Direktlänk till inlägg 7 april 2017
Jag är den där kvinnan som legat och skrikit på golvet på en låst psykiatrisk avdelning. Jag är kvinnan som suttit på en stol och vaggat fram och tillbaka i timmar. Jag är kvinnan som apatiskt legat och stirrat in i en vägg flera dagar i sträck. Jag är flickan som skurit sönder sitt skinn.
Jag är flickan som inte hade något självförtroende. Jag är flickan som gråter sig till sömns.
Jag är hon som gick veckor utan att tvätta sitt hår och jag är hon som var så svårt sjuk
att hennes psykiska ohälsa var nära att ta hennes liv.
Jag känner mig nästan chockad när jag tänker tillbaks på hur illa det faktiskt har varit.
När jag tänker på hur otroligt mörkt mitt liv en gång var. När jag tänker tillbaka på den där dagen då jag nästan lyckades att ta mitt liv. När jag tänker på att min psykiska ohälsa var så outhärdlig att jag inte kunde stå ut med tanken att fortsätta leva.
Trots att jag mår så mycket sämre igen så är jag långt ifrån den botten jag en gång legat på.
Jag har varit där allra längst ner och jag har lyckats klättra högt. Så högt att trots mitt djupa fall, är jag många mil från absoluta botten.
Jag har ju nästan glömt hur illa det varit, för när jag tänker tillbaks på vissa stunder ur mitt liv är det som om jag tänker tillbaka på en läskig film jag sett. Det känns liksom inte verkligt att det var jag som låg på golvet inne på den där psykiatriska avdelningen och skrek att jag ville dö.
När jag tänker tillbaka på dessa hemska stunder ur mitt liv är det som om jag står bredvid och tittar på, som om det vore någon annan som vad den som var drabbad.
Det känns som om jag står utanför och tittar in igenom ett fönster på den stackars människan så nära att förlora kampen mot sin psykiska ohälsa.
Det känns nästan otänkbart att tänka att det var jag som levde så, att det var jag som var så sjuk.
En del av mig vill bara glömma den tiden, och en del av mig vill komma ihåg. För att minnas betyder att jag kan se exakt hur långt jag har kommit. Men att minnas betyder också att fortfarande hålla kvar vid den smärtan som en gång nästa tog mitt liv.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se