Nu var det länge sedan jag bloggade igen. Det beror väl främst på att jag mått dåligt rätt länge nu,

och nu de senaste dagarna har det vart fullt upp. Jag och Jakob har nämligen varit och hälsat på Jakobs bror och hans fru i Järlåsa, en liten by utanför Uppsala.
Vi var där mellan torsdag och söndag för att fira deras son som fyllde ett år.

Det har varit jättetrevligt men också jobbigt. Jag väljer att inte skriva så mycket om vad vi gjorde där. För jag känner mig inte så bekväm att prata om andra på bloggen när jag inte vet hur de ställer sig till det.
Men jag känner att jag ändå måste skriva av mig lite. Som sagt har jag haft det jättetrevligt och alla har vart så snälla och omtänksamma. De vill mig verkligen väl och har gjort allt för att det ska bli så bra för mig som möjligt. Jag är verkligen supertacksam för det!

Men ibland får jag en känsla av att människor runt omkring mig inte alltid är medvetna om exakt hur sjuk jag är. De förstår inte riktigt hur jag kan tycka att det är jobbigt med vissa grejer eller varför jag tycker det. Vilket inte är konstigt då det det inte är logiskt att tycka att dessa grejer är jobbiga och inte ens jag själv förstår hur det kan vara så jobbigt.

Jag vet inte om denna känslan kommer helt från min egen fantasi och osäkerhet eller om det ligger något i det.

Jag gör ju mitt bästa för att aldrig någonsin visa min ångest för någon annan så hur kan de förstå hur jobbigt det är för mig.
Jag tänker att andra människor säkert tycker jag är löjlig. Men de ser inte hur jag gråter mig till sömns. De ser inte hur jag inte vågar gå på toaletten när ångesten har tagit sitt grepp om mig. De ser inte otryggheten inom mig eller känslan av att förlora all kontroll.
De känner inte min ständigt växande ångest eller mardrömmarna jag drömmer de få timmar jag lyckas sova. De känner inte den skräcken jag känner inför att drabbas av ångestattacker.

Jag avskyr att ha ångest framför andra och en ångestattack vore det absolut värsta att få när någon ser eller hör. Det är ju såklart en stor del till varför det är så jobbigt att vara bortrest. Jag sväljer all ångest och försöker fly från den vilket gör att tillslut exploderar jag i en panikattack jag inte kan kontrollera.
Precis det hände bara en liten stund innan vi skulle åka hem.

Jag tycker det känns så hemskt att ha ångest och sitta och gråta och snora som en liten unge framför alla andra. Det känns som om jag förstör stämningen och ger obehag till alla runt omkring mig när jag inte lyckas trycka undan ångesten.
Det känns också jobbigt att någon tror att det är den som orsakat ångestattacken fast det egentligen bara handlade om att det var droppen som fick bägaren att rinna över.
Speciellt när alla varit så snälla och jag ändå får så mycket ångest.
Jag skäms över mig själv, varför måste det vara så svårt?
Jag känner mig så fruktansvärt omständlig.
Ibland tänker jag att det vore bättre för alla andra om jag bara stannade hemma.

Rent logiskt förstår jag ju att de aldrig skulle gjort så mycket för mig om de inte ville att jag skulle vara med. Men min ångest har andra saker att säga. Mina känslor och tankar om mitt eget värde är inte höga.

Det känns tråkigt att det slutade som det gjorde. Men trots det, och trots allt som har varit jobbigt, så har det helt klart varit värt det. Jag tycker ju om att umgås med alla och vi har haft det så trevligt!

Jag är glad att jag klarade av det!

 

Anki

4 april 2017 16:26

Tror ångesten kan öka av att du begränsar dig för mycket.
Kanske kom den i slutet för att du började slappna av när du skulle hem? Va nöjd för att det funkade ganska bra. Har lärt mig att det får vara bra nog, kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...