När jag fyllde 18 år fick jag en av mina högsta önskningar uppfylld. Att få en alldeles egen liten katt, 

och det var inte vilken slags katt som helst, utan en Sphynx! En ras som jag så länge hade önskat mig. 

Enda sedan jag som barn träffade en Sphynx på en kattutställning visste jag att en sådan katt vill jag också ha någon gång.

Jag döpte katten min till Fluffis, ett vanligt kattnamn men med glimten i ögat då Fluffis inte hade något som helst fluff. 

Detta är en av de första bilderna på Fluffis. Vi hade precis varit hos uppfödarna och redan där stod det helt klart att Fluffis var våran katt. 

Alla andra kattungarna sprang och gömde sig, men lilla Fluffis sprang direkt in och lade sig i vår transportbur.

Från den dagen då jag första gången träffade honom var han min trogna följeslagare och min bästa vän. Han fanns alltid vid min sida. 

Jag tror egentligen inte på skyddsänglar och magiska väsen som skyddar oss. Men på något sätt var Fluffis precis just det för mig. En skyddsängel. 

Han tröstade mig när jag var ledsen, han kröp upp i min famn och slickade tårarna från mina kinder.

På nätterna sov han i min famn och man visste alltid när vintern och kylan var på väg, för det var då han började sova med sin nos tryckt mot min ena näsborre igen. Samma sak varje höst.

Han var min trygghet mitt i allt kaos.

När jag under en svår tid i livet gick på tunga mediciner, satt han på badkarskanten och vakade över mig varje gång jag tog ett bad. Något jag egentligen kanske inte borde gjort då jag vid flera tillfällen somnade i badet och väcktes av att Fluffis med hjälp av sin tass skvätte vatten i mitt ansikte. 

Det går inte att beskriva med ord hur mycket denna lilla katt betydde för mig. Det finns verkligen ingen som som honom. Han var så speciell, så märklig och så otroligt tillgiven. Han var min och jag var hans. Jag minns tydligt en gång då jag och min pojkvän stod och kramades, och Fluffis blev avundsjuk eller något, så han bet honom i hälsenan tills vi släppte varandra och Fluffis kunde hoppa upp i min famn istället. 

Vi hade verkligen ett speciellt band jag och Fluffis, ett band som jag aldrig haft med något annat djur, och som jag tvivlar på att någonsin kunna få uppleva igen. 

Jag saknar Fluffis så otroligt mycket ibland, saknaden gör så himla ont även fast han "bara" var en katt. 

Ibland känns det som om vissa människor inte riktigt förstår hur mycket ett djur kan betyda för en människas liv. Att man flera år senare fortfarande kan gråta av saknad efter sitt husdjur. 

Idag är det tre år sedan Fluffis dog och jag sörjer honom mer än vanligt.

Att ta bort Fluffis var det värsta och svåraste beslut jag tvingats ta. Även om jag visste att dagen skulle komma, så kom den väldigt hastigt och lustigt. Mitt i natten fick vi åka in till djursjukhuset och avliva honom för att han inte skulle behöva långsamt kvävas till döds av vattnet, som till följd av hjärtsvikt, fyllde hans lungor. 

Trots att jag visste att detta var det bästa för honom var det en ren och skär ångest som bara skrek

"gör det inte, han får inte dö" när jag såg på medan veterinären gav min älskade katt den där sprutan som fick honom att somna in för gott. 

Tårarna bara rinner ner för kinderna medan jag skriver detta för det var en så traumatisk upplevelse och saknaden efter min lilla Fluffis är så stor. 

Jag saknar hans doft, hans mjuka skinn, hans värme och tillgivenhet. Jag saknar hur snäll och gosig han var och jag saknar hur otroligt enkel han var. 

Ta bara en sådan sak som att klippa klorna. Mina två andra katter är i princip en tvåmans brottningsmatch för att få klorna klippta på. Men med Fluffis var det bara att lägga honom på rygg i knät så låg han nästan och höll fram en tass i taget. 

Han ställde aldrig till några problem, var så lugn och fin på alla sätt och vis. 

Han var den snällaste man kunde tänka sig. Han kom alltid när jag ropade på honom. Satt man i ett annat rum hörde man alltid en liten duns från rummet han befann sig i och sen hörde man hans små tassar komma springandes. 

Han var så underbar och han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. 

 

jag är inte dum i huvudet! Jag har aspergers synro

22 februari 2017 15:00

så söt

http://familjeliv.se/blogg/domkallarmighannes

Sara Modigh

22 februari 2017 15:37

Jaa, ha var den sötaste katten någonsin

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...