att ligga i sängen med de där tv-serierna.
Jag förstår inte hur jag har hamnat här igen. Liggandes i sängen större delen av mina dagar.
Liggandes ensam med mitt dåliga mående som tar över allt mer.
Hur kan det ha blivit såhär illa? Jag förstår det inte. Kan det vara Gilenyan som påverkar mig?
För helt ärligt var det ju i samband med att jag började med den medicinen som jag började må såhär dåligt. Men det känns så otäckt att tänka så.
För om det är så vet jag inte om jag kommer kunna ta den medicinen. Samtidigt som jag fått sagt att Gilenya är mitt sista alternativ, och utan bromsmedicin kan jag ju inte vara.
Men till vilket pris ska jag ha en bromsmedicin? Om jag mår så dåligt att jag inte kommer upp ur sängen, spelar det då någon roll?
Men än så länge kan jag ju inte säga att det är just Gilenya som gör att jag mår dåligt.
Så än så länge håller jag fast vid medicineringen och har för avsikt att fortsätta till nästa år i alla fall. För det kan ju fortfarande vara mörkret och julstressen som fått mig ovanligt mycket ur balans.
Att leva med både psykiska och fysiska problem är en kamp, för man vet aldrig vad tusan det är som pågår. Är det biverkningar, är det MS, är det ångest? Allt är så svårt att skilja på när allt är mixat i en enda stor röra inom mig.
Just nu hoppas jag bara på att kunna bli bättre igen. Att kunna få lite ro och kraft att fortsätta kampen. Ork att ta tag i mitt liv. För så som det är nu kan jag inte ha det.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se